Alla förstår tanken här. Jag kan inte säga att Whitney Houston betytt särskilt mycket för mig i mitt liv, men när nyheten om hennes död kom inatt noterade jag det en dryg halvtimme innan det ploppat upp på Aftonbladet och driven av kulturarbetarens spontana intuition grävde jag upp Bodyguard från minnesvalven. Det var Houstons första filmroll, kring 1992 var hon enormt stor, och filmen var ett ganska oväntat bevis på att hon inte bara hade en enorm star quality – hon var inte alls pjåkig som skådespelerska heller. Utan några problem står hon på jämna ben mot Kevin Costner – förvisso ingen jättebedrift, men ändå – och med tanke på att hon driver hela handlingen framåt måste man konstatera att hon var en talang som inte hade behövt bli ett vrak och gå bort vid ringa 48 år.
Som film betraktad är Bodyguard, förstås, bara fluff (ett snällare ord för ”skräp”). Intrigen bygger redan från början på ett radikalt förbiseende av logik och sammanhang, och den fortsätter att bygga sin spänning på situationer som skulle förefalla idiotiska om dom hände i verkligheten. Men det finns ändå skäl att vara nostalgisk, märkte jag, när jag såg om denna helt och hållet skamlöst underhållande film.
Ja, det är den gamla vanliga klagovisan: Förr i tiden gjorde man faktiskt också bra fluff. Åtminstone då och då. I filmen spelar Kevin Costner exklusiv livvakt som jobbat för diverse presidenter. Houston spelar sig själv, ungefär, en popdrottning omgiven av ett hängivet, men inte speciellt begåvat, stab. Efter diverse otrevliga brev och inbrott har man börjat förstå att hon behöver säkerhet – nähe? – och Costner sägs vara ”the best”. Kevin är ju dock som han brukar vara – torr som en träbock – och han avfärdar först hela erbjudandet eftersom han säger sig inte jobba med ”kändisar” (bara presidenter, antar jag, inga riktigt kända människor). Men han kommer förstås inte ifrån sin ansvarskänsla, så han påbörjar hela processen i att göra hennes liv till ett nytt, mer säkerhetsanpassat, kändisliv; givetvis retar han gallfeber på henne själv och alla runtomkring henne och givetvis smälter allas känslor för varandra lagom till att dramatiken når sin kulmen.
Filmen har många fantastiskt fjantiga inslag, inte minst den centrala kärlekshistoria som utvecklar sig mellan paret i huvudrollen. Kevins favoritfilm är till exempel Yojimbo – livvakten, get it – och han förför henne genom att låta hennes fjäderlätta sjal falla över hans samurajsvärd för att därefter landa i två bitar på golvet. Större delen av intrigen utgår också ifrån att man accepterar att man ser på en film och inte i något som skulle ske i verkligheten – men lyckas man väl med det så kan man förmodligen bli rätt engagerad. Konflikten som spänningen bygger på ligger i faktumet att vi som åskådare litar på en person – specialisten – men resten av karaktärerna svävar i naiv ovisshet och tycker bara han är jobbig. Eftersom man utgår från att han själv är den enda som förstår allvaret i situationen längtar man lite efter att få se dom andra karaktärerna bli överbevisade. Hans storsinthet är också ständigt lika tillfredsställande. Det här är en av mina favoritscener:
Filmen har ändå, bortom det fjantiga, en kvalité som gör att den fungerar som drama, och något dom flesta såna här storsatsningar idag inte har: Genomtänkta karaktärer, och väl valda skådespelare. Houston lyckas framställa en individ som framstår som den arketypiska storkändisen: Bortskämd och impulsiv, men intelligent och allvarlig, aningen världsfrånvänd av sitt kändisskap men bara aningen. Och Costner är perfekt vald i rollen som sur livvakt, vilket återigen leder mig till teorin att vilken skådespelare som helst kan bli bra om han eller hon är väl vald och rätt regisserad.
Manuset är skrivet av Lawrence Kasdan som är mycket bra på att skapa fånig men medryckande dialog – hans mest kända manusarbeten innefattar Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins återkomst och Jakten på den försvunna skatten för den som tvivlar – och även om regissören bara är en random craftsman (Mick Jackson) så är den fortfarande tillräckligt medryckande och samtidigt spännande för att fungera precis på det sätt den ska fungera som: Jag ska inte säga ordet som består av en veckodag och ordet ”mys”, men något ditåt. Den är förmodligen bättre än vilken annan film du tänkt dig se, om du väljer bland nya titlar som verkar ”lagom underhållande”.
Och ser man den idag kan man också konstatera att Whitney Houston står rakt i filmens centrum. Kevin Costner är bara där under piedestalen, försvarar den med sitt liv, och utan en stjärna med såväl stort pathos som äkta mänsklighet skulle det inte finnas någon film. Nu gör det det, nu fanns den stjärnan. Då.
FREDRIK FYHR