Regi: Michael Brandt
Titeln The Double hänvisar till en rysk dubbelagent som för 20 år sedan försvann. Richard Gere spelar en sedan dess avhoppad CIA-agent som blir återinkallad (och fråga inte om logiken, för om vi börjar så tidigt blir vi aldrig klara) för att jobba med FBI-rookie (Topher Grace) som är specialist på denne dubbelagent, med kodnamnet Cassius. Dom ska tillsammans alltså hitta honom. Den vane thrillerfantasten tycker mycket tidigt att det är en märkligt förutäsgbar film, för är det inte uppenbart att person X i verkligheten är dubbelagenten?
Men The Double visar sig vara en sån där film som en halvtimme in väljer att avslöja att det i själva verket är person Y. Så går resten av filmen ut på att person Y är skurken medan person X svävar i ovisshet, för att sedan långsamt lista ut att person Y är skurken.
Jag väljer att använda begreppen X och Y för att poängtera att vi här har att göra med en film som enbart använder sig av konventioner. Sätten på vilka person X och Y går tillväga för att röja varandras identiteter saknar all rim och reson; via lite random fotografier ska man plötsligt förstå att Något Är På Ett Visst Sätt (dum dum duuu) fastän en miljon saker föreslår att så behöver det väl inte alls vara. Går man in och ifrågasätter en enda liten grej som händer i filmen ramlar allting ihop – och ifrågasätter man ingenting känner man sig som en total idiot. Mot slutet av filmen slänger den också in en person Z, samt en situation Å, omständighet Ä och så en slut-twist Ö också, och vid det laget är det verkligen inte tänkt att man ska ifrågasätta någonting alls. Det enda imponerande med filmen är Richard Geres utseende. Karln har aldrig varit mycket till skådespelare men han är helt klart bland dom mest genuint stiliga 62-åringarna man kan hitta.
Överlag är filmen en sån där högst medioker film som tuffar på både i intrigmässigt välkända spår och detaljmässigt stereotypa schabloner. Topher Graces karaktär är till exempel gift med, nähä, en Thankless Female (vedertagen kvinna vars enda roll är att vara stöttande fru och laga dålig mat), och han har dessutom en dotter som älskar sitt rosa dockhus. Manuset kostar inte ens på sig att ha några Star Trek-finesser i stil med att folk åtminstone pratar som om något viktigt, men helt obegripligt, händer. Alla I Filmen Pratar Liksom Så Här Så Att Ingenting Går Att Missförstå. ”Va Menar Du Att Det Ligger Till Sådär” ”Ja Det Ligger Till Precis Sådär” ”Men Då Måste Det Ju Vara Så Också” ”Ja Det Är Precis Så”. Jag är personligen inte övertygad om att folk på topphemliga arbetsrum på CIA bestämmer sina planer utifrån konstaterandet att ”Hey, that makes sense”.
Martin Sheen har en liten roll som räven som släpar Gere tillbaka till byrån. Han är förstås inte alls med i filmen tillräckligt lång tid, men han hinner förklara att anledningen till att FBI och CIA nuförtiden samarbetar har att göra med Barack Obamas optimistiska policy. Det kändes inte som att den repliken egentligen betydde någonting alls, men den roade mig. Man får vara glad för det ytterst lilla.
FREDRIK FYHR
The Double släpps på DVD 15/2.
Ett svar på ”The Double”