Regi: Steven Quale
Final Destination 5 är en dålig film med många bra inslag. Jag vill inte på något sätt skämta på filmens bekostnad – ”hur bra kan en fajnal destinäjsjön fem va” liksom – för den är helt klart så bra som en femte film i den här märkliga serien kan tänkas vara. Om man aldrig sett någon av dom andra tycker man säkert den är helt okej. Det är det som är filmens problem.
Alla dom här filmerna handlar om samma sak. Ett kompisgäng ska på någon form av resa. En stor katastrof sker på flyget/bussen/nöjesfältet/etc och alla dör – trodde du ja. Det visar sig att katastrofen var en vision som huvudpersonen haft alldeles innan den sker i verkligheten. Han – i trean en hon – hinner så gott ”hen” kan få iväg sina förvirrade kompisar från platsen innan dom förstummat ser katastrofen ske. Sen dör dom en efter en i diverse ”olyckor” eftersom det var ”meningen” att dom skulle dö.
Så. En liten recap. Bare with me. Den första Final Destination-filmen, som kom det avlägsna året 2000, var helt okej. Den var gjord av Glen Morgan och James Wong som gjort många bra Arkiv X och Millennium-avsnitt. Den höll inte hela vägen – för det är en så himla dum idé att göra en slasher där ”döden” är skurken – men den var spännande. Till skillnad från uppföljarna var den blodfattig och strikt övernaturlig. Men framför allt hade den en oförglömlig inledningsscen. Final Destination 2 var gjord av nån snubbe vid namn David R. Ellis. Det var en idiotisk splatterfilm gjord helt utan begåvning. Trean var återigen gjord av Morgan/Wong. Den hade återigen en fantastisk inledningsscen. Resten var okej. Känslan av ”enough already” var påtagig. Talanglösa skräpkrängaren Ellis återvände och gjorde den fjärde filmen, med den irriterande titeln The Final Destination, och det var en av dom kanske tio eller femton sämsta filmer jag någonsin sett i mitt liv. Det är inget jag säger ofta om en film. Den var, korrekt uttryckt, värdelös.
Så det vore osannolikt att föreställa sig att Final Destination 5 skulle vara en ännu sämre film än den fjärde filmen, vad det nu är värt, detta trots att det är enfilm där osannolikheten som koncept har huvudrollen. Och, okej, det är lika bra att berömma det som är bra med den.
Gänget i den här filmen jobbar på ett kontor för vad jag tror är ett byggföretag. Dom ska åka på en företagsresa. Men, ack och ve, vår Peter Parker-aktige huvudperson får en vision om att bussen kommer gå ett katastrofalt öde till mötes när en bro kollapsar och kastar 86 människor ner i döden. Den här sekvensen är långt ifrån lika skickligt gjord som den i den första filmen men ändå – osannolikt nog – rätt fantastisk. Trots att jag visste exakt vad som väntade har man använt sig av Hitchcock-handboken kapitel 1 och det är ett fint bevis på att det aldrig är fel att låna från de bästa.
Så, han räddar sina kompisar och i resten av filmen dör dom en efter en i diverse ”olyckor”. Har du sett någon av dom andra filmerna? Då har du sett den här också. Tony Todd (Candyman, för den oinvidgde) är med i den här filmen som seriens Vincent Price-aktiga gubbe i lådan (han var med i dom andra filmerna också, utom fyran). Hans uppgift är att förklara för karaktärerna hur det hela ligger till. Den här gången sker det över en enda scen. Märkligt nog går dom alla med på att dom ska dö en efter en om dom inte gör något åt det. Så här långt i serien har vi inte tid med att se några nya dumskallar tjafsa emot eftersom dom andra döingarna redan gjort det. Ju mer dom pratar desto tråkigare blir förresten filmen. Stereotypa är deras mellannamn. Huvudpersonen ska åka utomlands men vill inte göra slut med tjejen. Bu-hu. Mot slutet, när filmen bara nästan orkar skapa en konflikt mellan dom, blir det väldigt tydligt att man tittar på en film som är helt meningslös.
Men det ska ju inte spela någon roll, eftersom detta är en skräckfilm. Vilket för oss till nästa problem (och dom som känner till serien vet detta mycket väl) – Ingen av dödsscenerna går att ta på allvar ens lite grann. Dom är bara Så Otroligt Dumma. Redan den första filmen hade det här problemet, men vid det här laget har det verkligen blivit provocerande idiotiskt. Det här är inte en film som handlar om ”freak accidents”, det här är en film som förklarar hur du Inte Ska Möblera Dina Interiörer. Är det ödets fel att du dör om du går till en massör där man har femtio levande ljus intill en tiolitersdunk läkarsprit samt buddhastatyer som måste väga ett halvt ton uppe på små, klena IKEA-hyllor monterade på väggen? Och har du någonsin sett någon apparat förvandlas till en mordisk dödsmaskin bara för att lite vatten skvätts på kontaktuttaget? Filmen gottar sig i Roger Rabbit-artade specialeffekter som innehåller massor med blod – något som kan vara lattjo ibland men som här bara kommer i vägen och blir fult. Det ger en unken eftersmak till något som ska vara för fånigt för att ta på allvar.
Skådespelarna är överlag okej. Vissa av dom här unga begåvningarna är mer begåvade än andra. Det är inte omöjligt att vissa av dom kommer bli stora namn i framtiden. Vilka går inte att säga säkert eftersom rollerna är så dåliga (man kan jämföra med Johnny Depp i Terror på Elm Street och Kevin Bacon i Fredagen den 13:e). Jacqueline MacInnes Wood heter bönan som spelar filmens ”slasher slut”. Hon är helt klart så bra som man kan begära. Detsamma gäller den sympatiske Arlen Escarpeta (som var ”the non-token-black guy” i senaste Jason-remaken). Den allra mest besynnerliga bekantskapen i filmen är dock en skådespelare vid namn Miles Fisher som distraherar ihjäl en genom att se exakt ut som en ung Tom Cruise, intill minsta röstläge och manér. Han fick mig att tro att jag såg på en remake av Cocktail. Såvida detta inte kommer i vägen kan han också ha framtiden för sig. Den enda karaktär som möjligen slog högre på lika-som-bär-skalan var filmens dumma-men-roliga chef. Han var kusligt lik Uffe Larsson. Men det kan ju inte han rå för.
Jag tror, ta i trä, att det här ska vara den sista filmen i serien för den har en fånig men oväntat ambitiös epilog som knyter den till den första filmen. Och i eftertexterna kommer ett greatest hits-montage av alla filmernas dödsscener. Frågan om detta är ett tecken på att vår kultur gått åt skogen lämnar jag öppen. Och när allt kommer omkring så är det visserligen ingen bra film, men den här recensionen blev onekligen längre än jag tänkt mig.
FREDRIK FYHR
Final Destination 5 släpps på DVD 1/2
4 svar på ”Final Destination 5”