Det faller sig så att jag skriver detta från ett vandrarhem i Falun, och det finner sig också ironiskt lämpligt att just recensionen av Ardennerna var den som var kvar på ”att skriva”-listan. Innan jag vandrade bort från centrum på aftonen satt jag nämligen och drack en öl efter ett stycke mat och råkade tjuvlyssna på en bordsgranne, en ung man som också visade sig vara manusförfattaraspirant.
Han talade, mycket entusiastiskt, för sin vän om sina idéer och sina problem. En författare, hade han fått höra, måste skriva om personliga saker – man måste skriva om saker man vet, saker som kommer från hjärtat. Det gav honom ångest, sa han, eftersom han inte hittade några idéer i sig själv. Däremot var han mycket engagerad av sitt pågående manus – en ”kärleksskräckfilm” där en kille träffar en tjej varpå ”twisten” var att tjejen kidnappade killen och våldtog honom, i ”flera dagar” – det är ju så förutsägbart ”när kärleksparet skiljs åt i andra akten”. Det skulle istället vara som japansk skräck, som Stephen Kings ”Lida” och som allt möjligt annat. De flesta sakerna hade andra redan gjort. Men han var förälskad i idén, oerhört engagerad, trots att det mesta kom ”från andra källor”.
Jag var sugen på att fråga honom om det inte kommer från hjärtat ändå. Fast kanske väldigt djupt inne. Kan man inte säga att den unge mannen straffas för sin lust? Kanske är det rentav en berättelse med många subtila homoerotiska drifter? Visst, visst, det handlar förstås bara om en längtan efter våld, på ett så kittlande sätt som möjligt, men vad är det för underliggande drifter som gör att man vill skildra våld? Vad är det för behov man egentligen vill tillfredsställa?
Det är samma sak med Ardennerna. Det är samma gamla våldsfix, men i ett påtagligt forcerat paket, som om manusförfattarna och regissören Robin Pront liksom alla junkies måste ljuga för sig själv för att hitta ett sätt att få sitt behov tillfredsställt också när fler och fler kan tänkas se igenom honom.
Liksom alla gangsterfilmer så har Ardennerna denna djupa masochism i bottnen – den våldsamma mannen kan bara vara våldsam, saker kan bara gå dåligt, brutalitet är ett språk lika självklart som det som talas och filmskaparna finner det attraktivt; det behöver, för sakens skull, posera som något tragiskt eller insiktsfullt, men i grund och botten är våldet kittlande, den maskulina kraften imponerande och eländet renande. Dåliga saker måste hända, i synnerhet om det finns en möjlighet till en positiv utgång, för i den sanne masochisten bor en självdestruktiv dödslängtan – det enklaste, och det kortsiktigt mest tillfredsställande, är att bara skita i alltihop och låta allt gå åt helvete.
Att kvinnor lider är också en gammal nödvändighet – de är alla en och samma martyr på samma bål i slutändan, och det är underförstått att om en kvinna dör så är det mycket sorgligare än om en man dör. Så låt oss döda kvinnor. Det blir ju mer effektivt så.
Det här är saker som fortfarande kliar, tydligen, för annars kan jag inte förklara den där våldtäktsberättelsen, eller en film som Ardennerna, en film som med desperat återhållsamhet hungrar efter att sparka där det gör ont men som saknar tålamod nog att ge oss karaktärer, en berättelse, någon poäng eller känsla av ens de blygsammaste av meningar i det som händer.
Naturligtvis finns det ändå en signifikant, något som pekar mot en sådan mening – det är ju den täckmantel som krävs. Filmen är belgisk, så man kan ju tänka sig att man ser någon slags arthouse-film när man ser Ardennerna. Det är ju visserligen samma gamla kåkfarare som rånat samma gamla bank – nu heter han Kenneth (Kevin Janssens) och såklart har han en bror Dave (Jeroen Perceval) som en gång i tiden undkom det där bankrånet som Kenneth fick sitta inne för. Under de fyra år som gått har Dave förstått att det här med kriminalitet inte lönar sig. Liknande saker har gått upp för Kenneths ex Sylvie (Veerle Baetens). Så nu försöker de ”walk the line”, som man säger, men naturligtvis blir det dålig stämning runt det sunkiga middagsbordet när Kenneth kommer ut lika maniskt våldsbenägen som förut. Om Dave är KRIS-förespråkaren så är Kenneth den evige Joe Pesci i Maffiabröder (1990).
Kain och Abel, gangsterkomplotter, kvinnan som fastnar i mitten, och en härdad mamma där någonstans också som slår dövörat till så pass bra att hon blivit döv. Om du har sett ett par filmer i ditt liv som har de här ingredienserna så borde du kunna lista ut på ett ungefär vad som händer i filmen utan att behöva se den – släng in en samvetslös, Pusher-besläktad gangster (spelad av Jan Bijvoet) som i ett landskap av bilvrak och husvagnar, och det borde vara ännu tydligare. Får du en bild av en viss typ av film i huvudet så matchar den nog Ardennerna ganska bra.
Filmen är knappast usel. Pront vet hur han ska filma deppiga saker på ett deppigt sätt. Svartklubbstechnomusiken skapar en förutsägbar men duglig melankoli. Fotot hade kunnat assistera ett mästerverk, om Ardennerna var det mästerverket. Vi har hela tiden något snyggt att se på. Skådespelarna är bra.
Men beundran är inte samma sak som övertygelse, eller respekt. Jag hittade inte en enda sekund i Ardennerna då det kändes som att Pront har den minsta sympati eller intresse för sina egna karaktärer. Däremot verkar han väldigt sugen på att göra en viss typ av film där en viss typ av karaktärer finns. Så blir det ofta, antar jag. Som med den där killen som inte kunde sluta prata, så entusiastisk var han, om sin våldtäktsfantasi. Jag dömer inte ut den sadomasochismen, liksom de flesta delar jag den till någon mån, men jag önskar att utövarna såg sig själva i tredje person någon gång. Jag vet inte hur många Ardennerna jag sett. Hur många våldtäktsfantasier jag hört. Den som har ett kontinuerligt behov av att må dåligt kan se alla dessa filmer, förlora sig i alla dessa historier, men låt oss inte låtsas som att det inte har något gemensamt med gammal hederlig porr.
FREDRIK FYHR
ARDENNERNA
Originaltitel; land: D’Ardennen; Belgien.
Urpremiär: 14 september 2014 (TIFF).
Svensk premiär: 3 februari 2016 (GIFF), 26 augusti.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: digital codex (Arri Alexa); DI/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kevin Janssens, Jeroen Perceval, Veerle Baetens, Jan Bijvoet, Viviane de Muynck, Sam Louwyck, Peter Van den Begin, Eric Godon, Rachid El Ghazaoui, Nico Sturm, Luc Nuyens, Brit Van Hoof, Uwamungu Cornelis.
Regi: Robin Pront.
Manus: Jeroen Perceval, Robin Pront.
Producent: Bart Van Langendonck.
Foto: Robrecht Heyvaert.
Klippning: Alain Dessauvage.
Musik: Hendrik Willemyns (tema).
Scenografi: Peggy Verstraeten (dekor).
Kostym: Catherine Van Bree.
Produktionsbolag: Savage Film. samprod. Bastide Films, PRPL.
Svensk distributör: Njutafilms.
Betyg och omdöme: Medel – visuellt stilsäker och välspelad, betonggrå gangsterfilm tyvärr gjord enligt totalt förutsägbara mallar utan att hitta någon ytterligare dimension eller orsak att existera.