Det sjunde inseglet (1957)

<- Babettes gästabud.
-> Kort möte.

Regi: Ingmar Bergman

Riddaren Atonius Block återvänder från de stora korstågen och finner pesten härja i det fullständigt deprimerade landet. En morgon står Döden vid hans sida och ska hämta honom, men Antonius är inte redo. Han vill hinna göra en enda god gärning innan Döden tar honom, så han förlänger sin vistelse med ett parti schack medan han med sin väpnare rör sig genom det sargade landet, där alla lever med döden för ögonen.

När allt kommer omkring är döden en av de stora sakerna med livet. Det kanske allra största: Insikten om att det tar slut. Enkelt, definitivt. Du lever nu, men det är bara som en förgänglig dröm; dina ögonlock ska gå ner en gång för alla, som en ridå när pjäsen är slut och allt blir svart.

Även om man inte tror på ett himmelrike, och även om man tror att ingenting alls väntar efter att man drar sin sista suck, så är tanken så stor att den saknar motstycke. Döden öppnar för ett hav av tankar och känslor som är bottenlöst.

I den ostoppbart skördande pestens 1300-tal är livet bara ett väntrum. I ett samhälle, eller vad man ska kalla det, som redan från början ter sig kargt och primitivt (i våra ögon) så lever alla dessutom med döden för ögonen. Apokalypsen är påtaglig och närvarande. Männen super sig fulla, utan hopp, och talar med sann skräck, utan melodramatiska överdrifter, om att deras stund snart är kommen.

Det finns många anledningar till varför Det sjunde inseglet är en cinematisk evergreen. Detaljerna är en. Sättet Ingmar Bergman bygger upp en värld som är vattentät i sin trovärdighet. Varenda sekund av filmen pågår i en värld som känns fullständigt autentisk. Det är en svartvit värld, en värld av torftighet och övertro; en värld av människor som plågar sig själva i den religiösa tron att de straffas från ovan; en värld där man bränner oskyldiga kvinnor på bål – deras ögon stirrar tomt när de påstår att de dansat med djävulen

Men det är också en värld som tycks innehålla glipor, liksom små revor i den bistra verkligheten, varigenom någon slags magi blir synlig för oss. Dels har vi en gycklare (Nils Poppe) som ser syner ibland – en jungfru, som bär på Jesusbarnet, till exempel, är synlig för honom några sekunder en morgon. Hans ögon tåras. Hans kompanjoner, i det tretande teatersällskapet som reser land och rike runt, de tror mest han hittar på. Men vi vet, vi lär oss, att Jof, som han heter, inte alltid pratar strunt. Ibland ser han faktiskt visioner, för det tillhör världen som Det sjunde inseglet utspelar sig i. På sätt och vis är det en fantasy-film.

Samma logik finns i filmens mest berömda inslag. Det vill säga – ja det vet ju alla – riddaren Antonius Block (Max von Sydow) som finner sig spela ett parti schack med Döden (Bengt Ekerot) som anländer i sin svarta gestalt, i den där inledningsscenen, vid den där stranden, där han säger den där repliken och där Max von Sydow svarar.

”Jag är verkligen en ganska skicklig schackspelare” säger Döden och slår sig ner vid Blocks sida. Det är en av många geniala repliker, och en av de mest absurda. Döden behöver naturligtvis inte spela något parti schack, och han har ingen uppfattning om huruvida han är en bra schackspelare eller inte. Han är ett odödligt, eteriskt väsen. Han borde inte ens kunna spela schack.

Men han är nyfiken, och har förstås allt tålamod i världen. Rättare sagt så är det inte omöjligt att han kan se in i framtiden och vet mycket väl varför Antonius Block tvekar. Det är inte för att han själv inte vill dö – det vill han. Han vill istället hinna göra en god gärning: Med Döden så nära vet Antonius att alla i hans närhet är i fara. Han vill rädda livet på det lilla teatersällskap som inte förtjänar att dö. Jof, hans hustru Mia (Bibi Andersson) och deras lilla unge. Om han kan spela ett utdraget parti schack så kan de kanske hinna komma undan.

Det finns många ingångspunkter till denna extremt klassiska film. Ni hör säkert att jag närmar mig med viss försiktighet. Det finns inte speciellt mycket man kan säga om Det sjunde inseglet som inte redan sagts. Men det är en historisk film, till exempel, och när Antonius Block vill dö så vill han dö för att han återvänt från de kristna korstågen där han sett så mycket död, våld och blod att han förlorat tron på Gud – vilket var vad han kämpade för från början. Han har ingenting kvar i livet att göra. Han är slut. Förstörd. Det är depressionen i sin mest tydliga gestalt. Någon som kämpat för sin sak, och sett saken dö. Döden har gått länge vid hans sida. Men Antonius har också väntat på honom en längre tid.

Han återvänder till landet med sin väpnare Jöns (Gunnar Björnstrand), en av de mer håglösa karaktärerna i filmen som försöker liva upp stämningen genom en del humorbefriade sånger. Han är den mer krassa figuren av de två. Han saknar all tro på himmel, helvete, gudom eller djävul, men han säger inte nej till lite brännvin och han har moral i kroppen. När han hittar Raval (Bertil Anderberg), scharlatanen som en gång i tiden lurade ut honom på korståget – på god väg att våldta en oskyldig kvinna (Gunnel Lindblom) – drar han fram kniven och låter rättvisa ske. Öga för öga, tand för tand. Medeltida rättvisa. Efteråt tar han med sig kvinnan, som tycks stum, eftersom han behöver en kvinna.

Jöns, kvinnan, några ur teatersällskapet och Antonius är alla på väg mot en säker död – är det en ”spoiler”? Inte, då. Som Döden säkert skulle ha sagt om han recenserade sin egen film, gäller inte det för oss alla? Landskapet är på sätt och vis ett hypotetiskt sådant, en scen som Samuel Beckett skulle ha lagt upp för någon av sina existentiella, avskalade, hyperteoretiska pjäser.

Ingmar Bergman själv var inspirerad av Akira Kurosawa, vilket syns på sättet han och den geniala fotografen Gunnar Fischer väljer att filma riddarna, vagt liknandes ronin-krigarna i De sju samurajerna (1954).

Faktum är att Det sjunde inseglet, vad Bergman beträffar, är något av ett kapitel i sig. Trots att det är hans tveklöst mest berömda film är den också gjord innan regissören hittade just sin särskilda stil. Den är på gränsen till ett mer personligt berättande – det är en av Bergmans första riktigt egna och personliga filmer och han skrev manuset under en tids sjukdom, direkt driven av sin dödsrädsla som han hoppades få bot på genom en berättelse där han ”möter döden”.

Tekniskt sett är den ändå mer konventionell än hans senare filmer, och den landar snarare i den europeiska våg som Bergman efterträdde (inte minst neo-realismen i Italien, den unge Bergmans tveklöst starkaste cinematiska inspirationskälla).

Men det var ju också en av de stora internationella succéerna, och filmen som gjorde Bergman till en legend. På sätt och vis är filmen en filmhistorisk klenod, en så inflytelserik film att den inte längre tillhör regissören; det är en autunom film, konstant och definitiv och för alla att möta och finna vad man vill i.  Eller som Bergman själv sa: ”Den filmen har alltid levt sitt eget liv”.

Jag minns tydligt första gången jag såg den. Jag var fjorton år och lånade den från bibliotekets VHS-hylla. Jag hade, knappt, sett en Bergman-film förut (Tystnaden… jag fattade ingenting) och jag var orolig för att jag skulle tycka att filmen var tråkig. Men den golvade mig fullständigt. Det mest överraskande var hur underhållande den var. Det var en otrolig upplevelse, detta att se en film som var så bister och allvarlig, men samtidigt så optimistisk och med så många scener av genuin humor. Jag insåg att en film inte har givna mallar att leva upp till. En film kan vara fri att bjuda på fler, och blandade, sinnesintryck än vad en futtig genre bestämmer. Det är mycket möjligt att inte så mycket skulle ha hänt med mitt filmintresse om jag inte sett den. Det låter osannolikt och outhärdligt lillgammalt men när det begav sig kunde jag utantill recitera hela Max von Sydows dialog med Döden när han biktar sig. Jag var oändligt fascinerad av frågorna scenen ställde, och framför allt det exakta sättet dialogen pågick.

Men, som sagt, så fanns det ju också scener som bara var genuint roliga. En majoritet av karaktärerna är stämda i en lättsam och komisk ton och en utveckling bland gycklarna leder till en direkt farsartad serie händelser där två män finner sig kämpandes – i en helt och hållet tramsig ordbatalj (”Passa dig, din parfymerade slabbedask!”) – om den pilska Lisa (Inga Gill) och hennes helt godtyckliga hand. Min favorit är när en av dem, en skådespelare ur gycklartruppen, Slabbedasken själv rentav, fejkar sin egen död, rymmer upp i ett träd och sedan finner sig störd av ett sågljud: Och det visar sig att Döden sågar ner hans träd, för han är ju faktiskt död nu. Han var en väldigt bra skådespelare, han!

Att filmen, som är så känd för att vara så deprimerande, samtidigt är så rolig är verkligen oerhört märkligt. Sättet den aldrig blir ojämn utan rör sig i en slags vördnadsfull självklarhet från början till slut. Den varken förringar eller överdriver detta ohyggliga – att vi alla ska dö – utan den blandar de frågor och känslor vi har om saken i ett par olika sekvenser tills helheten framstår som fullständigt perfekt.

De frågor och känslor vi har kan vara, till exempel, glädjen i att få dela en skål mjölk och körsbär med fina människor en solig sommardag. Det kan också vara rädslan för mörkret, och att fly för sitt liv en mörk och stormig natt. Och när Döden till sist kommer, i ett ensligt rum där en sista middag dukas, då står ateisterna envisa och arga inför sin sista ofrånkomliga stund medan de givmilda niger undergivet. Och till och med hon som aldrig sagt något måste ta till orda.

Filmen är kort sagt full av mästerliga ögonblick – mästerliga inte bara för att de ser otroligt vackra ut rent visuellt utan förstås även för de rötter i hjärnan som de kommer åt; de nerver av dödsångest filmen faktiskt, kusligt skickligt träffar. Och ibland är de bara snygga, cinematiskt följsamma eller vackra i sin skevhet – som ett större sångnummer som tar upp flera minuter för att sedan övergå, med en kuslig självklarhet, till en mycket mer dyster parad.

Det är populärt att kalla filmen för överskattad. Jag förstår vart instinkten kommer ifrån. Jag kan hålla med om att den kanske är uttjatad – men inte för inte. Det är en perfekt film. Jag kan inte recitera dialogen i biktstolen idag, men när jag såg om den var jag istället – med alla mina nuvarande sinnen skärpta – som golvad en gång till. Det är det där med perfektionen. Jag är svag för filmer som verkligen är vattentäta, och medan Bergman gjort mer abstrakta mästerverk som Persona och Viskningar och rop finns det något ojämförbart och ofrånkomligt med en film som börjar, fortsätter, och tar slut utan att ta ett enda felsteg. Det finns en ton – en tom och ödslig ton – som är utdragen genom hela filmen och den släpper aldrig taget, filmen förlorar aldrig någonsin sin rytm, och den pågår tills den tar slut med exceptionell följsamhet.

Det finns också något i sanning existentiellt med filmen som inte har så mycket med gud och religion att göra som med själva gåtan i vad livet, och övergången till döden, egentligen innebär. Antonius Block är ju själv inte religiös. Tvärtom ser han med självklar tydlighet det hyckleri som omfamnar det kyrkliga, de meningslösa häxbränningarna och det själadödande poänglösa korståg han varit på. Det han har svårt att tro är snarare att döden skulle vara mer meningslös än livet, vilket han ser som höjden av det meningslösa. Hans tro handlar om ett hopp om något på andra sidan som är tvärtom mot vad livet är; det vill säga ett riktigt liv; att livet snarare är döden. Han behöver inget himmelrike, men han vill ha något annat än det helvete av meningslöshet livet innebär.

Döden, i Bengt Ekerots gestalt, är förstås också en sån där skapelse som kanske är för igenkännbar för att man faktiskt ska förstå hur briljant den är. Det är inte meningen att detta ska vara otroligt allvarligt. Det finns en sylvass ironi i detta att göra Döden till en figur, en mänsklig skepnad som går att resonera med. Bergman hymlar inte om att det finns något otroligt melodramatiskt och lite fånigt i det – men det går samtidigt inte att förneka att man är rädd för döden när den kommer, vilket trots allt är vad karaktären är och gör.

Kanske är det blandningen av det humoristiska och det deprimerade som gör att filmen har en sådan oförglömligt vemodig ton. Det som krävs av åskådaren tror jag är att man tar den på allvar. Den är väldigt enkel. Den är vad den är, varken eller. Det är en inbjudan att spendera tid med människor som befinner sig insvepta i ett mystiskt skimmer där verkligheten är lätt upplöst, eftersom de går tätt intill döden och snart ska föras över till andra sidan. Det är inte direkt roligt, men det är inte heller fasansfullt. Det är en resa som alla ska göra, så filmen är universell och handlar om dig och mig. Den som inte ser att vi sitter i samma båt kanske skrattar åt den och tycker den är ett pekoral. Kanske är det så att de flesta människor reflekterar varken över döden eller intighet… Men en dag står de ju ändå på livets yttersta näs och ser på mörkret… ja… den dagen… Kanske att jag kan den där dialogen fortfarande, när jag tänker efter.

 

FREDRIK FYHR

 

*

DET SJUNDE INSEGLET

Originaltitel, land: Det sjunde inseglet, Sverige.
Urpremiär: 16 februari 1957 (Röda Kvarn, Stockholm).
Svensk premiär: 16 februari 1957.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm svartvit film/1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Max von Sydow, Gunnar Björnstrand, Bengt Ekerot, Nils Poppe, Bibi Andersson, Inga Gill, Maud Hansson, Inga Landgré, Gunnel Lindblom, Bertil Anderberg, Anders Ek, Åke Fridell, Gunnar Olsson, Erik Strandmark.
Regi: Ingmar Bergman.
Manus: Ingmar Bergman.
Producent: Allan Ekelund.
Foto: Gunnar Fischer.
Klippning: Lennart Wallén.
Musik: Erik Nordgren.
Scenografi: P.A. Lundgren.
Kostym: Manne Lindholm.
Produktionsbolag: SF.
Svensk distributör: SF.