Regi: Simon Curtis
Jag kan inte minnas senaste gången jag var på bio i en helt fylld salong – ens en liten sådan – men den här filmen verkade locka människor i alla åldrar. Antagligen är det Marilyn Monroes mytologiska stjärnglans som är den huvudsakliga hållhaken – den här filmen verkar åtminstone drivas av den. Det är en ganska blek film och den lider av det där Quentin Tarantino sa om biopics – dom är ofta tråkiga och intetsägande, och går mest ut på att skådespelare ska få visa upp sig. Den här filmen är inte direkt tråkig, eftersom det finns tillräckligt gott om bra skådespelare, men första halvan är precis en sådan film.
Okej så Marilyn Monroe åker till England för att göra en film med Sir Laurence Olivier. Överallt finns kända skådespelare som gestaltar andra kända skådespelare. Förtvivlat letar man efter en poäng, vad handlar det här om, finns det någon berättelse här? Men nej, det tuffar mest bara på. Marilyn är skum och Larry blir arg. Kenneth Branagh spelar honom och blir aldrig mer än Kenneth Branagh; framför allt inte när han börjar citera Shakespeare (och ja, Ken, vi vet att Larry också var en stor fantast av Barden, men han var inte en lika stor Shakespeare-nörd som du).
Andra halvan av filmen – som går ut på att en hopplöst oerfaren spoling råkar få ett jobb på filminspelningen och sen börjar dejta (läs: bli emotionellt utnyttjad) av titelfiguren – verkar ge sken av att vilja skildra ett riktigt personporträtt. Michelle Williams är bra, även om jag inte är säker på hur mycket Marilyn Monroe hon förmedlar; Marilyn är här en slags upp- och nerdrogad psycho girl som utnyttjar folk till höger och vänster och är beroende av andra människor, krossar hjärtan hit och dit och har ingen aning om vem hon är eller vad hon vill.
Ändå dreglar filmen samtidigt över den mytologiska skröna som är hennes liv. I slutändan är det en film som inte vet vad den är ute efter, precis som huvudpersonen själv. Ett annat problem är tråkig och livlös regi. Det finns många scener som skulle kunna förklara för åskådaren varför något är viktigt eller dramatiskt, gripande eller spännande. Men istället puttrar det bara på, skådespelarna agerar till synes utan vidare vägledning och efter ett tag tar filmen slut. Det är inte ett uselt sätt att spendera en timme och fyrtio minuter, men jag har varit med om bättre.
FREDRIK FYHR
2 svar på ”My Week With Marilyn”