Bambi (1942)

<- Körkarlen.
-> Sömnlös i Seattle.

Regi: David Hand

Rådjuret Bambi växer upp, lär sig om omgivningen, möter skogens faror (Människan!), lär sig livets hårda skola och blir, under mystiska omständigheter, den stora prins över skogen han är född att bli.

När jag var tolv eller tretton så brukade jag titta på Dawson’s Creek. Den främsta anledningen var utan tvekan att huvudpersonen var en filmnörd – det var en serie som signalerade att det var okej att vara överdrivet intresserad av film och ändå vara en acceptabel människa.

Jag berättade att jag följde serien för en kompis som blev chockad. Han sa att det var bäst att jag inte talade så högt om det eftersom det var – förklarade han – en ”tjejserie”.

Jag minns att jag fylldes av både besvikelse och förvirring – det var samma känsla som jag fick av det senaste avsnittet jag hade sett, i vilket Dawson hånas för att hans favoritfilm är Bambi. Det ansågs, på något sätt, mesigt och omanligt. Nu hade jag lärt mig ett och annat, liksom Bambi, om vad som förväntades av mig som hane.

Men ändå, tänkte jag naivt, Bambi är ju en av världens bästa filmer! Och om man nu ska vara sådan så handlar den ju bland annat om just manlighet!

Men, ack, filmen ansågs inte seriös.

Den har egentligen aldrig tagits riktigt på allvar. Den floppade när den kom, och fick blandad kritik där den negativa var förbryllad, och från jakt- och fiske-organisationer var reaktionerna starka. Den inflytelserika amerikanska kritikern Manny Farber kallade filmen för ”helt och hållet olustig” och journalisten Raymond Brown (som var redaktör för jakt- och friluftstidningen Outdoor Life) kallade filmen för ”den största förolämpning som någonsin kastats på amerikanska sportsmän”.

Kritiken har vänt sedan dess och idag anses Bambi vara en klassiker av hög rang. Men också med det i åtanke är den inte självklar, i synnerhet inte som familjefilm. Mer ökänd än erkänd är scenen där Bambis mamma skjuts ihjäl (följt av ett vårmontage som är nästan bisarrt i sin kvittrande lycka) och jag minns från min egen barndom att Bambi av många ansågs vara en ganska tråkig film.

Det kan ha att göra med en mystisk serie bortglömda fadäser i den svenska distributionen. Bambi dubbades om med nya svenska röster år 1986 men när den versionen gavs ut på VHS var det med den svenska originaldubben från 1943. När den återigen gavs ut på VHS år 1994 skulle det återigen vara med 1986 års dubb men den första upplagan hade – återigen – 1943 års dubbning.

Det var denna sistnämnda jag, och många andra i min ålder, växte upp med. Det kan ha varit en bidragande orsak till varför Bambi alltid hade något lite mossigt över sig när man var liten – och även varför man fick en chock i mitten av filmen när det visar sig att såväl Bambi som hans kompisar Stampe och Blomma är killar; de har ju nämligen kvinnoröster som barn.

I senare år har återkommit till den gamla dubben – där Maj Zetterling, Anita Björk och Eva Dahlbeck medverkar – och förundrats över hur vacker den är. På DVD återfinns dubben från 1986. Jag har sett filmen en gång med den dubben men funnit den dålig. När Bambi säger sitt första ord – fågel – överrensstämmer det visserligen helt med engelskans bird. Men i 40-talsdubben säger han sparv, och jag tycker helt enkelt att det är mycket mer poetiskt.

För Bambi är ju en poetisk film först och främst. Ett konstverk. En genialiskt enkel, extremt välgjord och enligt mig fruktansvärt vacker film. Det är inte bara den bästa Disneyfilmen utan en av de bästa filmer som överhuvudtaget gjorts.

Det är ingen slump att jag tycker om den mer nu än jag gjorde när jag var liten. Jag är inte ens säker på om det någonsin varit en ”barnfilm”. Walt Disney var nämligen inte intresserad av att göra ”barnfilmer”. Disney var en visionär som såg en stor framtid för den animerade långfilmen – Han använde inte begreppet ”barnfilm” eller ”familjefilm”; han ville göra universella filmer, som kunde nå ut till alla människor och som alla hade behållning av att se. Filmer som, utan att dalta, var spännande och gripande för vem som helst. Filmer som hade mogen och seriös tematik som nådde alla människor intuitivt. Filmer som var visuellt genomtänkta och perfekt gjorda för att nå fram med alla dessa idéer.

Det är därför de första fem Disneyfilmerna – Snövit och de sju dvärgarna (1937), Pinocchio (1940), Fantasia (1941), Bambi (1942) och Dumbo (1945) – framstår som så vansinnigt otäcka emellanåt. De vände sig inte till specifikt barn utan till allmänheten.

Det stora magnum opus som Disney hela tiden tänkt sig var Bambi. Arbetet pågick i nio års tid och påbörjades parallellt redan med Snövit, som kom att bli den första animerade långfilmen och en stor succé; därmed en av de viktigaste filmer som någonsin gjorts. Och medan han genomförde de jämförbara mästerverken Pinocchio och Fantasia så arbetade han och ett hängivet team oavbrutet på Bambi. Det skulle vara det stora konstverket.

Resultatet är häpnadsväckande. Den som vet någonting om hur animering fungerar och ser filmen idag borde ha svårt att sitta still av upphetsning. Filmen inte bara visar oss en skog – den sveper in oss i en skog och låter naturen vara såväl huvudperson som konflikt och självändamål för berättelsen. Impressionistiska för- och bakgrunder via karaktärer som varken rör sig hackigt eller sådär överdrivet flytande utan med en slags tecknad exakthet, inte riktigt lika naturligt som verkliga varelser men inte heller sådär fejkat som i många andra animerade filmer. Grävlingar avslöjar sig i exakta spår i marken. Fåglar flyger i naturtrogna svep som skingras som en bukett över akvarellhimlen. En groda hoppar upp ur kärret och säger ”Se upp, se upp!” och änder glider längsmed näckrosorna – Rytmen är perfekt och varje linje i vattnet är räknad. Detta är naturen när den ser som mest idealisk, drömsk och mystisk ut.

I denna nästan surrealistiska miljö spelas en genialisk operett upp för oss. Filmen är lite över en timme lång och består bara av nio scener, men är ändå episk. Berättelsen om rådjuret Bambi speglar förstås ett människoliv, men det är en sådan enkel fabel att dess perfektion nästan är avtrubbande.

När Bambi föds är han, liksom alla varelser, perfekt oskuldsfull. Han vet inte någonting om någonting, men han känner att moderns barm är nära.

I en serie upptäcktsfärder lär sig hur omgivningen fungerar – skillnaden mellan fåglar, fjärilar och blommor – och trots att han är blyg lyder han alla kommandon han får av den några år äldre, och mer framfusiga, kaninen Stampe. Alla har säkert haft en sådan kompis när de var små. Den där charmiga men okänsliga typen som lärde en mer än någon av er förstod vid tidpunkten. För man måste lära sig av någon, och man kan inte alltid välja sina vänner.

Dramaturgiskt är berättelsen ett pärlhalsband av oförglömliga ögonblick – leken på den hala isen och på den öppna ängen, mammans varning om människan, den tysta snöstormen och skogsbranden – och det är en symfoniskt berättad film. Det är bara nio scener i filmen, som sagt, men skeendena skiftar som i en stafett.

Eftersom det här är så beroende av de rörliga bilderna måste jag använda mig av dem. Om vi tar scenen på ängen till exempel. Vi börjar med ett temperament, något lågmält och till sist direkt hotfullt, när Bambi och Bambis mor ska gå till ängen:

Det glider därefter över till ett helt annat, mer romantiskt och lyriskt när Bambi springer ut på ängen och därefter träffar rådjurshonan Faline och söker blygt kontakt

Som avbryts av det tredje, mycket mer dramatiska anslaget när en hord vuxna rådjur plötsligt störtar fram, i en väldig sekvens (som man praktiskt taget återanvände i Lejonkungen över femtio år senare).

Det i sin tur huggs av i ett fjärde temperament (en tystnad breder ut sig, och skogens konung visar sig) där Bambi möter sin fars ögon i en mystisk stund; en femte sekvens följer (där kungen går upp på ett krön och ser människan) varpå en sjätte uppstår (panik, och flykten bort från kulorna) innan vi till sist avrundar sekvensen. (Jag besparar texten från fler YouTube-rutor).

Hela tiden pågår dock samma scen. Filmen rör sig som ett klassiskt musikstycke in och ut genom olika rytmer, känslor, partier och ögonblick. Det leder till en märklig, sensorisk upplevelse där man hela tiden sveps med i bilderna och filmen tycks spela på en som ett piano, för att använda Hitchcocks term; fast i det här fallet en orkester.

Bambi var resultatet av en outtröttlig, fem år lång brainstorming av Disney och hans kreativa team – Disney hade levande djur i studion och lät animatörerna teckna dem för att lära dem de realistiska proportionerna (tidigare hade djur i allmänhet sett mer opersonliga ut i Disneyfilmer); experter i djur-anatomi (en vid namn Rico Lebrun) bidrog med designen för djuren medan Disney-legendarer som Mark Davis studerade baby-ansikten för att ge karaktärerna mer mänskliga drag.

Oavbrutet konverserade Walt Disney med sina animatörer, röstdesigners och ”regissören” David Hand (praktiskt taget var han en slags projektledare) i ett och samma rum. Deras konversationer övervakades alltid av en stenograf och de finns sparade i dokument i Disneys så kallade arkiv. På vilken DVD som helst av filmen borde en dokumentär finnas där dessa sessioner iscensätts av röstskådespelare, och från de utdragen framgår en märkligt precis vision. Det är tydligt att Disney föreställer sig just en ”symfonisk” film som handlar mer om stämningen, det visuella och rörelserna i bilderna än själva berättelsen i sig – som ju redan fungerar så bra för att den är så enkel, och i sin enkelhet kan symbolisera en människas liv på ett mycket mer effektivt sätt än någon ”otecknad” film.

”Musik, dialog, färg, rörelse, timing, allt ska vara en enhet” diskuterar animerarna. Om det stora musiknumret Drip, Drip, Drop säger Disney att ”vattendropparna ska sjunga” och gradvis framstår ett stycke som, återigen, går från de ena sinnesstämningen till den andra; de tysta vattendropparna bildar en storm och naturen ska belysas med något religiöst – ”ni vet sådana där gregorianska körer, de låter som vinande vindar, dramatiskt och mystiskt och heligt, jag vill använda dem, jag vill att vi får fram en djup spiritualitet i naturen”; Disney förklarar hur han vill att Bambi ska bombardera sin mor med frågor (första YouTube-klippet) så till den milda grad att han inte hinner med henne. Disney oroar sig inte över frågorna i sig: Det är den visuella idén, rörelserna i bilderna, som han eftersträvar. Så tänker en stor filmskapare.

Bambi var tekniskt sett en filmatisering av en barnbok av österrikaren Felix Salten. Disney påstod att han bara dödade Bambis mamma för att det sker i Saltens bok men jag tror – likt många andra – att detta mest var en ursäkt och ett försök att undkomma den dåliga publiciteten; många var nämligen, redan 1942, upprörda över denna scen som var kronan på verket i vad som då ansågs vara en alldeles för realistisk och ”fantasibefriad” film. Disney var en businessman, noga med sin PR. Han brydde sig om dålig publicitet. Att han ville vara trogen till Salten är föga troligt, i synnerhet eftersom teamet under arbetets gång kontinuerligt talade om att ”komma bort från boken” och inte låta den ”handikappa processen” (det sägs till och med i Disneyföretagets egna dokumentärer om filmen).

Att Bambis mamma dör är förstås den centrala scenen i filmen. Berättelsen handlar om att växa upp, och om att lära sig hur världen fungerar. Men den handlar också om att vara i puberteten och att växa upp och bli vuxen. Däri ingår också det oundvikliga i att förlora sina föräldrar – eller åtminstone sin mor, vilket är en återkommande (nästan ockult) tendens i Disneys filmproduktion; Bambi har åtminstone en mor som dödas, vilket är mer än vad man kan säga om de flesta huvudpersoner i Disneys långfilmer, som kryllar av mäktiga patriarker (från Gepetto till Kung Triton) men försvinnande få mödrar (ta prinsesstrion Ariel, Belle och Jasmine till exempel – spöklikt moderlösa).

Bambis mor måste dö för Bambi måste bli en vuxen ”man”. Detta leder oss till Bambis far – han kan vara, enligt mig, den mest mystiska karaktären i hela filmhistorien.

Han omnämns som ”skogens stora prins”, vilket ger oss en ledtråd till Bambis rojalistiska ådra; när han föds säger man att han är en ”prins”, men man menar det alltså bokstavligt. Alla utom Bambi själv verkar medvetna om att han är en prins och inte förrän efter en oförklarad exil verkar han (eventuellt) förstå sin egen plats i hierarkin.

Exakt vad allt det här betyder förhålls i det fördolda på ett märkligt sätt. Det allra mest mystiska med filmen är hur frånvarande Bambis pappa är. När Bambi föds kommer hela skogen för att se på honom, men Bambis pappa står högt ovanför dem – som Batman! – och vakar över dem som en onåbar gud.

Medan Bambi är liten träffar han sin pappa enbart två gånger. Båda är magiska, drömska, ganska kusliga. Den första gången vet vi inte ens säkert om han är fadern till Bambi – de möts av en slump, han ger Bambi en odefinierbar, statisk blick och går vidare.

Den andra gången är i snöstormen, efter att modern dött. ”Du kan inte längre vara med din mor” säger han. ”Kom, min son.”

Jag överanvänder kanske ordet mystisk, men det är märkligt hur Bambi därefter tycks gå ut i exil och lämna skogen med sin far och inte återvända förrän han vuxit till sig och blivit en yngling, redo att försvara sin Faline mot en rivaliserande hane (i en typiskt sensationellt animerad sekvens). Det här avslöjas för oss i och med att Stampe och Blomma också växt till sig, och att de måste återintroducera sig för varandra (”Minns du mig? Vi pratade just om dig!”)

Vad Bambi gör med sin far på den där exilen är fullkomlig gåta – eller, det var det ända tills Disney på 00-talet gjorde den oheliga direkt-på-video-uppföljaren Bambi II som tydligen ska skildra just precis denna far-och-son-relation. Jag kommer aldrig att se Bambi II. (hoppas jag).

Men jag anser däremot att Bambi verkligen är en av de bästa filmer som någonsin gjorts. Den rör sig fläckfritt och perfekt genom sekvenser som är så vackra och minutiöst tecknade, och har sådan emotionell styrka, så dunkla stämningar och lyriska ambitioner, allt via en sådan universell mänsklighet, att upplevelsen alltid golvar mig. Det tar bara 67 minuter för filmen att pågå men det är 67 minuter genom en mänsklig höjd av ambition, kreativitet, visuell konstnärlighet, research och vetenskap, själslig medvetenhet och kärlek till mänskligheten och viljan att nå ut till den. Allt stringent gjort, med elegans, subtilt och sublimt, som om Disney hyssjar publiken och viskar: Titta på det här, jag vill visa er något.

Film är inte ofta en ordlös, andlig upplevelse men för mig är Bambi en sådan. Det tar nästan fem minuter innan någon yttrar ett ord – det är exakt rätt. Varje ord, och varje ton, varje sekund av filmen, är del av en ström som sammantaget bildar en skinande enhet. Mer än en film för just barn och barnfamiljer är det kanske en film för filmälskare, och en film för de som värdesätter det lilla i det stora. All konst har någonstans i uppgift att förmedla en känsla av något som har med livet och meningen med vår existens att göra. Detta gör hela Bambi lika bra som Kubrick gjorde i ”stargate”-sekvensen i År 2001 (1968) eller Orson Welles via mysteriet Rosebud i Citizen Kane. I min bok är Bambi en av filmhistoriens allra största mästerverk.

FREDRIK FYHR