Regi: Alix Delaporte
När man, som jag, tagit på sig i uppgift att studera nya videosläpp så slås man snabbt av hur dumt marknadsförda dom flesta filmer är. Framför allt när dom är riktigt bra och originella är dom nästan absurt paketerade och har dumma titlar – Franska nerver är ett av veckans exempel, men det gäller i än högre grad för Kärlek i Normandie, vars omslag visar lyckliga uppklädda människor på en strand och sin okomplicerade titel i alla hjärtans dag-rött typsnitt, samt förstås dom saxade kritikercitaten (tagna ur sitt sammanhang) som utropar att man inte ska missa denna pärla som ”värmer ditt hjärta” och ger en ”ny tro på kärleken”. Det är inte falska påståenden, men det här är inte Den Där Filmen Du Tänker På när du hör sådana citat.
Vilket för mig till nästa poängtering. När man tagit på sig i uppgift att studera nya videosläpp så är man betingad att häva sig igenom en hel del skval. Något som jag alltid efterlyser i filmer – och framför allt i ”romantiska” filmer – är karaktärer som känns autentiska och beter sig som riktiga människor. 90% eller mer av all modern amerikansk romkom består enbart av robot-karaktärer som går igenom ett program i en helt artificiell verklighet som efter ett tag bara gör en deprimerad, och långt ifrån ”glad i hjärtat”.
Den här franska filmen, med originaltiteln Angèle et Tony, ger mig verkligen svar på tal. Den är inte en romantisk komedi utan bara, kort och gott, en romantisk film. I kärnan handlar den om två människor – Angèle och Tony – som träffas och tycker om varandra och efter ett tag bestämmer sig för att gifta sig. Egentligen är det allt. Det står klart att dom gör varandra lyckligare än dom var på egen hand. Voila, c’est amour!
Givetvis finns det mer i själva intrigen, men det känns viktigt att poängtera att den i grund och botten inte har något annat att komma med. Det finns inga långa tal, inga montage, inga sekvenser där man ska förstå en situation på ett visst sätt, inga dumma extatiska slut, inga stereotypa bög- eller slamp-bifigurer som knäcker dåliga vitsar. Alla människor i den här filmen beter sig som riktiga människor, argumenterar som riktiga människor, agerar utifrån vanlig mänsklig logik och pratar som riktiga människor gör. Det finns en punkt i den då vilken annan dålig romantisk komedi som helst skulle ha valt att gå in i en ”moll-period”, där paret skiljs åt, och bli långtråkig. Men när det visar sig att person x har undanhållit information för person y om en viss sak hela filmen igenom så tittar bara y på x och frågar: ”Varför sa du inget tidigare?”
Filmen utspelar sig i ett mycket ofranskt, kallt och grått Normandie. Filmen börjar med att Angèle och Tony träffas på grund av en kontaktannons. Hon är en tjugosjuårig ensamstående morsa som saknar vårdnad om sin son, villkorligt frigiven från ett fängelsestraff vi inte får veta mycket om. Hon berättar överhuvudtaget inget för Tony, som är en tystlåten, överviktig, tunnhårig fiskare. Och med fiskare menar jag inte att han har en båt han tuffar omkring med – han är bara en av gubbarna i hamnen. Han är överhuvudtaget en av dom mest anonyma och vanliga människor jag någonsin sett i en huvudroll.
Angèle rör sig lite grann som en limsniffande tonåring hit och dit och Tony sitter mest och glor hemma hos sin mamma och sin yngre bror; av någon anledning hänger Angèle kvar vid hamnen, fixar ett jobb där och av någon anledning låter Tony henne bo hemma hos sig. Ingen av dessa två karaktärer ger egentligen sken av att vara intresserade av varandra. Dom står mest i varandras väg och ingen av dom orkar flytta på den andre – det är uppenbart att varken Angèle eller Tony är speciellt nöjda med sina liv men, precis som i verkliga livet, är det inget dom direkt pratar om. ”Det är som det är” säger Tony när han får höra att hans lillebror hamnat i häkte på grund av bråk med en kravalltrupp. Han får till svars att han kanske kommer sitta inne i en vecka. ”Det är som det är” säger Tony bara igen.
Att Angèle och Tony faktiskt blir förälskade i varandra är något man som åskådare inte ens märker, eftersom dom är så buttra. Man får veta vad man behöver. Tonys pappa är död sedan ett halvår tillbaka; han drunknade, och Tonys lillebror har fortfarande hyrt dykare för att hitta kroppen. Angèles trassliga situationer presenteras redan i början. Hennes inställning till sex är beklämmande. Första kvällen hon ska sova i huset klär hon bara av sig och frågar om han vill knulla. Det är en av filmens många sublima scener. Han frågar henne vad hon egentligen menar med det, och går besviket därifrån.
I slutändan är det dock, indeed, en film som man mår väldigt bra av. Det är en imponerande långfilmsdebut från regissören Alix Delaporte men stor del av berömmet måste också gå till exemplariska skådespelare. Grégory Gadebois, som spelar Tony, är helt och hållet övertygande och Clotilde Hemse, som spelar Angèle, förkroppsligar också sin karaktär helt och hållet, sånär som på några grader övertydlig mimik som man kan ha överseende med. Hon är inte alldeles olik Keira Knightley, men det är otroligt vad en dålig hållning och en sur min kan göra. När hon första gången ler, sent om sider, är det som att hela himlen öppnar sig. Man har slagits av den oerhört tillfredsställande känslan av att ha mött riktiga människor och bevittnat ett stycke riktigt liv; oansenligt, som det ofta är, här på jorden.
FREDRIK FYHR
*
Kerstin Gezelius har också en fin recension av filmen medan Teresa Axner på Cinema indirekt förklarar varför den tidningen lagt ner.
6 svar på ”Kärlek i Normandie”