Alla tidigare texter om Episod II.
Över till en annan underskattad kvalité i Episod II: Hayden Christensen i rollen som Anakin Skywalker – en stoisk och allvarlig rollfigur som snabbt gav Christensen öknamnet ”Mannequin” Skywalker av haters.
Skådespeleri är väldigt subjektiva saker att bedöma, men återigen verkar det som att Lucas vision undflytt många. En av mina generella principer vad gäller filmkritik är att det är bokstavligt talat omöjligt att förstå något om vi inte först vet vad det är – Christensen är ett bra exempel. Kan vi inte se Lucas idé med Anakin Skywalker som karaktär, kopplar vi inte till hans vision som regissör, då förstår vi heller inte Christensen framträdande. Om vi å andra sidan inser att Star Wars är gjort i naivistiska former och raka färgskalor, och att inget vi ser sker av en slump, då kan vi också börja förstå att Christensen inte står och improviserar i ett vakuum i rollen som Anakin Skywalker. Han följer order från Lucas, av särskilda orsaker och för specifika effekter.
Till att börja med så är Anakin, trots sina gnälliga protester till höger och vänster, främst tänkt som en introvert figur. Vi har redan varit inne på alla hemligheter han bär på, och all förvirring han aldrig erkänner för andra, men Anakins särskilda tillbakadragenhet beror på åtminstone på två saker till.
Dels har vi hans roll som undersåte, vilken tycks kräva en viss underdånighet. Tydligen ska Christensen ha gått in för Episod II med en mycket mer utåtagerande stil, men Lucas föredrog (precis som han gjorde med Ewan McGregor i Episod I) att padawanlärlingen skulle vara nedtonad och så stoiskt seriös som möjligt. Det verkar som att Lucas vision av en ung padawan är det av en lärling, som en munks undersåte, någon som i tystnad och med respekt observerar omgivningarna och gör om lärdomarna till kunskaper. Obi-Wan fullföljer detta kontrakt till fullo i Episod I medan Anakin har svårare att tygla sina känslor i Episod II – det här gör att vi kan förstå Obi-Wans frustration ännu tydligare. Allt som saknas från Obi-Wan är ett tjurigt ”När jag var i din ålder…!”
Men Anakins återhållsamhet har alltså ytterligare en funktion – hela hans framträdande föranleder omvandlingen till Vader. ”Mannequin” (skyltdocka) är faktiskt inte en alltför dum liknelse. Det finns redan något vagt mekaniskt och syntetiskt över Christensens framträdande, och jag tror inte att det är någon slump. Vi känner, undermedvetet, att hans kropp på något sätt är redo för Vadermaskinen – som ett skelett till den framtida maskinkroppen.
Sedan har vi det enklaste argumentet: Det är inte Shakespeare. Skådespelare i Star Wars-filmer har inte konventionell psykologi eller realistiska dialoger att arbeta med, så deras palett börjar och slutar oftast med deras kroppsspråk och ansiktsrörelser. Vi lär känna karaktärerna utifrån hur de ser ut, låter och rör sig. Om man studerar valen som Christensen gör som skådespelare så är det tydligt att Lucas hämtar sin främsta inspiration från stumfilmstiden, då extra fokus låg på gester (om än inte på samma överdrivna sätt som klichébilden föreslår).
Även om jag inte har några som helst källor att förlita mig på här så tror jag att Lucas, med tanke på de romantiska stråken i Episod II, letade efter en Rudolph Valentino-liknande skådespelare för att axla den unge Anakin. På 1920-talet var Valentino en för stumfilmstiden typiskt idiosynkratisk stjärna – hans filmer sålde för fulla hus, hans publik bestod till största delen av trånsjuka kvinnor och han hade en märklig blandning av ståtlighet, ungdomlighet, sensualitet, fragilitet och fara; motsägelsefulla attribut som tillsammans skapade en liksom hal persona, en som jag tror att Lucas söker återskapa i Christensen.
Man kan se det här genom flera val som Lucas och Christensen gör – ett bra exempel är sättet blickar och minspel (snarare än en massa babbel) förklarar för oss vad som går igenom en karaktärs huvud. Valentino visar oss tekniken i The Conquering Power (1921) i en scen mot Alice Terry.
Christensen gör det här oftare i Episod III än i Episod II, men det bästa exemplet återfinns i Episod II – nämligen scenen där Shmi dör.
Tendensen att filma skådespelare som på stumfilmstiden gäller inte bara för Christensen. Om vi stannar kvar i 1921-exemplet och ser hur Alice Terry filmas…
… en vagt religiös positionering av kvinnan, positionerad till höger i bild och med blicken uppåt. Denna visuella not återkommer med flera variationer i Episod II, då Natalie Portman (liksom Christensen) också fungerar som en slags ”modern” stumfilmsskådespelare.
Jag hoppas, sagt i förbifarten, att dessa exempel hjälper somliga att förstå varför jag inte förstår allergin många har mot CGI – människor, datorer, muppar, bilder är bilder är bilder. George Lucas är den mest visuella av regissörer i det att han inser att skådespelare också bara är visuella objekt. Vi förstår dem lika bra i de här stillbilderna som vi förstår dem i filmen, för visuell kommunikation behöver ingen realism.
Men på tal om Padmé så finns det en mer karaktärs- och storyrelaterad sak i Episod II som faktiskt stör mig.
När jag skrev om Episod I avslutade jag med att lista några frågetecken jag hade om filmen. Jag har däremot mycket lite ont att säga om Episod II – vad än Teknoförbundet är så avskyr jag det och Yoda är lite väl groggy ibland (”Around the survivors a perimeter create!”) men dessa är drastiskt små nitpicks. Ett mer resonligt minus är att Episod II är filmen i sextetten som står sämst på egna ben, vilket är den enda rent principiella svagheten jag hittar i filmen.
Det finns däremot en sak i Episod II som bara stör mig, och det är Padmés bortklippta scener. Hon hade huvudrollen i en hel sidointrig, praktiskt taget, som aldrig kom med i den färdiga filmen och jag stör mig både på att den togs bort, och på Lucas resonemang om varför. I kommentarerna på DVD:n förklarar han, och hans klippare, att de behövde spara tid, hålla sig till den huvudsakliga intrigen och inte fastna i överflödiga omständigheter.
Jaha, låt oss då ta en titt på dessa omständigheter.
Padmés bortfall börjar på en gång, med scenen då hon håller ett tal i senaten om att inte bygga klonarmén. Hon gör entré efter att Palpatine tagit ut segern i förskott och meddelat att hon dött – istället blir faktumet att hon överlevt mordförsöket något som gör hennes sak extra effektiv (och Palpatine snor opportunistiskt idén när han utnämner sig själv till kejsare i Episod III).
Dessa är typiskt snajdiga Lucasismer men det som gör scenen oumbärlig är det enkla faktumet att det är scenen som filmen börjar med. Det står redan i den gyllene textremsan att Padmé anländer till Coruscant för att hålla det här talet. Utan scenen anländer hon för att hålla ett tal, som vi sedan inte får se. Det är som om Episod IV skulle ha börjat utan en enda scen med prinsessan Leia, trots att textremsan förklarar att hon flyr med rebellernas ritningar.
Kapandet av den här scenen är också början av ett mönster som fortsätter igenom hela Episod II – utrotandet av Padmés motivation både som romantisk och politisk varelse. Till att börja med försvinner här hela hennes motivation mot klonarmén, som vi nu bara får anta ”är” där. Det är visserligen Lucas stil att berätta mindre än mer, och fantasygenren ger honom ett svart hål där han kan lägga all motivation och information som inte är absolut nödvändig i nuet… men ändå. Vi gillar Padmé. Hon förtjänar utrymme.
Nästa bortfall kommer på Naboo då Anakin och Padmés romans föranleds av ett stopp hos hennes föräldrar och syster, där de äter middag och hänger; Anakin snackar säkerhetstugg med sin tilltänkta svärfar, Padmé skvallrar med sin syster och mamma (Anakin är där i ämbete av livvakt, men de kan se att de har en Kevin Costner/Whitney Houston-grej på gång) och vi får även titta in i Padmés gamla flickrum, där vi tittar på bilder från hennes förflutna och hör en sorglig berättelse som förklarar hennes brinnande låga för intergalaktiskt välgörenhetsarbete.
Även om de här sekvenserna är lite långrandiga så visar de oss Padmés bra sidor och hennes kompabilitet med Anakin (som också bryr sig om andra varelser, om än mer godtyckligt och på grund av habegär). Det ger oss också fler ledtrådar och förtydliganden gällandes Padmés bakgrund – att hennes familj onekligen är rik, kultiverad och otypiskt jordbundna, lite östkustintellektuellt spelade av skådespelarna Graeme Blundell och Trisha Noble (som senare dyker upp i Padmés likvaka i Episod III).
Men vi tittar inte på Star Wars för karaktärsdjup eller psykologisk textur – vad den här sekvensen verkligen sätter upp är ena delen av en dualistisk symbolik där resan till Tatooine är den andra. Faktumet att vi åker till Tatooine efter Naboo, och att Anakin får sin vision om sin mor efter att han träffat Padmés familj, skapar en helt annan dynamik åt de två resorna. Ser vi de två sekvenserna som spegelbilder – vilket vi bör – så har styvpappan Cliegg Lars plötsligt en ny roll som spegelbild åt svärfadern (Padmés pappa), och den oändliga värme och omtanke som Padmés föräldrar visar speglas i Tatooines grymma landskap och Shmis bittra öde i en typiskt ut-och-invänd yin yang-kontrast. Det manifesterar förstås också klasskillnaderna mellan Anakin och Padmé tydligare, och på subtila sätt planterar det en friktion mellan dem som vi kan förnimma intuitivt.
Till sist blir Padmé också bortklippt ur filmen på Geonosis, dit hon åker för att ”finna en diplomatisk lösning på den här röran”. Återigen hör vi henne säga detta och återigen får vi aldrig se henne göra någonting. Den bortklippta scenen är liten och oansenlig – hon träffar Dooku för att köpslå om Obi-Wans liv och medla med honom politiskt – och jag förstår att den ryker om man vill kapa fettet på filmen rent rytmiskt. Men det är inte bara konventionell filmgrammatik som missas när den här scenen klipps bort, det är den basala tanken att B ska komma efter A. Som det är nu springer Padmé omkring och snackar snack utan att någonsin visa verkstad. Det är ganska frustrerande.
Ännu mer frustrerande är dock Lucas påstående att de här scenerna inte är så viktiga. Uppenbarligen är det rätt tunga darlings som dödas, och deras bortfall gör att filmen blir lite skumpigare på vägen rent narrativt. Rent krasst är de visst viktiga – de är scener som specifikt adresseras i filmen, men som sedan aldrig kommer.
Så om vi inte köper Lucas argument så finns det två sätt att tolka valet (båda kan vara giltiga). Dels har vi Old Spice- och flanellargumentet. Hur svårt var det för Lucas, omringad av ett gäng gubbar, att i ett mörkt redigeringsrum komma fram till att nä, något måste bort och det får bli tjejen. Särskilt i vår tid, då 2002 känns något avlägset, är det enkelt att föreställa sig hur Padmés bit av kakan var den som Lucas och kompani hade lättast att slänga i soptunnan.
Den andra tolkningen är lite mer diplomatisk och inte heller osannolik – kanske Lucas ville klippa bort så mycket politik ur filmen som möjligt (sekvensen på Naboo involverar ju rymdidealism och klassperspektiv, samt Padmés roll som politisk välgörare). Om jag är konspiratorisk måste jag erkänna att jag tror Lucas överlag tänkte om några hekto efter den negativa pressen på Episod I – till skillnad från vad många tror så är han inte blind för kritik, även om han är lyhörd av mer opportunistiska skäl. Säkerligen vill han göra så mycket som möjligt på just precis hans sätt, men på ett trial-and-error-sätt kan han också justera sig själv beroende på vad ”kunderna” överlag har för klagomål. Jag tror att man lugnt kan konstatera att Lucas i Episod II, utan att förlora sin säregenhet, försökte göra en mer actionbetonad och ”underhållande” film, så att han inte helt skrämde bort publiken för Episod III.
Anledningen till att jag tror detta går tillbaka till en Rolling Stone-intervju med Lucas från 1983, där han erkände redan då att han hade prequel-filmerna klara för sig och att de skulle vara mer cerebrala och intellektuella och handla mer om rymdpolitik än om rymdstrider. Tar man honom på orden då så är Episod I inte alls långt ifrån filmen han ville göra, och till och med den hade mer explosioner och ljussabelstrider än man kunnat tro.
Istället för att fortsätta på det spåret tror jag Lucas svängde lite åt det populistiska hållet och försökte hålla sig till ett mer actionbetonat tempo i Episod II och III. Padmés bortfall ur Episod II är det tydligaste exemplet – de bortklippta scenerna ger ett högre tempo, men en rätt stor del av vad filmen faktiskt handlar om (och vad Lucas faktiskt egentligen intresserar sig för) faller bort.
Jag hade inte tackat nej till (jo!) en specialversion av Episod II, där dessa scener opererats in igen. Men det är förstås bara mina drömmar.
Med det sagt har vi alltså nu förhoppningsvis tagit oss igenom Episod II och kommit ut inte alltför förvirrade. Som jag sa inledningsvis är det en av de mest komplicerade mainstreamfilmer som gjorts, men det är också för att vi måste tänka om inför Lucas helt originella sätt att berätta sina historier på. För många spelar det ingen roll. So be it. Även om jag då och då behövt nämna filmens belackare så är dessa texter inte menade som ett försvarstal utan som en analys. Episod II är en mörk ballad om förfall, en gren i ett stort mytologiskt träd och en visuell representation av vår civilisation och våra svagheter, både svagheterna i våra statsskick och i våra hjärtan.
Jag nämnde tidigare att det är en myt att Star Wars skulle ha en barnsligt förenklad syn på gott och ont, och detta är så värt att understryka. Det är i de stora symbolerna som man kan söka de stora djupen, och medan Star Wars text kan tyckas enkel så är undertexten oändlig.
Att gott och ont beror på vilket perspektiv man har sägs rakt ut – av Palpatine i Episod III – och detta faktum genomsyras i alla filmerna. Jag tycker om hur Anakin säger till Padmé när de är på Tatooine att ”these are good people”. Det är som att han vet att han själv inte är ”good”. Han har sett Owen och Beru – de blivande svärföräldrarna till hans ofödda son – och när de står pinligt speglade mot varandra som i en pinsam dubbeldejt kanske han inser att dessa bönders enkelhet, denna acceptans av livet, är samma acceptans av livet som en sann jedi känner. Skammen i honom är för stor – han vet att han begär och begär och begär. Han vet att han aldrig skulle kunna nöja sig med ett enkelt liv i denna fula öken-igloo ute i ingenstans – men han vet att de är beundransvärda för att de väljer ett sådant liv, och det är också för att han växer upp där som Luke väljer en god väg i livet.
För Lucas handlar alltså gott och ont om vart du har ditt huvud, i vilken situation. Står du vid din vän även när det går dåligt? Släpper du dina egoistiska krav om de börjar gå ut över andra? Om du tar på dig ansvar, står du fast vid den plikten? Blir Anakin ond för att han har för mycket krav på sig eller tar han på sig krav för att han vill ont? För sådana som Owen och Beru är gott och ont säkerligen lyxfrågor som de inte har råd med – gott och ont för dem är säkerligen bara frågor om pragmatism. Men politiker, kraftanvändare, ämbetsmän? Sådana figurer måste ta moraliskt ansvar över makten de har över andra människor, och en viss Utvald måste bestämma sig för om han vill tjäna eller härska.
Nu när The Last Jedi får mycket beröm för att ”utveckla” synen på gott och ont i Star Wars kan det vara viktigt att påpeka att Lucas syn på gott och ont redan är nog så komplicerad – den börjar redan i Rymdimperiet slår tillbaka, när det visar sig att Vader är Lukes far. Hej då, enkelt gott och ont. Svårigheterna att leva upp till sina ideal är exakt vad Star Wars handlar om – The Last Jedi är bara mer explicit och (enligt mig) mindre intressant om saken. När Luke påpekar för Rey att jediorden sög för att den lät Sidious ta över galaxen så har han ju helt rätt – ”Failed I have” säger Yoda i Episod III, och jediorderns fall är ju precis vad prequel-filmerna handlar om. Man kan nog bara understryka jedins fall genom en titel som The Last Jedi om man aldrig riktigt tagit prequel-filmerna på allvar. Vilket, å andra sidan, inte vore konstigt. Ändå är det lite grann som om Rymdimperiet slår tillbaka skulle ha hetat Luke Skywalker Flyger i Rymden. Jo, vi vet, vi såg det i förra filmen.
Men jag ska inte gnälla mer om The Last Jedi – faktum är att jag tycker filmen är rätt hygglig, för att vara vad den är, och den som lever får se hur framtiden för dessa filmer ser ut.
Så, nu är det äntligen slut på Star Wars på den här sidan och jag får äntligen släppa taget om Episod II och fundera på annat i ett tag. Förhoppningsvis har jag argumenterat på ett övertygande sätt och fått en eller annan att förstå åtminstone av vad avsikten med filmen är, både vad gäller dess stil och innehåll. Lucas stilideal är förstås inte för alla men jag står fast vid övertygelsen om att prequel-filmerna kommer att vara de Star Wars-filmer som långt framåt i tiden kommer att vara mest ihågkomna – där de andra i olika grad kommer att bli daterade exempel på sin samtid så bär prequel-filmerna på visuella markörer som inte kan missförstås och tidlösa konflikter som alltid kommer att vara säregna och kopplade till människors eviga fantasiförmåga.
Nu ska vi vänta i elva-tolv månader innan vi tar oss an Episod III. Jag har redan lite stoff klart för de texterna, så förhoppningsvis blir det inte en lika utdragen affär som Episod II blev. Å andra sidan är Episod II, som sagt, seriens mest intrikata och komplexa del, full av dolda hemligheter och konflikter som är splittrade åt flera olika håll. Det är en film av frustrationer och olösliga pussel, en film med yin som hånar sina yang, en film om känslan av något ruttet i galaxen och insikten att vi själva aldrig noterar stunden då vi är körda.
Det enda som egentligen rör sig mot, och inte från, varandra i filmen är de dödsdömda kärleksparet, vilket kommer att resultera i sagans ”nya hopp”. Men det finns bara smärta och lidande kvar för Anakin och Padmé, och Episod II ger oss för den delen bara de första stegen av deras fall. När vi lämnar dem ser vi de sista stunder av lycka de kommer att få, och till och med de stunderna är högst ambivalenta. De är på väg att kastas in i ett krig, i slutet av vilket de kommer att vara förlorade.
Vi ses då.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Episod II – Epilog II”