Regi: Mark Pellington
Det är inte ofta en film så skickligt lyckas pricka så många negativa adjektiv som I Melt With You. Den är poserande, ogenomtänkt, långtråkig, infantil och bebis-intellektuell, pseudo-nihilistisk, otroligt fånig, ytlig och meningslös. Den är också ett slöseri på tid; dels åskådarens tid, dels en del bra skådespelares tid. Det mest berömvärda jag kan säga var att den inte är uselt gjord, rent tekniskt. Förtexterna är lovande. Det näst mest berömvärda jag kan säga är att den är som en två timmar (outhärdligt) lång, dålig musikvideo av Jonas Åkerlund. Därefter finns inget beröm kvar att ge. Det är alltid provocerande med filmer som har alla förutsättningar att vara bra men inte utnyttjar en enda tillgång. Den här filmen är som att gå på en fest men istället anlända till dagen efter, och spendera två timmar i ett kraschat partytält tillsammans med ett par påtända idioter.
Det känns som att någon snubbe dyker upp och bara måste få göra en sån här film lite då och då – självupptagna knarkfester om 40-årskriser och manssyndrom. Nu heter regissören Mark Pelington – han har tidigare gjort mediokra filmer som Arlington Road och Mothman. Jag minns att jag störde mig särskilt mycket i dom filmerna på det onödigt MTV-flashiga bildspråket, där varje scenbyte liksom kom med en dånande ljudeffekt och ett par irriterande blixtar. Men I Melt With You tar verkligen priset. Det är en orgie i dumma montage och odisciplinerade kameravinklar. Tar man bort filmens musikvideo-artade knark- sup- fest- dröm- självmords- båt- bil- rulla-i-sanden- vad-det-nu-än-är-montage så tror jag inte den är mycket längre än en timme. Nu är den två. Om du tycker om att se människor göra saker i slowmotion är det filmen för dig.
Filmen handlar om fyra ”vänner” som känner varandra sedan college och träffas på sin årliga get-together vid nåt slags hus vid stranden för en vecka av knark och sprit. Dom är 44 år och deras liv har alla, osannolikt nog, spårat ut åt varsitt håll även om dom på ytan, antar man, lever ett respektabelt liv. Thomas Jane spelar den alkoholiserade, mansgrisiga författaren som bara gett ut en bok; Jeremy Piven är antikhandlaren som i hemlighet är korrupt; Rob Lowe är hispig, pillerkäkande läkare och Christian McKay är den ständigt deprimerade, bisexuella änklingen vars familj omkommit i en bilolycka. Festen kan börja.
Det är inte förvånande att den här filmen är ett enda stort urartande i sprit och knark. Det är heller inte förvånande att huvudpersonerna är osympatiska och patetiska. Det som däremot är irriterande med filmen är på vilket allvar den tar sina dåligt skrivna huvudpersoner. Det enda dom har att säga mellan dom oändliga montagen – och jag har nog inte sett en lika montagebaserad film sedan Rocky IV – är totalt innehållslösa repliker som ”Was this what you thought your life would become?” och ”Have you never ever really loved a woman?”. Det här är, enligt manusförfattaren Glenn Porter, höjden av existentialistisk originalitet.
Med detta sagt skulle filmen kunna fungera som någon slags skräpig underhållning, som någon slags lite mer uppriktig variant på den orealistiska grabbromantiken i Baksmällan, men halvvägs in i filmen börjar den liksom förstå att den måste ha någon slags intrig. Så givetvis måste festen spåra ut på mer fatala sätt, vilket gör att åskådaren tvingas acceptera att dom här vuxna människorna verkligen skulle ta på allvar en blodspakt dom svor när dom var tonåringar, medan en lokalpolis (Carla Gugino) utan egentlig anledning börjar luska omkring huset för att undersöka sällskapets idiotiska ”försvinnanden”.
Det visar sig att dom här fyra männens liv i slutändan bara är ett slags slöseri på liv. Det är ungefär det enda filmen vill ha sagt. Därmed är den också ett slöseri på din tid. Jag vill säga något gott om Rob Lowe, som man liksom alltid tycker om på ett eller annat sätt, men jag har ingen lust att ge filmen beröm den inte förtjänar.
FREDRIK FYHR
I Melt With You släpps på DVD 15/2
2 svar på ”I Melt With You”