Dark Places

Regi: Gilles Paquet-Brenner

Som åttaåring överlevde Libby Day en attack där hela hennes familj mördades – utom hennes bror som dömdes för morden. Nästan trettio år senare återvänder hon till sina hemtrakter för att se vad som verkligen hände.

När vi går till vår favoritrestaurang för att äta vår favoriträtt och besviket konstaterar att stället bytt ägare och rätten fått helt andra kryddor – då blir vi besvikna, irriterade, arga. Jag antar att det är en mänsklig instinkt.

Det är exakt det som hänt här. Den ganska förträffliga Gillian Flynn-filmatiseringen Dark Places har fått lida av att kritiker unisont jämfört den med Gone Girl, David Finchers succé byggd på Flynns bestseller. Dark Places är byggd på en tidigare bok, handlar inte alls om samma sak och har en helt annan ton. Besvikna kritiker har inte haft plats för det i sin förväntningshorisont, har inte velat ge filmen en chans och istället hittat argument där man slipper gå in i filmen mer specifikt – den är bara ”tråkig” eller ”rörig”, ”ointressant”, saknar ”puls och nerv”, karaktärerna är inte fördjupade, det är en obehaglig story; besviket, irriterat, argt, illa dolt av halvövertygande avfärdanden.

Nu är jag förstås lite orättvis, för jag skulle inte gå på plankan för åsikten att Dark Places är en perfekt film. Den är skämd inte minst av ojämn regi, och en lite bred ton, och den kritiken har också ingått i många recensioner jag läst. Men det är något oproportionerligt över dissandet, för det är inte konstigt att filmen är vinglig; storyn är komplex, har flera grenar och den hade inte tjänat på att klippas ner till något enkelt. Och bortsett från det så är den välspelad, väldigt emotionell, i sanning mörk och knuten till amerikansk våldsmytologi, oförutsägbar, okonventionellt berättad och inte minst underhållande som kioskdeckare, vilket trots allt är vad Flynns böcker i grunden är.

Det är inte Gone Girl. Det är väl bara där skon klämmer. Visst. Dark Places är något annat. Titeln ljuger inte. Det är en nattsvart berättelse om mördade familjer, barndomstrauman som förstör liv, en egoistisk och empatistörd nördkultur, ett bristande lagsystem, djupt rotad psykologisk ångest och en ödsligt tomt klingande, självkritisk attack på popkulturens snuskiga vältrande i mord. Det är på många sätt inte meningen att man ska tycka om den här filmen. Den pekar finger åt sig själv, och publiken som deltar i den.

Jag ser något faktiskt en mycket mer intressant och dynamisk story i Dark Places än i Gone Girl, som var ironisk och mer plojjig. Finchers film var snygg och skickligt gjord, men också baktung, tom och pretentiös; inte minst eftersom den bejublade formen helt sprack i slutet, då berättelsen luckrades upp snarare än nådde punkt. Dark Places är mer spretig, öppen och demokratisk för åskådaren – lite som jag antar att boken är att läsa.

Ganska mycket av kraften i filmen kommer från skådespelarna. Charlize Theron, som alltid varit underskattad, är fenomenal och oavbrutet involverad i sin karaktär Libby Day, en kvinna vars familj mördades när hon var åtta och år, en förbittrad outsider som hittat ett sätt att ”göra ingenting” med sitt liv, en tillvaro som finansierats av fondpengar och donationer från människor som gissningsvis ger mycket pengar till många fonder, och stillar sina samveten ifrån en TV-soffa som vore det ett drogberoende.

Man märker att inspelningen inte kan ha varit lång tid efter Mad Max: Fury Road för Therons hår har bara växt ner till öronen och hon har tagit med sig Nicholas Hoult – som också var med i Fury Road – som om de bara hängde med varandra och gick från den ena inspelningen till den andra (förmodligen var det så det var också).

Den inledande premissen verkar helt orimlig – Hoult spelar en kille som tjänar pengar genom en förening där true crime-fantaster samlas för att nörda sig i gamla mord; alla har konspirationsteorier och har gjort små egna utredningar, och nu är de övertygade om att Libbys bror Ben, som dömdes för familjemordet och har suttit nästan 30 år i fängelse, var oskyldig. Libby provoceras rättmätigt av nördarnas iskalla ovilja att se hennes tragedi, men å andra sidan har hon blivit luggsliten och fast i sin egen offerroll; nu behöver hon pengar, och för att blidka dem går hon med på att starta en egen utredning, återvända till hemstaden och se om allt verkligen gick rätt till.

Jag var överraskad och förbryllad inledningsvis. Det är förstås en minst sagt långsökt grundidé, och den fungerade säkert mer flytande i bokform, men jag fann att den här filmen växte när jag gav den en chans. Om Gone Girl var en film som började med auktoritet för att sedan spåra ut, så är Dark Places en film som börjar väldigt konstigt, men som gradvis finner sin egen logik och en egen röst – i slutet var jag berörd och fascinerad.

Det är heller inget fel på vägen dit. För en mysteriefantast är Dark Places helt tillfredsställande. I grund och botten är filmen en whodunnit som bygger på ett system av nya twistar och avslöjanden och hela tiden hoppar vi fram och tillbaka mellan nutid och dåtid – en effekt är att vi medvetet tappar orienteringsförmågan, så att vi får en chans att strunta i vad Libby vet och inte vet, och istället studera sättet Theron förmedlar känslorna i karaktären. Lika mycket som Dark Places är ett nät av händelser så är det en emotionell berättelse om en skadad människa och hennes arbete för att komma tillbaka till ett värdigt liv i trots mot oerhört mörker.

Hon är starkt kopplad till sin mamma Patty – som i flashback-narrativen är mycket fint spelad av Christina Hendricks, en annan underskattad talang – och dessa två kvinnor tycks knutna till varandra trots ett fundamentalt avstånd av tid och plats. Patty är en hårt ansatt ensamstående mamma med problem från alla håll – en knarklangande skitstövel till ex-man, en tonårsson som börjat dyrka Satan och som gjort sin flickvän gravid, pengar som tagit slut och farmen som hon vill ha kvar och de fyra barnen som fortfarande ska ha mat på tallriken. Vetskapen att hon, och hennes barn, oundvikligen kommer att sluta som döda kroppar på golvet av huset ger deras liv en märklig värdighet.

Det är för övrigt Ben som dyrkar Satan och sedermera anhålls för mordet. Som ung spelas han av den evigt vemodige Tye Sheridan (han från Tree of Life, Mud och Joe), en verklig James Dean för vår desillusionerade tid. Som vuxen, i fängelset, spelas han av Corey Stoll (underskattad skurk i Ant-Man) och den där flickvännen spelas av Chloë Grace Moretz. Dessa är inte bara skådespelarmässiga naturbegåvningar, de har utstrålning som kameran älskar – och de hjälper oss att fokusera när berättelsen känns oöverskådlig.

Vill man ha ett snyggt, fint litet paket där allt är vad det ser ut att vara och varje replik är självförklarande (som i TV-serier) så är inte Dark Places filmen att se; det är långt ifrån en TV-deckares okomplicerade dumheter. Istället är nog Dark Places för stor för sitt eget bästa, men trots att den samlar mycket under sitt tak – den klämmer in en hel ungdomsfilm i marginalen, om missförstådda hårdrockarkids på 80-talet som drivs till att bli satanister för att sätta skräck i Siewert Öholm (ungefär) – så är more ibland more. Hellre mycket i en lite rörig form än ett perfekt stycke ingenting. Therons stålblick för oss genom den stora kartan av intriger och karaktärer, och jag fann att vart hon än gick så hängde jag med, för att hon fick mig att vilja hänga med, och vad hon än sa så trodde jag på det.

FREDRIK FYHR

*

DARK PLACES

Originaltitel, land: Dark Places, Storbritannien/Frankrike/USA.
Urpremiär: 31 mars 2015 (Paris).
Svensk premiär: 14 augusti 2015
Speltid: 113 min. (1.53)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: SxS Pro; DI 2K/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Charlize Theron, Sterling Jerins, Nicholas Hoult, Christina Hendricks, Corey Stoll, Tye Sheridan, Andrea Roth, Chloë Grace Moretz, Sean Bridgers, J. LaRose, Shannon Kook, Jennifer Pierce Mathus, Natalie Precht, Madison McGuire, Lori Z Cordova, Denise Williamson, Jeff Chase, Drea de Matteo, Addy Miller, Laura Cayouette, Richard Gunn, Michael Crabtree, Glenn Morshower, John F. Daniel, Steve Shearer, Carl Palmer.
Regi: Gilles Paquet-Brenner.
Manus: Gilles Paquet-Brenner, efter romanen av Gillian Flynn.
Producent: Azim Bolkiah, A.J. Dix, Matt Jackson, Beth Kono, Stéphane Marsil, Matthew Rhodes, Cathy Schulman, Charlize Theron.
Foto: Barry Ackroyd.
Klippning: Douglas Crise, Billy Fox.
Musik: BT, Gregory Tripi.
Scenografi: Laurence Bennett.
Kostym: April Napier.
Produktionsbolag: Exclusive Media Group, Mandalay Vision, Cuatro Plus Films, Da Vinci Media Ventures, Daryl Prince Productions, Denver and Delilah Productions, Hugo Productions.
Svensk distributör: SF.