Jag såg 10 Cloverfield Lane utan spåret av spoilers. Jag visste inte vad filmen handlade om, vem som gjort den eller vilka som var med i den. Och jag tyckte om den. Det vore alltså något av en ogärning att skriva en recension, eftersom jag själv inte läste någon recension innan jag såg filmen och mådde bra av det. Även om jag bara skapar ett hum åt läsaren om hur filmen är så kanske det vore att ”spoila”.
Jag är vanligen ingen anti-spoiler-hetsare – jag tycker att det är otrevligt att avslöja överraskningar om de är centrala för en films handling, men om författaren kan få ut en bra text av det är jag inte emot det – men det finns mer delikata fall, som 10 Cloverfield Lane, där ovetskapen är en del av charmen. Det är nämligen, åtminstone ganska länge, en mysteriethriller och i en mysteriethriller är en del av poängen att undra och inte veta.
Tekniskt sett är filmen en uppföljare på Cloverfield (2008), den hypade found footage-filmen som blev en succé när det begav sig och som högst okomplicerat var en korsning mellan Blair Witch Project (1999) och Godzilla. Vad för uppföljare kan man göra på en sådan film? Ett till monster? En till storstad under attack?
Men är 10 Cloverfield Lane verkligen en uppföljare…? Den är lanserad som en, men hade den kanske kunnat heta något helt annat? Jag har inte sett första filmen sedan det begav sig, och jag var inte speciellt förtjust i den, så jag kan inte veta säkert. Men jag vill svara ja. Alltså nej. Jag tror… kanske?
Som i de flesta filmer har 10 Cloverfield Lane skådespelare. De är bra. John Goodman spelar en man. Mary Elizabeth Winstead spelar en kvinna. Goodman är alltid bra, men han får sällan så mycket att göra på film annat än att dyka upp och jönsa sig eller vara plump. Här är hans roll riktigt bra, och han är bra i den. Han är inte direkt någon ”good man”, men han är bra. Winstead är också riktigt bra, och hon har varit med i alltför få bra filmer. Hon finner sig, i den här filmen, vara på en ovanlig plats. Inte en speciellt kul plats. Men hon har erfarenhet. Hon kan ha sett Dawn of the Dead (1978) och Alien (1979). Hon var absolut med i den dåliga remaken av The Thing (2011). En sci fi-hjältinna för vår tid? Sure thing. Men också en riktigt stabil närvaro som verkligen kan gestalta handlingskraftiga och intelligenta personer som jobbar bra under stress.
Stress finns här. Psykande stress. Klaustrofobi och paranoia. Något har hänt – men vad? Har det verkligen hänt? Vad håller de på med? Hon har ingen täckning på sin mobil. Den unge mannen vid namn Emmett (John Gallagher Jr.) tycks ha brutit armen. Han påstår att han sett ljussken från skyn. Hon tittar på honom. Är det möjligt?
Det är ett mysterium. Karaktärerna tar sig fram med den information de får. Ljus skingrar vissa skuggor, men det är alltid något som inte stämmer. Alltid ett frågetecken kvar för publiken att fundera på. Den extra frågvisa kan bli irriterad över att alla inte ställer de bästa frågorna på en gång, men tänk på den där försvunna unga kvinnan… nog finns här en hund begraven, och två blodiga grisar ligger och steker i solskenet. Det föranleder frågan: Hur kan man tro på vad en galen person säger, om vissa saker han säger verkar stämma medan andra saker han säger måste komma från hans skadade världsuppfattning?
10 Cloverfield Lane påminner påfallande mycket om en film av M. Night Shyamalan – och jag vet att det låter avskräckande för många, men jag menar det på ett bra sätt. Tänk på hur alla hans filmer handlar om isolation, om information, om hur vi aldrig vet säkert hur den stora bilden ser ut men att vi sitter fast där med karaktärerna. En skillnad är att den här filmen har en sakligare stil – fotot och klippningen använder närbilder på ett smart sätt, berättandet är relativt raskt och kastar oss från den ena twisten till den andra. Vi får aldrig riktigt andas ut.
Det är en skicklig långfilmsdebut för regissören Dan Trachtenberg men känslan och stämningen i filmen tillhör medproducenten J.J. Abrams. Inte heller är det en slump att Drew Goddard och Matt Reeves – som gjorde The Cabin in the Woods – suttit vid skrivbordet som verkställande producenter. De kan genrefilm in i dess varje hörn och kanter och de gillar att göra orgami med den.
Som i alla mysteriefilmer är 10 Cloverfield Lane bäst så länge den håller oss undrande. Efter ett tag förstår vi vad vi egentligen förstått från början – att hela filmen är en snara som ohjälpligt dras snävare kring nacken – och hela haspen måste trilla av dörren. Jag saknade mysteriet, men var ombord på finalen ändå – det var ju längesen jag såg en film med så spännande kringelikrokar i intrigen. Nästan varje idé fungerar på ett smått fantastiskt sätt, utan att för den sakens skull vara speciellt djup eller överdrivet originell. Minst förtjust var jag i de där sakerna som öppnas och stängs – och man hade kunnat spara pengarna man spenderat i slutet. Allt det där hör inte hit. Eller, visst, det kanske de gör om man tänker på vart vi redan varit längsmed Cloverfield-längan, och vart vi är på väg, men det sabbar balansen i filmen – förstör den inte, för Mary Elizabeth Winstead har inte bara talang utan en karaktär som hänger ihop, men ja… det finns en estetiskt filosofisk symbolik i de där pet-flaskorna som jag inte tror att någon inblandad tänkt på.
Om något av det här låter som spoilers så ber jag om ursäkt – men du får faktiskt skylla dig själv som läser. Om du är nyfiken på den här filmen borde du ha stannat vid första stycket och köpt en biljett. 10 Cloverfield Lane åker kanske inte till månen direkt, men det är en förvånansvärt stark film i sin genre och det är ett sådant där tillfälle då jag erkänner att jag skulle ha nytta av att kunna sätta fyra av fem ibland, istället för de mer tekniska tre stjärnorna av fyra som signalerar att filmen är bra men inte överdrivet originell. Det skulle ge den där extra pushen av entusiasm som gör det lättare att förklara vad jag menar – vilket jag inte får göra, ty jag bör ju helst inte avslöja någonting. Men jag gillade filmen skarpt, och om du gillar mysterier, nagelbitarspänning och apokalyps så tror jag att du kommer att vilja bunkra ner dig i den också.
FREDRIK FYHR
10 CLOVERFIELD LANE
Originaltitel; land: 10 Cloverfield Lane; USA.
Urpremiär: 8 mars 2016 (New York).
Svensk premiär: 30 mars 2016.
Speltid: 103 min. (1.43)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW; DI 2K/D-Cinema/2.35:1.
Skådespelare (fullständig rollista): John Goodman, Mary Elizabeth Winstead, John Gallagher Jr, Douglas M. Griffin, Suzanne Cryer, Frank Mottek (röst), Bradley Cooper (röst), Sumalee Montano (röst).
Regi: Dan Trachtenberg.
Manus: Josh Campbell, Matthew Stuecken, Damien Chazelle.
Producent: J.J. Abrams, Lindsey Weber.
Foto: Jeff Cutter.
Klippning: Stefan Grube.
Musik: Bear McCreary.
Scenografi: Ramsey Avery.
Produktionsbolag: Paramount Pictures, Bad Robot, Spectrum Effects.
Svensk distributör: UIP/Paramount.
Betyg och omdöme: Bra film – skicklig, välgjord och välspelad mysterieskräck som gör allt den kan inom ramarna för sin genre.
Ett svar på ”10 Cloverfield Lane”