Skräpveckan: Arena, Caught in the Crossfire, Shark Night

Regi: Jonah Loop

🙁

Arena är inte någon bra film. Nähe? Jag vet inte vem som inte skulle dra slutsatsen bara av att ta en titt på det här omslaget. Följdfrågan är givetvis vad i hela helskotta Samuel L. Jackson gör i den här filmen.

Men, okej, first things first. Den här filmen är vad vi kallar för direkt-på-video-skräp. Den tillhör också en subgenre som i stort sett tillhör skräpfilmens heligaste salonger, nämligen dödsspelsgenren; b-sci-fi, gärna i Den Dystopiska Framtiden, om kommersiella TV-sända tävlingar där dom inblandade har ihjäl varandra för tittarnas skull. Alla dom här filmerna gick ut på att en hjälte är fast i tävlingen och är tvungen att tävla sig ut ur den, och samtidigt försöka komma åt den stora pampen som tjänar alla pengarna. Roger Cormans Death Race 2000 från 1975 var trendsättaren och på 80-talet florerade inte minst den italienska b-filmsindustrin av titlar som Lucio Fulcis The New Gladiators. Om man säger att The Running Man med Arnold Schwarzenegger är bland genrens bästa och mest eleganta produktioner då säger det en hel del.

Så frågan är inte om Arena är dålig utan frågan är om den är så dålig att den är bra. Man måste tyvärr säga nej. Den är mest tråkig. Huvudrollen spelas av Kellan Lutz – och jag har sett tre Twilight-filmer men visste ändå inte vem han var; däremot förklarar det varför han aldrig har några kläder på sig. Han spelar rugby och har en gravid fru. Nej, förresten, stryk det sista, hon dör omgående efter att en bil på tal om ingenting kör in i deras. Stackars Pluttz blir deprimerad, åker till Mexico och blir full och förförd av ”svenska stjärnskottet” Katia Winter; efter att hon  utan minsta anledning visat upp sina nakna tillgångar blir Kluttz kidnappad och vaknar upp i en metallisk cell där en sån där Saw-röst förklarar att han ska vara nöjd med allt som livet ger. Det visar sig att han numera måste slåss för sin överlevnad i riggade dödsfighter som sänds live över Internet inför en stor beundrarskala över hela världen. Vi vet att det är hela världen för både en kontorsnörd i Sydkorea och fem college-töntar – det är alltid samma fem college-töntar i samma rum – följer showen regelbudet.

Så, okej, Schpluttz går med på att fajtas. Resten av filmen är ett TV-spel. Varför han kan kung-fu är en gåta, likaså varför ingen i stora vida världen känner igen honom (har han inga vänner? hur många är med i ett rugbylag?). Och I knooow what you’re thinking. Hur kan dessa olagligheter få pågå? Jo därför att ”the security is flawless”. But of course!

Över till Samuel L. Jackson, på tal om det. Han spelar chefen för den här organisationen. Hans medverkan går mest ut på att han går omkring i snajdiga outfits och kelar med två asiatiska fotomodeller. Vad gör han i den här filmen? Jag har ingen som helst aning, men han verkar ha kul. I vissa scener skrattar han själv åt sina egna repliker och improviserar fram en hel del hejdlöst knasigt tugg, typ: ”In the words of Abraham Lincoln, I’ll set ya free!”

Första halvan av filmen är absurd och usel och har helt klart den typen av underhållningsvärde. Logiken är så obefintlig att hjärnan kokar över. Men andra halvan av filmen är mest ett trist våldsmontage. Och ännu mer fenomenalt blir det den sista kvarten eller så, eftersom den här filmen har ett överraskningsslut. Jojo! Jag ska inte berätta vad det är… eller jo, jag ska faktiskt berätta vad det är. Jag utgår ifrån att majoriteten av dom som läser detta inte bryr sig men om du vill se den här filmen (och är lika socialt körd som jag) så slutar du läsa nu.

Det visar sig att anledningen till att Buttz kan kung fu är för att han hela filmen igenom egentligen varit hemlig agent som jobbat undercover. Wow! Men, vänta nu, han blev ju kidnappad av en donna som såg honom på en bar där han supit sig full… Och där var han ju bara av en slump. Och hon såg honom av en slump. Han blev faktiskt full av en slump. Hans fru dog av en slump, typ. Jaha nej, okej, jag förstår. Jag ifrågasätter den här filmens manus. Man kan lika gärna ifrågasätta påven.

Jag misstänker att den tilltänkta publiken för den här filmen är unga öldrickande män i grupp. Den innehåller mycket tuttar och en del benkrosseri. Det är förmodligen en målgrupp som inte läser den här recensionen, eller som har någon nytta av den. Jag antar att jag vänder mig till någon där ute någonstans, som av någon gudsförgäten anledning hittar Arena på DVD-hyllan, konstaterar att Samuel L. Jackson är med och bara lite grann överväger att för skojs skull ta med den hem… It’s a trap!

*

Caught in the Crossfire

Regi: Brian A. Miller

🙁

Jag ska fatta mig kort, för det här är förhoppningsvis inte en film någon kommer se ändå. Det är inte en recension så mycket som konsumentupplysning. Den som ser det här omslaget kan få flera intryck – kanske främst att Caught in the Crossfire är en hårdkokt machoactionfilm med rimlig budget och att 50 Cent är med i den och att han är hård. Detta är sanningar med modifikation. Budgeten är ett existensminimum. Fifty går ner efter två repliker och ungefär fem minuter in i filmen, och det är alltid ett dåligt tecken när en films första besvikelse är att 50 Cent kanske inte är med i filmen så mycket.

Storyn är en helt stereotyp, dassig Police Gazette-intrig som berättas i Rashomon-klyschiga flashbacks, och går ut på att två kriminalare som nosar omkring i den organiserade brottsligheten i Somewhere City blir ditsatta av både gatugangsters och korrupta poliser efter att folk dött i en otippad shootout. Det ska vara lite snårigt och svettigt; manuset består av 100% schabloner och det är en av dom längsta 84 minuter korta filmer jag sett.

Adam Rodriguez – känd från CSI: Miami – är helt okej som den ena polisen, även om hela hans framträdande är en Al Pacino-imitation i smyg. Kändisalkisen Chris Klein – en gång i tiden känd från American Pie – spelar den andra snuten och han kan bara uttrycka sig genom att morra eller vråla. Filmen har med andra ord dåliga skådespelare. Den är även tråkigt skriven och regisserad. Fotot är av typiskt nollbudget-kvalité, filmen är inspelad på digitala kameror och känns som en amatörmässig övning. Som en sådan är den egentligen okej. Filmen använder sig av kvalité den återanvänt från uppskattningsvis en miljon andra filmer i filmhistorien, inklusive ett primitivt och ointressant överraskningsslut. Det gör att den omöjligen kan bli skrattretande dålig, tyvärr. Det som återstår är ett fundamentalt slöseri på tid.

*

Shark Night

Regi: David R. Ellis

🙁

Den här filmen är så mycket sämre än en film med titeln Shark Night behöver vara. Den är gjord av David R. Ellis och det är andra gången den här veckan jag behövt nämna honom. Jag gjorde det senast i Final Destination 5 eftersom Ellis, förutom att vara känd för att ha gjort Snakes on a Plain, också gjort The Final Destination (alltså den fjärde filmen i den serien). Shark Night fick mig att minnas varför den filmen är en av dom sämsta jag sett i hela mitt liv.

Det är inte kvalitén i sig som utgör uselheten. Det är främst bristen på ambition. Shark Night har karaktärer och repliker man sett och hört i bokstavligt talat hundratals andra filmer. Ingenting händer i den som man inte sett förut. Den förlitar sig på en helt död autopilot.

Detta är storyn: Kids utan personlighet åker ut för att slappa vid ett sjöbeläget sommarhus. Vattnet visar sig krylla av hajar. Elaka rednecks gör också livet surt för dom, bara för att dom är as. That’s it.

Jag vet att det låter som att ha orimliga förväntningar, men det är det faktiskt inte. Man förväntar sig inte att en film med titeln Shark Night ska vara bra. Men man vill inte att den ska vara tråkig. Men den är skittråkig.