Friends with Benefits

Regi: Will Gluck

Friends with Benefits är en typisk romantisk komedi som antyder att den inte vill vara en typisk romantisk komedi. Den utnyttjar Baksmällan-trenden av ”raunchy” humor och är i USA barnförbjuden – vilket egentligen bara innebär att skådespelarna får prata sex och säga ”fuck” – och karaktärerna rabblar sina repliker som om manuset var skrivet av någon som verkligen gillar David Mamet men som bara kan imitera hans rytm. Problemet med filmen är, då, att den helt och hållet följer romcomens intrigmanual från början till slut. Den som inte börjar titta på klockan en timme in i den måste verkligen, verkligen, verkligen dyrka genren.

Justin Timberlake spelar chef för en världsberömd blogg som flyttar från Los Angeles till New York för att bli den nya chefen för GQ (filmens målgrupp är människor som vet vad GQ är). Mila Kunis spelar ”headhunter” vars uppdrag det är att möta honom på flygplatsen och sälja in honom. Hon lyckas mer än väl med detta. Det slutar med sex. Det fortsätter med sex. Man ska förstå dom som ett par smarta, moderna storstadstyper som bestämmer sig för att dom bara ska ses för sex och ingenting mer ska hända och alla vet precis vad allt kommer leda fram till:

Först har dom det jättebra tillsammans, sen börjar dom dejta andra vilket förstås misslyckas, sen tar han med henne till sin familj som förstås är alldeles idylliskt hemtrevliga, med den självklara ledsna twisten att pappa har Hollywood-Alzheimers, sen inser dom att dom har känslor för varandra, dom bråkar, filmen går in i genrens obligatoriska och mest långtråkiga fas (den när det är lite ledset och dom inte hörs) så inser Han att sann kärlek är det viktigaste i världen och så iscensätter han något slags spexigt event och håller sitt obligatoriska tal. Är det en spoiler att säga att filmen inte slutar olyckligt?

Precis som i alla andra romantiska komedier finns igenkännbara skådespelare i mindre roller för att förgylla stämningen. I bästa fall räddar dessa skådespelare en hel film (Och så kom Polly till exempel, är rentav sevärd på grund av dom). I den här filmen har vi Woody Harrelson som bögen – genrens typ av ständige sekreterare – och Patricia Clarkson som den obligatoriska New York-morsan. Tyvärr gör inte filmen så mycket med dom; det är som om den försöker hålla sig på mattan med någon slags betoning på… jag vill inte säga realism, men något ditåt. Jag tror att filmen försöker undvika fluff genom att ha karaktärer som är för ”hippa” för att bete sig klyschigt, men man måste fråga sig varför Dom Stereotypa Karaktärerna är med i en Stereotyp Intrig om filmen inte ska vara stereotyp. Vilket den ändå är.

Jag vet vissa människor som skulle se en mycket deprimerande upplevelse i den här filmen. Visuellt går mycket ut på att betona huvudpersonernas ”moderna livsstil”; när dom inte träffas ”irl” så kommunicerar dom via bildmeddelanden på sina iPhones (jag vet inte vad för människor som så frekvent gör det i verkligheten, men whatever) och även om vi ska förstå dom som smånördiga – ja, det uttalas rakt upp och ner att vi ska förstå Justin ”sexpacket” Timberlake och Mila ”girl next door-hägringen” Kunis som medelmåttigt attraktiva normisar – så har dom precis såna där superjobb och centrala superlägenheter som knappt finns i verkligheten.

Jag ska inte spekulera i huruvida filmen vill se dom som ideal att se upp till. Det vore eventuellt överkurs. Däremot kan jag säga att det förgör filmens potentialer. Friends with Benefits försöker undvika att vara en typisk romantisk komedi men den ändrar på helt fel saker. Problemet med många romantiska komedier är inte klyschorna i sig utan dom innehållslösa karaktärerna, och det slöa sättet på vilket klyschorna hostas upp. Men karaktärerna i den här filmen definieras efter sin sociala status, sina yrken och några lösa formuleringar (dom säger sig vara ”emotionellt störda”, men man får aldrig se eller veta varför). Justin Timberlake och Mila Kunis är visserligen för bra skådespelare för det här materialet, men det finns inte en stund i filmen då man faktiskt tror att dom är något annat än Justin Timberlake och Mila Kunis. Det är dom enda personligheter som karaktärerna bjuder på.

Det finns ett skelett till en bra film under den här filmen. Det vore en film om riktiga människor som faller för varandra i verkligheten, trots eller på grund av att dom är influerade av filmklyschor. Typ. Vissa mycket lättroade kritiker har uppfattat det som en sån film också, och gett förhållandevis bra recensioner. Å andra sidan sa dom ungefär samma sak om fjolårets Love and Other Drugs och No Strings Attatched också. Jag antar att alla dom här tre filmerna därmed är ungefär likadana. Sugen på skräpmat? Take your pick.

FREDRIK FYHR

Friends With Benefits släpps på DVD 1/2