I framtiden är det möjligt att vi ser tillbaka på The Circle och finner att den till någon mån var före sin tid – tyvärr, skulle jag säga, för det skulle inte förvåna mig om nästa steg i sociala mediers utveckling är någon form av socio-kapitalisering. Coca-Cola har ju redan erövrat miljoner människors identiteter, genom att producera etiketter med populära förnamn på, och deras senaste läskvariant hette, vad om inte, ”Life”. I en nära framtid kanske vi gör reklam för ett företag så fort vi vaknar på morgonen.
Däremot vet jag inte hur sugna vi är på att vara öppna eller, som man säger, ”transparenta”. Jag minns att jag var naivt optimistisk första gången jag hörde talas om Facebook – i min fantasi föreställde jag mig att människor världen över nu skulle dela sina personligheter med varandra och att vi som människor skulle närma oss varann i en mer global samvaro. Istället började folk rätt omgående stänga ner sina sidor för utomstående, och principen om det privata visade sig gälla även i offentligheten. Faktum är att man kan säga att skillnaden mellan privat och offentlig nu blivit lite oklar. Att dela vad man ätit för hela världen är offentligt, men att begränsa det till 300 människor är privat?
Så jag säger att The Circle är lite före sin tid, eftersom den till viss del spekulerar i framtiden för de här sakerna. Tyvärr gör den det också på fel grunder och av helt fel orsaker. Om det är en film som har en bra idé så är den på sin höjd halv, och om det är en film som vill vara intelligent så är den tyvärr alldeles för dum för det.
The Circle är faktiskt misslyckad på sätt som man sällan ser nuförtiden. Den är inte så dålig att den är rolig, snarare är den långtråkig och formlös, udda och smått obegriplig. Det är en sådan där film där man tycker synd om skådespelarna, som måste föreställa sig att de är i en bra film, och man har svårt att tro att en regissör som James Ponsoldt (som gjort så smarta och sublima filmer som The End of the Tour och The Spectacular Now) sett det färdiga resultatet och förnöjt nickat. Ingen kan se den här filmen och tänka att de sitter på en home-run.
Ska vi prata om allt som gör The Circle dålig så får vi hålla på länge. Som varning räcker det egentligen med att säga att filmen redan blivit sågad, och floppat, i USA; alltså har varken kritiker eller publik reagerat positivt på filmen, detta trots att den kan skryta med Tom Hanks (en av världens allra mest ekonomiskt säkra skådespelare) på affischen. Chansen är därmed inte speciellt stor att du skulle gilla filmen heller. Om du tänker att du ändå gillar Tom Hanks, och att du ser vad som helst med Tom Hanks, så vill jag varna dig extra noga. Det är inte Cast Away, det här. Hanks är överhuvudtaget inte med så mycket i själva filmen, så om du är en kompletist är det här bara en bakläxa.
Faktum är att du kan sluta läsa den här recensionen om du bara är nyfiken på huruvida The Circle är bra eller inte. Den är verkligen inte bra. Den här recensionen är bara intressant om du är nyfiken på anatomin i en dålig film. Vad gäller konsumentrådgivning har jag bara en uppmaning: Sluta tänk på The Circle, glöm bort att den någonsin funnits, och överväg den helt korrekta tanken att du har bättre saker att ägna din tankeverksamhet på.
Hej då!
Okej, så till er som fortfarande är nyfikna: The Circle handlar om Mae (Emma Watson), en ung kvinna som försöker klättra i den så kallade karriärstegen genom till synes menlösa jobb där hon sitter vid datorer, ringer folk, går igenom obegriplig data och får fortsätta jobba beroende på hur bra hon gör ifrån sig (vad det nu innebär).
Mae rekryteras av The Circle, en kultliknande organisation i Apple-stuk vars domäner verkar innehålla en egen infrastruktur, som om ett multinationellt företag hade en egen stat i staten; jag misstänker att det här vagt futuristiska upplägget är tydligare i boken filmen bygger på, av Dave Eggers. Överhuvudtaget är tid och plats, och den värld en film måste bygga upp för att fungera, svagt accentuerade i filmen, vilket är ett av filmens många grundproblem.
Naturligtvis är harmonin innanför The Circles väggar oerhört attraktiv – det är åtminstone tanken – och företaget verkar vara poppis internationellt också; Hanks spelar VD:n Eamon Bailey, som tidigt får upp ett öga för Mae, som snabbt börjar klättra i företagets hierarki (oklart vad hon gör där, när hon sitter och knattrar på datorer, men hursomhelst).
Oundvikligen är det något fuffens med The Circle, vilket en sönderstressad kollega (Karen Gillan), en mystisk outsider (John Boyega), och ett klientel av pod people-leende drönare vittnar om. Hemmavid har Mae dessutom sin familj, mer symboliskt ”jordnära” förstås, med en snäll mamma (Glenne Headley) och en MS-sjuk pappa (Bill Paxton, i en tragikomisk svansång) samt mysiga, o-uppkopplade barndomskompisen Mercer (Ellar Coltrane, som inte ser en dag äldre ut än han gjorde i Boyhood).
Vi kan förvänta oss att Mae ska snärjas, förföras av företaget, och inte förrän det är för sent förstå dess onda plan. Därefter kan vi tänka oss att någon typ av motattack från henne, med mycket spring-för-livet och buller och bång.
Tyvärr vet vi inte riktigt varför The Circle ska vara så läskiga, eller hur deras produktlinje kan vara så populär. Mae blir postergirl för konceptet ”SeeChange”, vilket innebär att hon har en minimal kamera på sig som gör att alla på jordklotet kan delta i hennes privatliv. Det är lite grann som om ingen sett Truman Show (1998). Av någon anledning tycker Mae om den här idén – hon tycker det finns någon slags poäng med att alla ska se allt hela tiden, och företaget säljer det med idén att folk ska kunna se vad politiker gör; för jo, de har nog världsherravälde på agendan ändå. Och förresten så är de här mini-kamerorna, som kan se allt och alla och sättas upp vart som helst av vem som helst, inte olagliga.
Ja, här börjar det bli väldigt rörigt och jag gör bäst i att inte gå in och röra till det ännu mer. The Circle misslyckas kapitalt med att förklara hur, rent specifikt, det onda företaget fungerar – tanken på att NSA-liknande superövervakningsteknik skulle bli privatprodukter är intressant, men mycket är intressant här i världen. Filmen kör på, som om vi förstår precis hur allt fungerar, och även om den ena luddigt formulerade idén inte verkar hänga ihop med den andra luddigt formulerade idén så beter sig filmen som om allt är solklart.
Det leder till en slags kedjereaktion av dålighet. Mest förödande går det ut över Mae, som blir en helt obegriplig karaktär – det kommer inget förväntat uppvaknande från henne (annat än i ett rumphugget och förvirrande slut) så vi måste utgå ifrån att hon i grunden gillar det här företaget. Vad ser hon i det? Är det bara framgång hon eftersträvar? Men vad för framgång, och varför? I ena stunden verkar hon på det klara med (liksom alla vi i publiken) att folk gillar sitt privatliv, i andra stunden är hon besatt av tanken på att bli en förespråkare för denna nya, viktiga teknik – fast varför den är så viktig kan inte filmen förklara.
Faktum är att den inte kan förklara mycket alls. Efter ett tag har det gått så långt att Mae börjar förespråka en diktatur. Hur tror filmen att vi ska kunna gilla henne efter det? Företagets framgångar sker i en så rasande fart att vi snart måste börja fråga om demokrati fortfarande existerar till att börja med i den här versionen av världen. Hur dumma måste vi vara för att acceptera något som händer här?
Så, när den här filmen inte ramlar ner i sina logiska falluckor så famlar den i blindo i en odefinierad värld, på jakt efter en poäng som helt enkelt inte låter sig definieras. Filmen är för dum för att vara smart, ja det är en av de dummaste filmer om smarta saker jag någonsin sett.
FREDRIK FYHR
Originaltitel; land: The Circle; Förenade arabemiraten, USA.
Urpremiär: 26 april 2017 (Tribeca).
Svensk premiär: 5 maj 2017.
Speltid: 110 min. (1.50).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (Red Epic)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Emma Watson, Tom Hanks, John Boyega, Karen Gillan, Ellar Coltrane, Glenne Headly, Bill Paxton, Nate Corddry, Mamoudou Athie, Regina Salvidar, Katie Costick, Julian von Nagel, Amie McCarthy Winn, Eve Gordon, Patton Oswalt, Smith Cho, Amir Talai, Poorna Jagannathan, Judy Reyes, Elvy Yost, Ellen Wong, Hunter Burke, Lauren Baldwin, Nicola Bertram.
Regi: James Ponsoldt.
Manus: James Ponsoldt, Dave Eggers, efter boken av Eggers.
Producent: Anthony Bregman, Gary Goetzman, James Ponsoldt.
Foto: Matthew Libatique.
Klippning: Lisa Lassek, Franklin Peterson.
Musik: Danny Elfman.
Scenografi: Gerald Sullivan.
Kostym: Emma Potter.
Produktionsbolag: Imagenation Abu Dhabi, Likely Story, Parkes+MacDonald Image Nation, Playtone, Route One Entertainment.
Svensk distributör: Noble Entertainment.
Finans; kategorier: Samproduktion mellan filmbolag i samarbete med medie/resursbolag; thriller, mysterium, science fiction, drama, familjerelationer, paranoja, teknologi, sociala medier, globalisering.
Betyg och omdöme: Under medel – Dåligt formulerad thriller med svagt världbygge, osammanhängande intrigtrådar, motsägelsefull tematik; karaktärslös regi gör filmen dels spänningslös och långdragen, dels förvirrande i karaktärsbeskrivningen. En del bra skådespelare kämpar på, och storyn innehåller (någonstans) intressanta idéer, men filmen är helt misslyckad.
Ett svar på ”The Circle”