Regi: Björn Runge
Björn Runges senaste två filmer Om jag vänder mig om och Mun mot mun blev båda kritikerframgångar och i Sverige innebär det att den djupt rotade auteur-signalen börjar tjuta och Happy End blev därför pliktskyldigt bemött med diverse treor och en och annan fyra. Det skulle väl helt enkelt inte se så bra ut att såga en film av Björn Runge när det nu görs en sådan relativ liten mängd kvalitetsfilm i Sverige och när alla nu har ansträngt sig så mycket för att göra ett gripande drama. Johan Croneman på DN gick förvisso så pass långt att han påstod att filmen närmade sig ”en femstjärnig himmel” eftersom han missförstod filmens slöa berättande och brist på ambitioner som något subtilt och underdrivet. Den pornografiska mängden klyschor filmen vältrar sig i måste han helt ha ignorerat.
För Happy End är ingen bra film. Den bygger, rakt in i sin ben och märg, på varenda klyscha som någonsin skrivits i ett manus och filmats för en bioduk. Filmens dramatiska scener klampar in som elefanter i lampaffärer och det som ska vara subtilt blir istället bara innehållslöst eller ofrivilligt komiskt, eller både och. Under ytan av karaktärerna finns ingenting. Man undrar inte vad filmen går ut på – för det finns ingenting där. Less is more, helt klart, men det måste ju finnas något där till att börja med också.
Filmen är ett panoramadrama av slaget Short Cuts/Magnolia/Tre kronor/Rederiet och efter varje inslag i intrigen kan man lägga till ett Av Någon Anledning. Jag ska förklara:
Först har vi Jonna (Ann Petrén), körskollärare. Av någon anledning. Hon får en ny elev, den lika medelålders Mårten (Peter Andersson) som supit bort körkortet och nu ska fixa ett nytt. Av någon anledning krävs det flera körningar för att detta ska bli av. Jonna har en son, Peter (Gustaf Skarsgård) som är deprimerad, av någon anledning, och försökt ta livet av sig, av någon anledning. Efter hans senaste försök sticker hans flickvän av någon anledning (hon är, surrealistiskt nog, spelad av Melitta från Mysteriet på Greveholm). Av någon anledning klänger sig Jonna fast vid sin son och vågar inte skaffa ett nytt liv efter att mannen dött. Han dog verkligen bara av någon anledning (”Han föll ihop och så var han död”). I huset jobbar Katrine (Malin Buska) och av någon anledning blir Peter mycket gladare så fort han lär känna henne och får chansen att göra en Titanic och måla henne naken (han är ”konstnär”). Av någon anledning. Katrine är dock ihop med Asger (Johan Widerberg) som av någon anledning är skyldig någon slags krogmaffia pengar vilket han av någon anledning aldrig verkar gör något åt. Så fort Katrine säger någonting slår Asger henne av någon anledning. Av någon anledning sker det bokstavligt talat vad hon än säger, och alltid på exakt samma sätt (Katrine säger vad som helst; Asger säger ”Vad menar du med det?” *arketypiskt domestiskt övervåld uppstår*). Asger har lejt några snubbar att fixa skuldindrivarna men man får aldrig veta vad som händer. Av någon anledning. Större delen av filmen befinner han sig i en husvagn där ett fluorescent blått ljussken av någon anledning ständigt skiner. Så fort konstnärssjälen Peter inte får tag på Katrine blir han genast ”deprimerad” igen. Av någon anledning verkar hans depressiva tillstånd fungera så… enkelspårigt. I en ännu mer konstlad skruv har Jonna i själva verket betalat Katrine för att umgås med honom. Av någon anledning. Upplösningen av denna löst dinglande intrig är obefintlig och i slutändan verkar ingenting av det som hänt ha någon innebörd. Av någon anledning.
Skådespeleriet är, som bäst, amatörmässigt. Gustaf Skarsgård och Johan Wideberg verkar vara med i två helt olika filmer; men lika melodramatiska. Skarsgård 2.0 är mer på stabilt darrig Dramaten-nivå men Wideberg befinner sig på en helt annan planet där Nicolas Cage verkar vara gud och alla måste spela vrålapa så mycket dom bara kan. Inte ens Ann Petrén funkar, och jag är den förste att vara förvånad, eftersom hon får så lite att jobba med. En scen där hon och Skarsgård 2.0 tävlar i vem som kan ha sönder mest möblemang tillhör det mest skrattretande. Den enda som i slutändan håller stilen är Peter Andersson, men det är förmodligen bara för att hans roll är den minst komplicerade.
Rent visuellt ser filmen bra ut. Fotot av Ulf Brantås är filmens överlägset bästa attribut; logiken i när helbilder och närbilder används är ovanligt genomtänkt och ljussättningen är fin.
Jag gör mitt bästa för att vara rättvis. En fråga jag ställde mig när jag såg den här filmen var om det är möjligt att diskutera en medioker eller dålig svensk film utan att göra det till en fråga om svensk films tråkiga tillstånd i allmänhet. Jag är inte säker på vad svaret är, men jag kommer alltid att tänka på en scen i den begåvade Lars Norén-filmatiseringen Detaljer av Kristian Petri där Leif Andrée plötsligt dyker upp och står och bråkar med Ingela Olsson i någon slags domestisk situation. Efter en stund visar det sig att åskådaren i själva verket betraktar en, som jag minns det rätt medioker, pjäs som filmens karaktärer tittar på. Det fascinerande var att jag inte direkt ifrågasatte att kvalitén på filmen plötsligt svajade till. Filmen var ju trots allt svensk.
Happy End påminner om en sämre variant av den pjäsen. Det finns smärta och tårar men bara som en konstlad idé. Det innehåller begåvning, men den används inte. Det är tråkigt att behöva säga det, men Björn Runge har gått och bidragit med sitt strå i svensk films myrstack av medioker filmkultur. Den som hittar något bra i den har mer att ge filmen än vice versa.
FREDRIK FYHR
Happy End släpps på DVD 25/1.
Ett svar på ”Happy End”