Regi: Julian Gilbey
Här har vi en ganska överraskande lågbudgetthriller från Skottland. Den är överraskande inte i vad den är – för den består av saker som i sig själva inte är enormt originella – men den är överraskande i att den lyckas driva en intrig från början till slut utan att bli förutsägbar, tråkig eller dum. Vad mer kan man begära av en film som går ut på att folk jagar varandra? Med tanke på förutsättningarna måste man säga att den är bra.
Den börjar på ett ställe och slutar på ett annat. Den börjar rentav som en helt annan film än vad den till slut mynnar ut i. Det är också något som i vanliga fall inte är till en films fördel, men A Lonely Place to Die sjabblar inte bort sig i grötighet för den utveckling som sker genom filmen har att göra med vad den egentligen handlar om: Vad är ett människoliv egentligen värt?
I början av filmen möter vi fem bergsklättrare i de skottländska högländerna. De är människor som klättrar i berg och vet hur man gör. Dom är alltså professionella på att riskera sina liv. En bra grej med filmen är att den börjar med att bjuda in åskådaren till dom här fem människorna på ett väldigt öppet sätt – skådespeleriet är naturalistiskt och gränsar till dokumentärfilmen. I deras jaktstuga spelar dom kort och dricker sprit med varandra och framstår vara som folk är mest. Dagen efter konstaterar dom att vädret är lite oförutsägbart idag, och dom bestämmer en alternativ rutt. Man litar på vad dom säger. Dom verkar ha full koll. Här har man köpt filmens första viktiga premiss: Man tror på allt som händer. Rent sociologiskt är det trovärdigt – ledargestalten är en ödmjuk men envist lagd ung kvinna (Melissa George) som inte skryter om att hon är den bästa klättraren. Det känns som att jag träffat henne någon gång förut. Detsamma gäller lillkillen spelad av Ed Speleers (Eragon) som gnäller på allt och som är den enda i sällskapet som inte verkar förstå den inneboende faran i att klättra omkring på livsfarliga berg.
Det där bergsklättrandet avbryts dock snart av en sällsam upptäckt: Instängd i en låda under jorden har någon stängt in en liten flicka. (Hur dom upptäcker henne ska jag inte avslöja, och jag beordrar alla att inte se trailern som förstör nöjet). Hon är smutsig och skrämd och pratar på ett östeuropeiskt språk och, utan att kunna göra annat än att acceptera situationen, tar dom henne med sig och hon följer väl med av samma anledning.
Jag ska inte avslöja vad som händer sedan, men vi kan väl säga så mycket att flickan inte lämnats där för att dö. Och om man tar med sig en nergrävd liten tjej som inte verkar höra hemma här så kommer någon definitivt vilja ha henne tillbaka. Pengar och skjutvapen finns inblandat.
Det intressanta med filmens struktur är att den börjar som en ganska primitiv jaktfilm i stil med Den sista färden, för att någonstans i mitten växla perspektiv och släppa in andra karaktärer i filmen. Dom är på andra sidan av hela konflikten, och vet ingenting om bergsklättrarna eller att flickan är med dom. Jag misstänker att en del människor skulle ogilla den här filmen mer än jag för såna här hopp är i regel ganska omständiga och gör att man som åskådare lätt tappar orienteringen. Hitchcock var bra på att göra såna här vändningar. Psycho är ett klassiskt exempel. Men, ja, det var ju Hitchcock det.
Men A Lonely Place to Die är ändå inte alls pjåkig. Första halvan av filmen är så pass oförutsägbar och lyckad att man hinner bli skeptisk. Men det visar sig att saker inte är så enkla som man först tror och dom nya karaktärerna ställer en del frågor som tål att tänkas på. Personerna som har grävt ner flickan i jorden är inte några trevliga typer, men flickans pappa är om möjligt ännu värre. Två personer har en konversation på en bar där dom oavbrutet stirrar in i varandras ögon och för ett långsamt, koncentrerat samtal där varje ord är viktigt: Samtalets ämne går ut på att vara en smart konsument. Det spelar ingen roll om man köpslår om människoliv eller ett stycke kött till utegrillen; man ska inte bli lurad av dåliga säljare.
Och i slutändan är det ändå så att många människor är döda men en viktig individ lever fortfarande. Filmen förklarar inte vad det kan tänkas betyda, men den slutar ändå med en underligt vacker klang. Såna här filmer brukar kallas för överlevnadsfilmer. Det här är den första överlevnadsfilm jag sett där det viktigaste är alla som dött.
FREDRIK FYHR
A Lonely Place to Die släpps på DVD 15/2.
Ett svar på ”A Lonely Place to Die”