Regi: Kevin Smith
Okej. Kevin Smith. Vad hände här? Från att, med rätta, ansetts vara en av 90-talets mest lovande amerikanska regissörer till ett namn synonymt med… ja, vad man nu ska kalla en film som den här. Red State är en absurd röra. Den börjar som en high school-film, fortsätter som en Hostel-aktig torture porn-film, urartar helt till någon slags Irakkrigspastisch i redneck-land för att avrundas som någon slags satir (oklart på vad). Det här kanske låter festligt, men jag är inte klar än. Filmen försöker nämligen också, riktigt intensivt, att vara både nasty i våld, hårdkokt i sin svarta humor och på något sätt insiktsfull med sina dialoger. Jag tror den försöker sig på en tematik, rentav. Den spretar åt alla håll samtidigt och kommer inte fram till någonting. Annat än att galna människor gör galna saker och att våld är ett, slags, sätt att lösa vissa problem.
I ett nötskal handlar filmen om en galen baptistförsamling som mördar folk – främst homosexuella, men även kåta tonåringar och så vidare. Dom leds av Michael Parks, som förresten alltid är fantastisk i såna här roller; även om karaktären bara är en slemmigt over the top-predikande psycho-präst är han alltid en fröjd. Efter att tre kids utifrån anonyma Internet-korrespondenser åkt till en husvagn i tron att dom ska få ligga, men förstås blivit kidappade istället – varför lär sig dom här filmkidsen aldrig? – så råkar det bli så att psycho-kyrkans lilla rörelse röjs. In kommer hela nationalgardet, ledda av John Goodman; deras målsättning blir, efter fem minuters betänketid, att döda allihop. Så är vi inne i nån slags ”Black Hawk Down i Ohio”. Slutet är… öh… well… en slags parafras på Det sjunde inseglet. Faktiskt.
Jag nämner Goodman och Parks för att dom är det enda som riktigt fungerar i filmen. Det här är första gången på jag vet inte hur länge som Goodman gör en karaktär som man faktiskt tycker påminner om en människa som finns i verkligheten. Resten av filmen är ute och cyklar. Dels är den en rätt misslyckad skräckfilm, eftersom den spelar på skräcken för den psykotiska religionen fastän den samtidigt visar upp den på det där klassiskt cheesy sättet som man liksom inte alls kan ta på allvar. Dom mer grisiga retro-inslagen från 70-talet är inte heller spektakulära; dom går in som en grå gröt tillsammans med filmer som Hostel, The House of the Devil, The Strangers, och allt vad dom nu heter. Men när filmen dessutom, mot sista tredjedelen eller så, börjar apa efter Burn After Reading och försöker snacka om terrorism och Guantanmo, då är måttet rätt rågat.
Jag antar att det är på grund av detta ”budskap” som filmen innehåller flera långa dialoger, och en hel predikan av Parks. Jag säger dock ”budskap” eftersom det inte direkt finns något riktigt budskap. Smith har fattat George A Romeros grej med att göra metaforiska skräckfilmer, men han kan bara peka ut likhetstecknena. Någon vidare betydelse har dom inte. Kristendom med maskingevär är terrorism. Som islam liksom! Och det blir ju ingen rättegång på det. Nä, just det. Och… sen… så… ja? Man kan ana att Smith egentligen försöker göra en film om fördomar i sig, och att det är alla människors syn på ”den andre” som är grunden till alla konflikter. Men då ger jag filmen lite mer cred än vad jag tror att den är värd. Och dessutom gör det fortfarande inte filmen bättre.
Red State är (över)ambitiös. På sätt och vis gillar jag den. Men den är omöjlig att rekommendera, än mindre bli klok på. Jag misstänker att Smith kanske tryckt på alltför många max-knappar när han gjort den. Han har nämligen lanserat den själv, och gjorde en rätt stor sak av att den bara hade fyra miljoner dollar i budget och att det liksom skulle vara en återgång till hans lågbudgetrötter, efter att hans senaste filmer (inte minst senaste Cop Out) inte direkt blivit dom framgångarna han kanske själv föreställt sig.
Fast Clerks, hans första, och på många sätt fortfarande bästa, film gjorde han på bara 27 000 dollar, så det argumentet klingar inte helt rätt det heller. Red State är trots allt en jättefilm i jämförelse. Medan jag såg den satt jag och funderade på hur bra Clerks är, och hur kul det är att den bara handlar om folk som står och snackar skit i en kiosk. Den här filmen dundrar på med bomber och granater, men i kärnan är den faktiskt precis lika tom. Bara en mycket sämre film. Less is more, Kevin, du om någon borde väl veta det vid det här laget.
Jag misstänker att det är Smiths egen röst man hör alldeles i slutet av filmen. Det är en enda, riktigt rolig replik, som kommer som ett skämt alldeles innan eftertexterna. Där, bara den lilla sekunden, uppstår den mycket avlägsna doften av en bra, rolig Kevin Smith-film. Så, okej, Red State har en sekund av bra Kevin Smith-magi. Dom övriga 5 279 har det inte.
FREDRIK FYHR
Red State släpps på DVD 15/2.
2 svar på ”Red State”