Regi: Tom Hanks
Här har vi en film som bevisar påståendet att en komedi inte bara kan bedömas utifrån ”hur mycket man skrattat”. Jag fnissade mig igenom den här filmen, och den manipulerade mig rentav till ett och annat gapskratt, men jag kan samtidigt inte direkt säga att det är en bra film – men den är å andra sidan inte värd de hutlösa sågningar den fått. Kritiken mot den här filmen (som har den fenomenala svenska titeln Det är aldrig för sent, Larry Crowne!) har gått ut på att den har en ointressant handling och svaga karaktärer, och framför allt att den inte någon konflikt och därmed ingen gripande intrig. Många har också kallat den tråkig, kort och gott.
Jag kan här lägga till att det är en fånig, ultralättviktig komedi och ställa en annan typ av retorisk fråga jag vanligtvis inte ställer: Vad väntade sig folk? Kanske är det för att filmen är regisserad av Tom Hanks, hans andra film efter jämförbart käcka That Thing You Do från 1996, som kritiker av någon anledning väntat sig ”något mer”. Eller för att Hanks skrev manuset tillsammans med Nia Vardalos, som år 2002 fick (femton minuter av) berömmelse med Mitt stora feta grekiska bröllop. Märkligt nog tyckte jag att kritiken jag rabblade upp nyss – ointressant handling och svaga karaktärer, och framför allt att den inte någon konflikt och därmed ingen gripande intrig – var exakt det problem den filmen hade. Jag tyckte det var en otroligt tråkig film. Men, antar jag, eftersom Vardalos var grekisk kvinna i Hollywood och hade gjort hela denna grekiskt betonade film själv från scratch ansågs det politiskt korrekt att lyfta fram henne i ljuset. Filmen i sig var dock tom och intetsägande, och den enda fördelen var Michael Constantines pompösa patriark.
Nu har alla filmer hon gjort sedan dess sågats, och man har påstått att dom alla har lidit av samma brister som bara en helt konstblind människa kan se redan finns i hennes genombrottsfilm från 2002. Och även om jag tycker att Larry Crowne i kärnan har samma brister – intrigen är helt enkelt tunn som en plastpåse – så har den Tom Hanks, Julia Roberts, Fez från That’s 70’s Show och dr. Matsutani (mer om honom sen). Om man dessutom tänker på hur många otroligt medelmåttiga amerikanska indiefilmer (som 500 Days of Summer, Me You And Everyone We Know, Away We Go, listan går på) som i sin tur lider av detta – och som blir hemska just för att dom skamlöst poserar som om dom vore originella – blir denna kritik ännu mer obegriplig. Hur kan en lättsam, harmlös, liten flamskomedi reta upp så många människor?
Storyn går ut på att Larry Crowne (Hanks) får sparken från sitt jobb på Wal-Mart-liknande matvarukedja. Ett gäng nyliberala as förklarar leende för honom att eftersom han inte har en college-utbildning är han den som är minst trolig att klättra i karriärsstegen för företaget. Han är förmodligen denna affärs bästa arbetare, har varit ”employee of the month” åtta gånger och är relativt nyskild och har därmed inget annat att göra. Så i sin utelämning bestämmer han sig för att för första gången sätta sig i en skolbänk. Det leder honom till en kurs i retorik, ledd av en totalt förbittrad lärare spelad av Julia Roberts. Hon dricker minst en drink om dagen och lever tillsammans med en porrsurfande ”författare” och hon har i stort sett gett upp på att någonsin ha ett liv med någon större ljusglimt i och varje dag hoppas hon att det finns färre än tio elever i klassrummet, så att hon enligt regelverket kan ställa in sin föreläsning. Julia Roberts – vars karriär bestått av alltför många dåliga roller – är faktiskt helt fantastisk i den här filmen. Man anar den sorgliga människa som måste finnas i karaktären, men hon är så sardonisk att man trivs i hennes sällskap. Man lider med henne lika mycket som man har roligt.
Larry bekantar sig även med några andra karaktärer, inga som är särskilt viktiga för handlingen men det spelar inte så stor roll eftersom dom är så välspelade; käcka jäntan Talia (som får en hel del liv genom en skådespelerska vid namn Taraji P. Henson) gillar hans stil och låter honom joina hennes märkliga mopedgäng, lett av henne och hennes pojkvän, spelad av Wilmer Valderrama (dvs Fez); hans enda uppgift i filmen är att dyka upp och vara svartsjuk och det är ett intressant val. Han är en MC-kille man inte kan ta på allvar. Han är kort sagt rolig. Detsamma gäller för dr. Matsutani (George Takei) som spelar Larrys lärare i ekonomi. Så fort han öppnade munnen skrattade jag, och därefter behövde han bara dyka upp för att jag skulle falla dit igen. Jag skulle kunna förklara varför, men det är egentligen inte nödvändigt. Du kanske inte tycker han är kul. Jag tyckte det. Humor är en skiljelinje för alla människor.
Det är sannerligen en tunn intrig som följer utefter dessa uppenbara förhållanden. Jag kan inte med gott samvete säga att filmen, enligt konstens alla regler, är bra; framför allt mot slutet, när allt ska knytas upp som såna här filmer alltid knyts upp, raseras hela illusionen och det blir mycket uppenbart att man tittar på Tom Hanks och Julia Roberts. Men däremot gillade jag filmen, helt klart. Nästan alla scener i filmen är hur tunna som helst på papperet men alla skådespelare livar upp materialet så att, åtminstone jag, fann värde i dom. Julia Roberts reaktionsförmåga är i synnerhet fin; hennes karaktär är smått kongenial för en sån här film. Hon är inledningsvis den cyniska karaktär som inte faller för romantiska komedier, men i slutändan är även hon smält. Och Tom Hanks gör Larry Crowne till en så älskvärd fjant att man måste älska charmen i ett skämt som har en så enkel idé som att han blir sedd genom ett nyckelhål när han dansar omkring av lycka efter att hon stängt dörren efter en, slags, dejt. ”You know, I can see you”. Det är inte mycket, men det är vad det är.
Tom Hanks är en så pass säker och genuint begåvad skådespelare att jag tror att han är lämpad att regissera filmer, till skillnad från många andra skådespelare som tror sig bemästra konsten, och det skulle inte skada att han gjorde det mer. Larry Crowne är ett stycke fluff som kan rekommenderas till den som söker ett stycke fluff. Man kan konstatera att den inte är speciellt bra, men det finns inget dåligt med den heller.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Larry Crowne”