Straw Dogs (Joon Svedelius Lindström)

Regi: Rod Lurie

Straw Dogs från 2011 är en remake på ett av regissören Sam Peckinpahs mest hyllade verk från 1971. Jag är en stor beundrare av Sam Peckinpah och hans verk och har spenderat otaliga timmar med att låta mig insupa exempelvis den atmosfär som existerar i Peckinpahs verk.

Jag tycker med andra ord inte att Straw Dogs från 2011 är en film som borde ha gjorts. Straw Dogs från 2011 är en film som jag ändå kände mig märkligt dragen till att se eftersom jag var nyfiken på hur den skulle ”tolkas” av en annan regissör.

Regissören till Straw Dogs 2011 heter Rod Lurie. Han har inte, vad jag vet, varit någon framträdande regissör sedan sin långfilmsdebut 1999. Jag tycker jag känner igen någon av de titlar han har lyckats prestera men ingen klar bild av Luries verk framträder inför mitt inre öga. Jag vill påpeka att jag tycker lite synd om Mr. Lurie som fick jobbet att göra en remake på Peckinpahs Straw Dogs.

Jag tänker fokusera på remaken i min recension. Jag skall försöka att inte utveckla recensionen till en renodlad komparativ studie mellan de två filmerna. Även om det stundtals är oundvikligt.

Handlingen i Straw Dogs handlar i sin kärna om det primitiva kontra det moderna. Detta tar sitt uttryck i att. Detta tar sitt uttryck i filmen genom att två stadsbor, en man och en kvinna, flyttar tillbaka till hennes hemstad som är belägen i den djupa amerikanska södern. Södern som fenomen är som bekant ett välbeprövat grepp i amerikansk film när det kommer till att visa på oresonliga drag hos människor, segregation, diskrimination och så vidare.

I rollistan ser vi skådespelare som James Woods, Kate Bosworth, James Marsden, Dominic Purcell och Alexander Skarsgård. Vi har alltså, som vi ser, gamla veteraner (James Woods) blandade med mer eller mindre nytillkomna stjärnskott. Jag har alltid varit en stor beundrare av James Woods, inte minst för hans minst sagt fantastiska rollprestation i David Cronenbergs Videodrome.

Remaken följer tämligen troget originalfilmens handling och jag vill inte förstöra för den som kan tänkas vilja se originalet utan drar mig därmed undan från att gå in närmare på handlingen. Här uppstår dock den första miss som Lurie gör, och det är därför jag tycker synd om honom. Straw Dogs från 1971 har nämligen en väldigt simplistisk handling som enbart förlitar sig på hur bra regissören är på sitt hantverk, nämligen att regissera. Och vad som framstår såsom sublimt, stötande, symboliskt laddat och så vidare i Straw Dogs från 1971 framstår istället bland annat såsom platt, tråkigt och förutsägbart i Luries regi. Det beror givetvis på att det är ingen vidare handling i Straw Dogs, det handlar mest om att redogöra för den konflikt som är filmens kärna och den dynamik som framträder mellan de olika karaktärerna genom handlingens gång. Straw Dogs från 1971 blev till ett stilbildande mästerverk medan Straw Dogs från 2011 blir till en dussinthriller som utspelar sig i den amerikanska södern.

Straw Dogs från 1971 är en grafiskt explicit film som bland annat skildrar sexuellt våld på ett brutalt och realistiskt sätt, filmen äger även vacker scenografi i övrigt och man känner hela tiden som tittare att det man iakttar är en alternativ verklighet som man med glädje tillika skräck låter sig förföras och dras in i.

Remaken har grafiskt starka scener innehållande våld, men våldet som presenteras för tittaren känns inte äkta, det känns producerat och plastigt, det är som en glättig yta täcker filmen som jag som åskådare betraktar. Och de övriga miljöerna som presenteras är exempelvis dammiga grusvägar, träskmarker och så vidare. Det är alltså själva sinnebilden för södern som presenteras, men det finns ingenting där, det är bara miljöer utan vare sig känsla eller själ. Det finns ingenting som greppar tag i den visuella estetikens utformning och jag känner hur jag börjar vrida mig i min soffa redan efter ett par minuter in i filmen. Jag vet vart det barkar hän: jag vet redan i förtexterna att det jag iakttar, som är remaken av Straw Dogs, är en renodlad Hollywoodprodukt enbart skapad för att tjäna en hacka eller två på en redan stilbildande film. Jag tror, om jag inte minns fel att jag började gå iväg och brygga kaffe och dylikt emellanåt under filmen eftersom det gjorde alltför ont inombords att se en sådan slakt av en film jag beundrar väldigt mycket.

Det här är alltså på alla sätt och vis en medioker film. Skådespelarna gör sitt jobb, regissören gör sitt jobb och tittaren skall göra sitt jobba genom att sitta och iaktta en produkt som innehåller nya ”heta” skådespelarnamn. Det finns fåtalet hintar av att Lurie försöker göra någonting mer av sin remake, försöker ge den ett djup, men det är inget som leder någon vart i det stora hela. Och just det här med att ”alla gör sitt jobb” är ett av de största problemen med den här filmen. För den som är bekant med Peckinpah såsom personlighet inom filmindustrin så vet man att han ständigt var i konflikt med filmbranschen eftersom de alltid försöka strypa ner hans visioner, klippte om hans filmer i efterhand och så vidare. Han var inte en sådan typ av regissör som gjorde ”sitt jobb” utan en som skapade det han själ eftersträvade.

Jag vill även nämna att det finns en oerhört uppmärksammad våldtäktsscen i originalfilmen som fortfarande väcker både beundran och anstöt (det är en paradoxalt betingad scen, minst sagt…) hos åskådare eftersom den är så suggestiv och mångfacetterad och även äger en djup symbolisk betydelse för Straw Dogs såsom helhet. Denna scen är rent ut sagt fullständigt slaktad i remaken och vad man som åskådare ser är en grafisk våldtäkt och ingenting mer. Hela remaken är såhär, den försöker återskapa någonting som äger mer än en yta men enbart genom att efterapa den filmens ytliga skeenden. Jag rekommenderar ingen att se den här filmen. Se istället Sam Peckinpahs original från 1971.

Jag har aldrig haft någonting emot remakes och brukar se de flesta som släpps eftersom jag finner det intressant att se hur en film kan nå nya dimensioner genom att den försätts i mer än en visionärs händer: jag kan även finna det tilltalande när en och samma regissör gör remakes på sina egna filmer. Men någonstans får måttet vara rågat. Jag tror att min gräns dras i och med försöket att återskapa Peckinpahs Straw Dogs och göra en vinstbringande produkt av en av denna regissörs mest framträdande verk.

JOON SVEDELIUS LINDSTRÖM

Joon Svedelius Lindström är författaraspirant med eklektiska smaklökar, extra svaga för bättre våldsfilmer än nya Straw Dogs. Han har tidigare publicerats bland annat på Bo Cavefors Nya Svarta Fanor och hemma hos Fritz. 

Straw Dogs släpps på DVD 8/2