Alla tidigare texter om Episod II.
Episod II – Epilog I.
Efter att ha gått igenom skruvarna och muttrarna i Episod II:s tematiska maskineri står det väl klart för de flesta att jag kan prata om den här filmen hela dagen – det är ingen överraskning för mig att den här bägaren runnit över till 2018, och det är heller inte mycket till surprise att även epilogen är uppdelad i två delar.
I dessa två epiloger ska jag avslutningsvis gå igenom de större osorterade och återförklarande saker som jag finner intressanta och underskattade med Episod II (och i ett fall en sak som stör mig med den). Dessa saker fungerar lite grann som sammanfattning och kristallisering av de saker jag gått igenom, samtidigt som de är en fördjupning av saker jag bara kunnat nämna i förbifarten.
Vi börjar på en gång med manuset – en av filmens mest uppenbart missförstådda och underskattade saker – vilket också i korthet ger mig möjlighet att återkoppla till The Last Jedi, och min femcentare i frågan om vad den filmen är och inte är.
George Lucas hamnade nyligen på sextonde plats på en lista på världens hundra bästa manusförfattare, framröstad av ledande manusförfattare, vilket ledde till ett par höjda ögonbryn – var det inte Lucas som var tondöv för dialoger och inte kan skriva en enda rad rätt? Ser andra manusförfattare något annat i honom?
Tja, till att börja med kanske de kan se vad för typ av dialoger han skriver – Lucas stil är gammal som medeltiden (bokstavligt talat) och särskilt prequel-filmerna är utformade för pre-Brando-era-skådespeleri och en högstämd, operatisk stil som går tvärt emot vad en modern biopublik förväntar sig.
Men det gör det inte kategoriskt dåligt.
Ännu mer imponerande är Lucas manus i Episod II när man studerar dess blandning av enkelhet och symmetri – dels är de lyriska replikerna fulla av tolkningsmöjligheter, dels upprepas dem, speglar varandra och kommenterar varandra på ett ojämförbart komplext sätt.
Även de enklaste fraserna bär på uppenbar och potent metaforisk kraft – ta biljakten över Coruscant, där Obi-Wan gnäller på sin padawan: ”That was some shortcut, Anakin, he went completely the other way!” En syrlig, frustrerad kommentar från en syrlig, frustrerad mentor? Ja, men också ett uttryck för den symboliska frustration som hela filmen bär på – där poler av olika skäl dras ifrån varandra och där figurer hela tiden befinner sig någon annanstans än där de borde vara.
Denna oro går filmen igenom hand i hand med freudiansk drömlogik, kanske bäst uttryckt av C-3PO när han jönsar omkring i Geonosis; ”It’s a nightmare!” utbrister han när han ramlar ner i fabriken och sedan, efter striden som inleder klonkrigen, konstaterar han: ”I’ve had the most peculiar dream”. Det är kommentarer som är placerade med märklig prydlighet, och de placerar striden på Geonosis (det centrala momentet då ”klonerna anfaller”) inuti ett symboliskt drömtillstånd, en empatisk illustration av önsketanken att detta bara skulle vara en ond dröm.
På arenan fastnar också C-3PO under tyngden av en stor stridsrobot, vilket också råkar exemplifiera en annan visuell tendens som jag inte hunnit nämna i Episod II tidigare: Det konstanta återkommande motivet klaustrofobi och instängdhet – flertalet sekvenser i Episod II utspelar sig i trånga utrymmen som tätbefolkade gator, inneslutna grottor, snäva tunnlar:
Oavsett om man vill tolka detta som ett avsiktligt symboliskt mönster, eller något som uppstått via intuition, så är det en operatisk prelude som föreslår Anakins framtida instängdhet (i sin robotdräkt) och även att snaran runt honom, och demokratin, dras åt.
Sedan finns det mer obskyra saker i manuset och dess anknytande visualitet, saker som verkligen går att fundera över. Vad sägs om den kryptiska repliken ”Possibly” som Obi-Wan först säger till Anakin, och som Obi-Wan sedan får tillbaka av Jango.
Ett sammanträffande? Kanske, men mesa no think so.
Det behöver förstås inte ha någon grandios högre mening – poängen är att någon (i det här fallet Lucas) vet vad den personen håller på med. Berättelsen är ett bygge där varje bit är ditlagd med precision och avsikt. I Star Wars är det extra viktigt eftersom den tillhör en särskild genre – fantasy, eller mer specifikt high fantasy, där en värld existerar utanför vår egen och där hela fundamentet till berättelsen bygger på att denna värld är verklig och tas på allvar i detalj av såväl avsändare som mottagare.
Quentin Tarantino har förklarat det här bra i en intervju, apropå världsbygget i Kill Bill (min översättning):
Jag såg på en [fantasy-]film [och konstaterade att] regissören gjorde ett bra jobb. Men med det sagt så insåg jag också att han inte tänkt på allt. Han hade inte målat varje bild av universumet, så jag visste att jag inte var i goda händer. Han tog itu med det han behövde ta itu med, men jag visste att det var flera frågor han inte ställde, och jag var medveten om att man måste veta ALLT när man bygger en mytologi … du behöver veta alla reglerna [om den mytologin]. Det spelar ingen roll vad publiken vet – de måste veta att du vet.
Det här tar mig kortfattat till ”Disney Wars” – kanske att jag blir mer långrandig någon annan gång, men i korthet kan vi bara konstatera att processen bakom Disneys nya episoder är kontinuerlig och de hittar på berättelsen allteftersom. Det finns alltså inget grundläggande manusarbete som bryggar över alla berättelser och en förståelse för världen lyser med sin frånvaro. Regissörer och manusförfattare kopplas in till för att göra ett jobb – skriva ett manus till en film, och regissera en film – och de ska helst vara medgörliga; detta är förmodligen orsaken till att Disney haft för vana att hyra in unga indie-begåvningar som inte kan tacka nej till erbjudandet. I en intervju har Ridley Scott nyligen förklarat varför ingen hör av sig till honom om att göra Star Wars:
Nej, nej. Jag är för farlig för det [eftersom] jag vet vad jag gör. Jag tror att de [Disney] gillar att ha kontroll, och jag gillar själv att ha kontroll. När du tar en kille som gjort en lågbudgetfilm och plötsligt ger honom 180 miljoner dollar så är det helt jävla ologiskt [annars].
Mer förödande för just Star Wars är att Disneys business-lika behandling av filmerna som ”bara filmer” gör så att dess genretillhörighet faktiskt försvinner – Star Wars brukade vara high fantasy, där det var av yttersta vikt att vi hade avstånd till världen, så att vi kunde ta del av den som någon slags verklighet. Det var inte så att prequel-filmerna inte fick innehålla skämt, men när Obi-Wan säger att Anakin ”kommer bli hans död” så är det viktigt att han inte avsiktligen menar att vara profetisk. Detta är inte Lucas som främst ger ett skämt till publiken, det är publiken som skrattar via sin förståelse av världen. Fantasy kan bara fungera så.
Problemet med Disneys Star Wars-filmer är att de, kort sagt, inte är fantasy – eller åtminstone att de gruvligt misslyckas i uppdraget att leva upp till sin genre.
Praktiskt taget har vi istället gått över till en annan genre, den mer generella äventyrsgenren. Där står lättsamhet, högt tempo och mycket ståhej i centrum, och dramatiken blir inte för tung och filmskapare har utrymme att skämta direkt till publiken. En äventyrsfilm vet att den inte utspelar sig i en egen verklighet, allt som sker i den finns till för att roa den verkliga publiken, och till den mån det finns djupa spår i den så är det bara något som känns lite fluffigt i maggropen och som egentligen inte betyder något särskilt.
Ett enkelt tankeexperiment ger dig slutsatsen – ta bort scenografin på The Force Awakens och The Last Jedi och fråga dig om de påminner mer om Indiana Jones än om någon av de tidigare Star Wars-filmerna. Jag tror du finner att till och med J.J. Abrams slaviska Episod IV-kopia, och Rian Johnsons film i synnerhet, har ett mycket tydligare släktskap med Spielbergs filmer om Indy än vad de har med Lucas filmer om galaxen långt, långt borta.
Särskilt Johnson har ingen som helst förståelse för fantasygenren när han låter ett skepp anlända uppifrån skyn, bara för att avslöja att det egentligen bara är ett strykjärn. Eller när han låter sin kaxiga rymdhjälte förlöjliga en general, istället för att respektera allvaret och fokusera på sitt uppdrag. Dessa gags är strikt Spielbergska, och Johnsons brist på förståelse är klar att se i hans egna uttalanden, då han menat att sådana scener är där för att ”signalera till publiken att det är okej att ha kul”.
Det är förstås okej att ha kul. Det är inte problemet. Problemet, som Johnson och många andra inte ser, är att man i fantasy aldrig signalerar saker till publiken. Gandalf tittar aldrig in i kameran och pratar med publiken. Harry Potter och Voldemort har ingen aning om att de är fiktiva figurer. Alluderar man till den fiktiva konstruktionen i fantasyfilmer – som Abrams och Johnson gör – så underminerar man allt som byggts upp i världen, och reducerar allt i den till billiga plot points.
Det kanske mest tragiska exemplet är Kraften, som nu förvandlats till ett innehållslöst ord som det skämtas om till höger och vänster. Ingen vet vad de ska göra med det längre, eftersom den inte längre är den centrala, mytiska delen av en fantasysaga utan nu bara ett tomt ord utan syfte eller funktion i ett manus som bara består av eskapistisk action och en serie narrativa standardlösningar, som i vilken annan äventyrsfilm som helst.
Jag tror detta är en av de saker som många i grunden stört sig på – men som jag skrev i min recension av filmen så gör det kanske varken eller. Vill man vara särskilt optimistisk kan man läsa det som att Star Wars ”vuxit upp” till en postmodern, gudlös och krasst kommersiell verklighet.
Mitt tålamod prövas bara när filmen blir hyllad för att den skulle vara originell, nyskapande eller ”ta serien i en ny riktning” och ”nyansera” idén om gott och ont. Tvärtom är The Last Jedi flera steg bakåt, en förminskning av seriens potential, mycket mindre originell och mer förutsägbar och otroligt mycket mer banal och förenklad än prequel-filmerna som redan är väldigt nyanserade i fråga om gott och ont. Det gäller bara att våga strunta i grupptrycket och se filmerna med öppna ögon.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Episod II – Epilog I”