Regi: Jean-Pierre Améris
Det var länge sedan jag såg en sådan klockren svensk titel på en film som Franska nerver. På håll låter det kanske inte alldeles dumt, men originaltiteln lyder Les émotifs anonymes – anonyma romantiker. Hade den inte bara kunnat heta det?
Å andra sidan vet jag inte om dom två huvudpersonerna i den här romantiska komedin kan kallas anonyma romantiker. Snarare är dom anonyma nervvrak. Isabelle Carré spelar Angelique, som får jobb på en chokladfabrik som sköts av den socialt hopplösa Jean-René (Benoit Poelvoorde) – dom försöker sig på en slags romans, men det går inte så bra eftersom dom båda har total fobi för andra människor. Hon verkar ha svårt att formulera en enda fungende mening och rör sig impulsivt från den ena idén till den andra – Han, i sin tur, byter skjorta fem gånger om dagen och vet ingenting om hur andra människor kommunicerar med varandra. Han förklarar bland annat för sin psykolog att han inte tycker om telefoner, eftersom dom ringer.
Vid första anblicken är det här en ganska harmlös fransk romantisk komedi som är vad den är på ett ganska okomplicerat sätt; en knasig liten fransk film om ett knäppt par som man tycker lite synd om och liksom vill krama, och så handlar det om choklad också som för att toppa av det hela. Men efterhand framgår det att filmen saknar den där riktiga schvungen som behövs för att en film ska vara riktigt minnesvärd. Skådespelarna gör mycket av jobbet. Den i hemlandet starkt profilerade komediennen Isabelle Carré förkroppsligar sin nervösa karaktär till fullo och den belgiske komikern Benoit Poelvoorde gör sin neurotiske herre till en karaktär som ständigt balanserar på gränsen mellan seriefigur och riktig, ömkligt förvirrad farbror. Om man kan relatera till deras karaktärer är dom väldigt kännbara.
Men så mycket mer händer inte i filmen. Som alla romantiska komedier berättas intrigen genom att genrens klyschor staplas upp för att sedan hakas fram genom. När vi väl förstått med all önskvärd tydlighet att Angelique och Jean-René är två hopplöst knäppa och världsfrånvända karaktärer, som verkligen behöver någon som trötstar dom och ger dom lite självförtroende, så återstår inte så mycket mer att säga. Faktum är att filmen inte ens är längre än 80 minuter; inte ens filmen i sig verkar veta vad den vill gå ut på.
Franska nerver är inte dålig. Regin av rutinerade Jean-Pierre Améris är lite stel på ett snyggt sätt, och vad gäller kläder och scenografi går filmen i en vag, nästan 1920-talsaktig blandning mellan det platta, gråa och det grällt färgstarka. Det leder till en och annan minnesvärd sekvens med störtregn, choklad och gullegull. Den berör aldrig riktigt, och man förstår vad som kommer hända, men till den mån man kan ge den ett positivt omdöme kan man säga att den pågår i sina trevliga 80 minuter, tar slut, och därefter har man omedelbart glömt den.
FREDRIK FYHR
Franska nerver släpps på DVD 8/2.
8 svar på ”Franska nerver”