Det finns ett ögonblick i Det som perfekt symboliserar dess problem. Den glupske monsterclownen Pennywise har kidnappat ett barn, och ett av barnets kompisar springer över en gata in i en arkadhall för att meddela en tredje vad som hänt. Rimligtvis borde vi vara rätt så inne i handlingen vid det här laget – och det kanske någon av er är, vad vet jag. Ovanför ingången till arkadhallen buktar en sådan där gammal biomarkis ut, med gamla bokstäver – NOW SHOWING: A NIGHTMARE ON ELM STREET 5. Ett tag ser det ut som att killen vi tittar på (barnet i en film om en clown som äter barn) tar paus och springer in i biografen, för att se Freddy Krueger äta barn en femte gång.
Ju mer jag tänkte på det desto enklare gick det upp för mig: Det här är en film som tillåter sig själv att skoja på karaktärernas bekostnad – ”ha-ha, ni är inte de första som tas av daga i en sådan här film, wink wink, ni är bara kids som ska slaktas!” – och även filmskaparnas kollegiala shout-out till produktionsbolaget; filmen är producerad av New Line Cinema, bolaget som blev till på 80-talet just på grund av Terror på Elm Street (1984) och uppföljarnas popularitet. New Line var ett litet bolag då, men ägs numera av konglomeratet Warner. Vet inte hur ”äkta” den hyllningen känns, även om jag kan tänka mig regissören bakom kameran göra tummen upp; ”are blir nog en görgo rulle detta!”
Till slut måste också detaljrikedomen beundras – ironiskt – för filmen utspelar sig, just i den scenen, i augusti 1989 och mycket riktigt gick Terror på Elm Street 5 på amerikanska biografer då. Tidigare i filmen, det vill säga tidigare på sommaren, spelar samma biograf Dödligt vapen 2 och Batman. Perfekt korrekt, lika minutiöst som ungarnas kostymer – de ser verkligen ut som kids anno 1989… ja som kids på Disney Channel, då. Jag har inte sett en sekund av TV-serien ”Stranger Things”, men jag vet att sådan här rituell, glorifierad retrovurm (inte samma sak som ”nostalgi”) är poppis nuförtiden.
Mitt, för mig helt självklara, konstaterande: Tänk om man lagt ner lika mycket arbete på manuset och regin!
Det är inte en dålig film, men den är upptagen av helt fel saker, av helt fel orsaker, och hur mycket jag än skulle vilja så blir det inte mycket av den; den ser väldigt snygg ut, och den är uppbackad av psykande bra PR. Om några år kommer jag säkert att se om den, med den efterhängande tanken att den måste vara bättre än jag minns den – liknande saker har hänt med filmer som Waterworld (1995), The Ring (2002) eller The Conjuring (2013). Filmer jag sett om, och tänkt: Nä just ja, affischen var väldigt snygg, och tanken på filmen var väldigt attraktiv. Själva filmen i sig… less so.
Ett av de bästa exemplen på besvikelse man kan ha är när man konstaterar hur filmen inte ger mer än vad den gamla miniserien med Tim Curry gjorde, annat än snyggare effekter och en dyrare look. Om du än så länge inte vet alls vad jag pratar om, så kan jag kort och gott förklara att filmen och serien, liksom den Stephen King-roman de bygger på, handlar om en clown (Pennywise) som äter barn. Du är intresserad eller inte, antar jag, men förutom att vara ett kultobjekt för folk i en viss ålder (läs: min) så är Kings berättelse inte utan intressanta idéer. Boken och serien började i Kings älskade 50-tal, och skildrade hur en grupp utstötta barn (hans favoritfigurer) slog sina huvuden ihop för att försöka besegra det underjordiska clownmonstret, som vuxna inte kunde se, men som likväl terroriserade barn och till slut ”åt upp” dem (vilket förklarar småstadens epidemi av försvunna barn).
En bra berättelse är inte bättre än metaforen den utgör, och som skräckberättelse är ”Det” förstås otroligt koncis. Man kan tycka vad man vill om Kings litterära finess, men detta ”det” är en smått genial konstruktion – de olika barnen ser i ”det” vad de än är rädda för; man kan kalla clownen Pennywise för anti-Jultomten – han vet vad du inte önskar dig, och du kommer få det. I ett vidare perspektiv fungerar ”det”, i sin undertryckthet, som en metafor för allsköns undertryckta våldsfenomen – i den lilla småstaden bär våldet som ”det” utgör en osökt koppling till rasism, xenofobi, kvinnoförtryck, klasshat och religiöst eller patriotiskt våld; och när barnen möts som vuxna (vilket sker i den andra delen av boken och serien, samt i den förmodade uppföljaren till denna film) står de inför den komplicerade utmaningen att gräva upp oskulden från sin barndom och försöka möta ondskan som luttrade vuxna, i en omvärld som redan accepterat den som något som hör till livet och världen. Så, berättelsen har verkligen allt i ett, plus lite psykoanalys på toppen. Jag läste aldrig klart tegelstenen som yngling, men bara när jag skriver detta blir jag sugen på att läsa den igen.
Det kommer kanske inte som någon överraskning att 2017 års version av Det saknar tematisk finess – det är som sagt en studioproduktion och den försöker, så gott den kan, vara så säker som möjligt. Visst finns det här en del cyniska försök att skapa chockerande våldseffekter och en uppnosigt ”barnförbjuden” karaktär – ungarna här svär som borstbindare, och vi får se barnkroppar slitas i stycken på sätt jag inte sett sedan John Carpenter sköt ihjäl en sjuårig flicka genom hennes glasstrut i Attack mot polisstation 13 (1976) – men mest av allt påminner Det faktiskt om just en film i Terror på Elm Street-serien; när så lite av Kings idéer tagits till vara på, och så mycket formula-skräck finns kvar, så blir Pennywise snarlik Freddy Krueger, och kidsen i filmen snarlika alla de kids som ramlat ner i hans dödliga drömmar.
De sker här också, mer eller mindre. Ungarna är smarta nog att inse att han försöker lura dem i en scen, men i nästa vandrar de glatt iväg, förförda av någon mystisk händelse eller annan. Snart börjar scenografin bete sig konstigt – en dörr stängs och lamporna börjar blinka – och booga-booga-bu, något läskigt monster eller så (i nio fall av tio datoranimerad) hoppar fram, ungefär som i spökhuset på Gröna Lund eller Liseberg. Det är inte direkt läskigt, men desperat intensivt sådär som moderna skräckfilmer gärna är idag, och även om de olika karaktärerna ska vara rädda för olika saker så verkar de utsättas för nästan exakt samma saker allihop.
Jag märker att jag inte kommit mig för att skriva om karaktärerna än – jag antar att jag börjat med det, om filmen uppmuntrat mig till att göra det. Opersonlighet, i bred mening, är filmens problem. En films relation till sin bok behöver inte vara en grej, men det är iögonfallande hur välstrukturerad både boken och serien var – då en karaktär i taget fick berätta sin version av händelserna, varpå karaktärerna, deras motivationer, och världen som allt utspelade sig i, gradvis framgick tydligare och tydligare. Här försöker man pressa ner allt i tre akter och Freddy-formulan, varpå vägen blir skakig. En dimma av frågetecken och storyluckor uppenbarar sig tämligen fort – varför vet ingen i staden att 88 barn dött i en olycka för hundra år sedan? Varför tar det en månad för kidsen att lista ut vad ingen listat ut på dessa årtionden? Varför har inte polisen letat i kloakerna? Har den där killen astma på riktigt eller inte? Vad var det den där killen var rädd för egentligen? Finns det några vuxna som är oroade på allvar för något som händer i staden? Filmen har nästan inga vuxna karaktärer överhuvudtaget.
Jag vet att det finns förklaringar – varför finns de inte i filmen? Ingenting av det här går nämligen att försvara med något filmen gör, för vad den gör är lite svårt att bli klok på. Tempot kastar sig fram för att hinna med så mycket som möjligt på två timmar, men det blir plottrigt och spretigt, ett montage här och ett annat där, och karaktärernas motivation går förlorade någonstans mellan de utstuderade effekterna, den kaotiska klippningen och något misslyckat New Kids on the Block-skämt eller annat, ja denna tomma retrokitsch som effektivt (och tondövt) dödar det genuina och viktiga i Kings ursprungliga nostalgi.
Detta är allmänt dåligt filmskapande, den typ av spattigt ofokuserade oförmåga att bara berätta historien, en visuell och narrativ dyslexi som verkar gå igen i såväl bättre filmer som i värre kalkoner. Det allra värsta jag kan säga om filmen är hur denna godtycklighet gör berättelsens subversiva undertoner oavsiktligt perversa – mer specifikt filmas tonårshjältinnan Beverly (Sophia Lillis, tveklöst en stigande stjärna) i romantisk slow motion, hennes sexualitet blir föremål för kåta pojkvaskrar (och vi i publiken) samtidigt som hennes pappa kanske förgriper sig på henne sexuellt, och Pennywise dränker badrummet i blod efter att hon fått mens. Någon tänkte kanske inte hela vägen där, alternativt så tänkte de med förskräckligt fel organ. (Nämnas bör att Lillis bara är femton år).
Men även om Det är en besvikelse, så ska jag inte påstå att den är dålig. Den har bara en story som är för ambitiös för sitt oambitiösa utförande – men samma utförande är ambitiöst nog att vara hyggligt effektivt på en popcorn-barometer; orsaken till att jag är så negativ är för att det som inte fungerar med filmen är dess tydligaste karaktärsdrag. Mer krasst kan man se det som en film som bara vill skrämma skiten ur tolvåringar (som teoretiskt sett inte borde se den) eller göra den mest generellt tänkbara popcornpublik nöjd (filmen är redan en succé, så mission accomplished) och utifrån de mer modesta målsättningarna är det en snygg, fartfylld skräckfilm, manipulativ både i sin skräck och sin sentimentalitet, och det finns gott om folk som kommer att gå och se den och komma ut och känna att de gått på bio och sett en skräckfilm och haft kul.
Om det – det och inget annat – är vad du också vill, så har filmen säkert nog med gott och blandat för dig. Men ju högre och mer avancerade dina förväntningar är, desto sämre och dummare ter sig också filmen.
FREDRIK FYHR
DET
Originaltitel; land: It; USA.
Urpremiär: 29 augusti 2017 (Film4 Frightfest, Storbritannien).
Svensk premiär: 13 september 2017.
Speltid: 135 min. (2.15).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Arri Alexa XT, ARRIRAW 2.8K (3.4K); DI 2K/DCP/2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jaeden Lieberher, Jeremy Ray Taylor, Sophia Lillis, Finn Wolfhard, Chosen Jacobs, Jack Dylan Grazer, Wyatt Oleff, Bill Skarsgård, Nicholas Hamilton, Jake Sim, Logan Thompson, Owen Teague, Jackson Robert Scott, Stephen Bogaert, Stuart Hughes, Geoffrey Pounsett, Pip Dwyer, Molly Atkinson, Steven Williams, Elizabeth Saunders, Megan Charpentier, Joe Bostick, Ari Cohen, Anthony Ulc, Javier Botet, Katie Lunman, Carter Musselman, Tatum Lee, Edie Inksetter.
Regi: Andy Muschietti.
Manus: Chase Palmer, Cary Fukunaga, Gary Dauberman, efter romanen av Stephen King.
Producent: Seth Grahame-Smith, David Katzenberg, Roy Lee, Dan Lin, Barbara Muschietti.
Foto: Chung-hoon Chung.
Klippning: Jason Ballantine.
Musik: Benjamin Wallfisch.
Scenografi: Claude Paré.
Kostym: Janie Bryant.
Produktionsbolag: New Line Cinema (Warner), RatPac-Dune Entertainment, KatzSmith Productions, Lin Pictures, Vertigo Entertainment.
Svensk distributör: Fox/Warner.
Finans; kategorier: Diverse produktionsbolag i samarbete med storföretag (mainstream, studio- och storbudgetindie-produktion); skräck; standard treaktstruktur.
Betyg och omdöme: Över medel – snygg, effektrik, välspelad, till stor del stämningsfull rysare gjord utifrån en traditionell övernaturlig slasher-mall – underlaget är dock mer ambitiöst på ett uppenbart sätt, varpå filmen blir haltande av en tempomässigt ryckig och osäkert regisserad intrig, plottriga och allmänt tunt gestaltade karaktärsporträtt och ett stort hål där tematik och budskap borde finnas.
3 svar på ”Det”