Domaren lämnar mig med två motstridiga känslor. Den ena säger mig att Emma Thompson borde ha huvudrollen i alla filmer som görs framöver. Den andra att Ian McEwan inte behöver skriva fler filmmanus.
Bara för att vara uppriktig ska jag erkänna att McEwan redan spökar lite i mitt huvud till att börja med. I mitt skrivandes adolescens var jag mycket tagen och inspirerad av hans tidiga romaner ”Cementträdgården” och ”Främlingars tröst” – märkliga berättelser som gav honom smeknamnet Ian McAbre – men större delen av hans karriär har handlat om romanbyggen lika oklanderliga som syrefattiga. Han är en lysande författare, men han hade lika gärna kunna skriva instruktionsmanualer eller reseguider – hans berättelser om moderna, välbärgade människor som hamnar i moraliska rävsaxar (oftast från den glansiga bostadsrättens lugna vrå, och oftast på grund av omoget gestaltade religiösa galningar) är min gissning till varför Nobelpriset tycks förbli utom räckhåll.
Å andra sidan är detta varför jag inte recenserar böcker – om jag inte gillar en bok så läser jag inte klart den. Med större samvete kan jag istället mena att McEwans manus till Domaren, efter hans egen bok, är en smärre mardröm. Det var länge sedan jag såg ett bättre argument till varför författare ska tänka till både två och tre gånger innan de bestämmer sig för att de är säkra på hur filmversionen av deras roman ska bli. Att gå från bok till film är nämligen inget ”hopp”, eller ens en ”överföring”. En adaption kräver en total demontering av romanen, och därefter en uppbyggnad av ett helt ny berättelse för ett helt annat medium.
Jag brukar inte vara den som menar att kreativa skapare ska omges av folk som ”säger ifrån” – det är en sådan där myt som är populär att häva ur sig men som oftast saknar ett verkligt resonemang – men något säger mig att McEwan inte riktigt frågat andra manusförfattare om han tänker rätt här.
Det ska dock sägas att den strukturella katastrofen inte blir helt uppenbar förrän i filmens sista akt – och ett tag är Domaren faktiskt riktigt, riktigt bra. Thompson spelar titelfiguren, Fiona Maye, som alltså är domare i brittiska högsta domstolen – känd, tror jag hon ska vara, för att ta sig an svåra moraliska fall. I början av filmen bestämmer hon till exempel att ett siamesiskt tvillingpar ska delas så att åtminstone ett barn kan överleva. Duktiga statister står utanför rättssalen med plakat – hon smiter ut bakvägen. Eftersom Emma Thompson har huvudrollen verkar karaktären vara hur klar som helst, och dramat bäddat för succé. Hon liksom spränger fram liv ur minsta scen – jag noterade till exempel elegansen med vilken hon pratar i telefon och häller upp kaffe på samma gång, alldeles utan att en enda sekund blir ofascinerande.
Hemmavid – i den där glansiga bostadsrätten – så fortsätter dock jobbet för Fiona. Hon har ingen tid över för sin make (Stanley Tucci) som därför bestämt sig för att ha en öppen affär. Detta lite okonventionella sätt att annonsera en äktenskaplig kris gör henne lite paff. ”Gör du det så är det slut” lovar hon, med tämligen stadig röst, men verkar ändå psykad av mannens knepiga ”löfte”.
Här någonstans börjar filmen gå in i en dimma, eftersom manuset inte har organiserat berättelsen på ett ordentligt sätt, men det är fortfarande inte helt uppenbart att filmen inte fungerar. Fionas nästa fall blir att lägga en dom över en familj som inte vill godkänna en blodtransplantation eftersom de är Jehovas vittnen (för McEwan känner inte till en antagonist som inte är religiös). Den snart artonårige pojken (Fionn Whitehead, från Dunkirk) har leukemi och är i akut behov av blod.
Frågan är om hans föräldrar påverkat hans vilja, eller om han verkligen själv är redo att dö för sin ”tro”. Frågan är hur Fiona ska resonera efter att hon lyssnat på allas åsikter. Frågan är vad pojkens verkliga behov är. Frågan är om Fiona låter sig distraheras av makens plötsliga behov av ”frihet”. Frågan är om det hjälper eller stjälper att hon själv inte har några barn, och att hon och maken är en av dessa i litteraturen populära melankoliska medelålders par som aldrig blev en familj. Det ekar längsmed parketten på den där glansiga bostadsrätten…
Men ja, det är som höres väldigt många frågor som nonchalant slängs hit och dit. En film ska förstås ha mycket på hjärtat, men vi kan kräva av en film att den åtminstone svarar på en eller två och knyter ihop ett par andra frågor med varandra. Istället glider Domaren isär i takt med att vår uppmärksamhet riktas åt olika håll – Fiona blir en motsägelsefull och förvirrande karaktär, eftersom alla hennes begär är undergestaltade och dåligt manifesterade, och värst av allt är McEwans totala oförmåga att gestalta filmens konflikt visuellt. Efter ett tag retirerar manuset till statiska scener där information redovisas som fakta, och där karaktärer sitter och förklarar vad de känner helt utan undermening.
Mot slutet av filmen är hoppet ute för all typ av dramatik. Intrigen har i all praktisk mening stannat helt, och karaktärer får istället meddelanden till höger och vänster som om någon utanför kameran skriver lappar till skådespelarna så att de vet vad filmen ska handla om – finalen innefattar en omöjlig scen när Fiona måste sitta och tänka på något som vi inte vet vad det är, varpå hon dramatiskt springer iväg i ett dramatiskt ösregn… för att leta upp en till lapp där det står vad vi ska bry oss om… igen.
Emma Thompson är fruktansvärt bra, och det har hon varit i många filmer, men hon släpar hela filmen efter sig som en död oxe i en öken av litterär övertydlighet. Andnöd är bara förnamnet.
FREDRIK FYHR
DOMAREN
The Children Act. 2017 Storbritannien 105 min. digital färgfilm – codex, Arri Alexa XT, DI. DCP. 1.85:1. Regi: Richard Eyre. Manus: Ian McEwan, efter hans roman. Producent: Duncan Kenworthy. Huvudsakliga skådespelare: Emma Thompson, Stanley Tucci, Fionn Whitehead, Ben Chaplin, Rosie Cavaliero, Jason Watkins, Nikki Amuka-Bird, Honey Holmes, Rupert Vansittart, Nicholas Jones, Anthony Calf, Flor Ferraco, Raphael Desprez, Hiten Patel, Eileen Walsh, Andrew Havill, Dominic Carter, Daniel Eghan, Karl Farrer, Paul Jesson, Toni Beard, Rosie Boore, Michele Austin, Deborah Rock, Syreeta Kumar, Daniel Tuite, Anjana Vasan, Janine Catterall, Stacha Hicks, Manuela Maletta, Chris Wilson, Annarie Boor, Naomi Frederick. Foto: Andrew Dunn. Klippning: Dan Farrell. Musik: Stephen Warbeck. Scenografi: Peter Francis, Astrid Sieben. Kostym: Fotini Dimou. Produktionsbolag: BBC Films, Toledo Productions, FilmNation Entertainment mfl. Svensk distributör: Scanbox. Kategori: Mellanmainstream, mellanbudget, inhemsk produktion, drama. Genre: Drama, modern melodram, inslag av romantik och snyftare. Struktur: 3/5. Stil: EMS. Premiär: 9 september 2017 (TIFF). Svensk premiär: 24 augusti 2018.
Omdöme: Misslyckad filmatisering av romanförlagan som helt saknar en genomtänkt struktur för ett filmdrama – undergestaltade karaktärer, outvecklad tematik, ouppklarade intrigtrådar och en statisk story som (inte) rör sig genom en korseld av tunt definierade och motsägelsefulla konflikter. Lindrande omständigheter är fantastiskt skådespeleri, utmärkt foto och stabil personregi, men i grunden är filmen ohållbar.
3 svar på ”Domaren”