Språnget från Shakespeare och TV-spel behöver inte vara så långt – när han gjorde sin Macbeth, med Michael Fassbender och Marion Cotillard, förstod Justin Kerzel att figurerna är modeller snarare än ”karaktärer”. De har framförts i hundratals år, på 1500-talsengelska, och all ”realism” eller konventionell ”dramatik” är liksom utsugen av tidens tand – Shakespeare är figurativ, symbolisk, representativ. Och det är faktiskt samma sak med TV-spelsfigurer – det finns en idé om vem huvudpersonen i ett TV-spel är, men i grund och botten är det bara ett tomt skal som spelaren ska gå in i. Hamlet och Macbeth har det gemensamt med Super Mario och Samus Aran att de liknar marionetter eller skyltdockor – de blir vad vi gör dem till.
Och i TV-spelsfallen så gör ”vi” ju dem till dåliga filmer – en trött klyscha att konstatera 32 år efter att det första exet av ”Super Mario Bros.” trycktes, men likväl sann. Jag vet ingenting om spelserien ”Assassin’s Creed” (jag vet inte mycket om TV-spel överhuvudtaget) men jag vet att vän av ordning kommer dissa filmversionen. En lärare på en manusskrivarskola skulle underkänna den. För mycket prat. För lite story. Inga vettiga karaktärer. Fullt av stil och atmosfär och hullabaloo och random sci fi-nonsens – film är ju bara en ”bra story” och så vidare. Alldeles säkert ska den kallas ”rörig” eller rentav ”obegriplig”.
Nå. En manusförfattares drömvärld är att vi slutar titta på film och nöjer oss med att läsa manus helt och hållet. Assassin’s Creed är mer film än vad den är story, liksom Macbeth, och även om jag inte kan rekommendera den helt så vill jag ge den de eloger den förtjänar. Jag känner ömhet här. Assassin’s Creed kommer få skit (eller lär ha fått, ska jag väl säga, eftersom jag ser denna efter premiären). Jag anar raseriutbrott över filmens luddighet, den krångliga storyn, de otydliga replikerna, det pretentiösa allvaret och den pseudofilosofiska tröghet som präglar delar av tempot. Men den är inte värd skit. Den är värd ett samtal om dess idéer och en undran vart det gick snett. Den är visserligen inte helt misslyckad, men den är mest intressant som misslyckande, för det är en film som verkligen vill vara så bra som den kan vara.
Filmen grundar sig i en bakgrundshistoria som är helt obegriplig, vilket gör detta mer eller mindre till en fantasyfilm (ni vet). Michael Fassbender, som också producerat filmen och alltså varit extra angelägen om att få göra den (jag är uppriktigt talat nyfiken på varför), spelar en fånge som döms till döden efter att ha mördat en hallick (mycket mer än så får vi inte veta om hans bakgrund). Efter ”döden” tas han dock om hand av forskare (Marion Cotillard) som tillsammans med sin far (Jeremy Irons) driver något slags topphemligt labb eller annat – utan vidare förklaringar kopplar de honom till en gigantisk maskin som gör att han kan resa i tiden och ”bli”, eller ”återuppleva minnena av”, eller På Något Sätt I Alla Fall förvandlas till Aguilar de Nerha, en ”assassin” (enligt översättningen tydligen uttalat assasín på svenska) som levde på 1490-talet i Spanien och som dessutom är hans farfarsfarfarsfarfars(etc). Det är lite grann som i The Matrix (1999) alltså, fast långt mer invecklat i onödan. Allt handlar i slutet bara om att han ska hitta ett äpple. Jo! Närmare bestämt Edens äpple, det som Eva en gång plockade från trädet ni vet. Däri finns nämligen den ”genetiska koden för fri vilja”. Skurkarna får inte lägga vantarna på det, förstås, och skurkarna är i det här fallet tempelriddarna – assassinernas ärkefiender! Kan det vara så att tempelriddarna också är ute efter äpplet, kanske att huvudpersonen agerar under falsk flagg? Vi har ett gäng assassiner på labbet (ledda av Matias Varela) som begår något slags myteri – allt för att rädda ”läran”. The creeed!
Mer än så tänker jag inte berätta om handlingen för det blir inte mer begripligt. Jag vet inte om manuset är slarvigt eller om det följer en kryptisk teknik där det finns dold filosofisk tematik här att finna någonstans, men jag tror inte jag tänker se om filmen för att ta reda på det. Det finns definitivt något bakvänt i filmens strategi – som öser på med visuell atmosfär, högstämda pretentioner och invecklat prat, när storyn ändå är precis lika meningslös som i en Bondfilm eller, tja, en typisk TV-spelsfilmatisering. Ändå skulle jag säga att Assassin’s Creed mer närmar sig regelrätt ”sunk-fantasy”, filmserier som Underworld eller cinematiska gaser som Dracula Untold eller I, Frankenstein.
Med en skillnad: Assassin’s Creed är regisserad av Justin Kurzel, en regissör som tycks hämtad från 90-talet via tidsmaskin. Han är en tronföljare till den typ av cinema du look som Luc Besson gjorde till sin egen, men han har inget emot att göra storys med tematik och symbolik. Jag vet inte om det blir den typ av film som många har lust att se; högspänt men ändå inget raj-raj, fullt av idéer men kanske inte tillräckligt banalt för att sälja biljetter. Hans visuella stil – som är orgasmisk och överväldigande – smeker oss i själen medan allt vi hör tilltalar vårt intellekt. Det låter som abstrakta grejer för en filmatisering av ett TV-spel, och det är det också. På sätt och vis är Assassin’s Creed ett stycke önsketänkande. Kurzel ger oss en cinematisk skrud så visuellt tät att man kan kvävas, och så fort han regisserar action så får vi hit-och-dit-flygande, högt-och-lågt-hoppande, svisch-och-kling-svingande oh la la-filmskapande som håller hög klass. Men han vill mer, och han har helt enkelt inte materialet för att göra det med.
Det fina med filmen är ändå dess självsäkerhet, tyngden och styrkan i en regissör som vet vad han håller på med och som får skådespelare som Fassbender och Cotillard att växla från Macbeth till lågkastfantasy utan att blinka. Filmen är en fantastisk uppvisning i stil som hade varit mycket bättre om den bara var stil. Om alla karaktärer bara kunde hålla tyst och kommunicera i blickar och svärdshugg. Om de lät oss undra vad i helskotta som pågår. Det gör vi nämligen redan, och ju mer de försöker förklara desto svårare blir det att förstå.
FREDRIK FYHR
ASSASSIN’S CREED
Originaltitel; land: Assassin’s Creed; Storbritannien, Frankrike, Hong Kong, USA.
Urpremiär: 14 december 2016 (Hollywood).
Svensk premiär: 11 januari 2017.
Speltid: 115 min. (1.55).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: codex (ARRIRAW 3.4K, 6.5K, Panavision Super 70, Redcode RAW 6K; DI 4K/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Michael Fassbender, Marion Cotillard, Jeremy Irons, Brendan Gleeson, Charlotte Rampling, Michael Kenneth Williams, Denis Ménochet, Ariane Labed, Khalid Abdalla, Essie Davis, Matias Varela, Callum Turner, Carlos Bardem, Javier Gutiérrez, Hovik Keuchkerian, Crystal Clarke, Michelle H. Lin, Brian Gleeson, Julio Jordán, Rufus Wright, Angus Brown, Kemaal Deen-Ellis, Aaron Monaghan, Thomas Camilleri, Marysia S. Peres.
Regi: Justin Kerzel.
Manus: Michael Lesslie, Adam Cooper, Bill Collage.
Producent: Jean-Julien Baronnet, Patrick Crowley, Michael Fassbender, Gerard Guillemot, Frank Marshall, Conor McCaughan, Arnon Milchan.
Foto: Adam Arkapaw.
Klippning: Christopher Tellefsen.
Musik: Jed Kurzel.
Scenografi: Andy Nicholson.
Kostym: Sammy Sheldon.
Produktionsbolag: Regency Enterprises, Ubisoft, DMC Film, The Kennedy/Marshall Company, Monarchy Enterprises, Latina Pictures stöd RatPac Entertainment, Alpha Pictures, CatchPlay.
Svensk distributör: 20th Century Fox.
Finans; kategorier: Produktionsbolag och privata bolag i samarbete; fantasy, äventyr, sci-fi.
Betyg och omdöme: Över medel – pretentiös och fördunklad intrig lagd på en i grunden meningslös story, men visuellt och atmosfäriskt är filmen stark, tonen är självsäker, skådespelarna engagerade och som actionäventyr i fantasygenren har den vissa sensoriska kvalitéer.
Ett svar på ”Assassin’s Creed”