The Expendables 3

Regi: Patrick Hughes

Samma story som i de två förra filmerna – Skurk är taskig så till åren komna actionhjältar ska ha ihjäl honom, samt tusen andra lakejer på vägen.

Förra gången jag recenserade en film med orden ”The Expendables” i titeln blev recensionen alldeles för lång. Jag tror egentligen det mesta jag har att säga om Expendables 3 går att finna i den recensionen. Jag tror jag kan hålla mig lite mer kortfattad den här gången.

Om du gillade de två förra filmerna vet du att du kommer gilla trean också. Det är väl inte mycket mer med det. Gillar du Cola kommer du inte ha något emot Cola Light. Du kanske föredrar det ena över det andra, men det är ju inte så noga.

Trean är ju mindre våldsam och blodig, tekniskt sett, än de tidigare. Trean innehåller också en massa yngre kids som ska konkurrera med de äldre lite grann – en av dem spelas av Kellan Lutz från Twilight-filmerna – och så är det en tjej (Ronda Rousey) med också. Det kanske du inte gillar. Eller så spelar det inte så stor roll för dig. Jag vet inte vem du är ändå.

För min del tycker jag nog om trean mer än de förra två. Det känns lite mer som en riktig film den här gången, eller åtminstone en riktig Sylvester Stallone-film. Man märker att han varit med och skrivit manuset, för karaktärerna pratar emellanåt i fantastiska, melodramatiska tal som har fenomenal retorik – sådär som ingen skulle prata i verkligheten, men som låter pampigt och fint.

Och Stallone har också den nästan geniala förmågan att hitta ny tematik till samma gamla formler. Bästa exemplet är förstås Rocky-filmerna, som är sex exakt likadana filmer som ändå handlar om olika saker var och en.

Barney, som Stallones karaktär i Expendables-serien heter, gör i den här filmen slut med sina forna kollegor – och det är då de håller ett och annat av de där melodramatiska talen.

Han gör slut för att han säger att de blivit för gamla och förr eller senare kommer dö allihop. Under tiden hittar han det nya gänget – det vill säga de nya kidsen – men det hela går förstås bara ut på att de alla förr eller senare ska teama ihop sig med det gamla gänget så att de kan ge sig av för att sparka skurkens rumpa. I det här fallet är det Mel Gibson.

Harrison Ford är med på ett hörn, som en FBI-agent (tror jag). Hans hud är så vit att man får ont i ögonen när han håller en upp en mycket mer färgstark salt pinne. I finalen ska det se ut som att han hjälper hjältarna genom att panga ifrån en helikopter men det ser misstänksamt mycket ut som närbilder på en cockpit och en greenscreen.

Det här tjatet om att Stallone och gänget är ”gamla” är ganska konstigt. Vid något tillfälle säger någon av kidsen att det han säger skulle vara coolt ”om året var 1985”. Men Rocky sa ju till Apollo Creed redan i Rocky IV, ”you know maybe we’re gettin’ too old for this” och det var 1984. Har inte han varit för gammal väldigt länge nu?

Wesley Snipes har en rolig scen i början av filmen. Han stirrar på Dolph Lundgren och improviserar en massa konstiga ord som låter fjantiga medan Dolph stirrar tillbaka. Anledningen är för att han vill raka sig med hans jättestora kniv.

Antonio Banderas har en comic relief som jag inte vill gå in mer på, men jag kan säga att han inte alls är rolig. Och tanken att han – El Mariachi själv – sumpats på ett så ovärdigt sätt är märkligt.

Hursomhelst. Mel Gibson spelar alltså skurken. En fantastisk potential som också sumpas. Ingen kan ju som Mel Gibson vara galen och intensiv, tjuta, gurgla och stirra maniskt. Han har en scen mot Sly i det där kära gamla Luftens hjältar-flygplanet han flyger runt i. Skapligt mycket gurgel där. Men nej. Det är bara några korta sekunder av möjligheter som ingen tar till vara på.

Istället blir det öronbedövande actionscener med skjutvapen och saker som sprängs. Det är tråkigt gjort, det ser fult ut, det innehåller ingen spänning och ingen energi. Det har varit problemet ända sedan den första filmen: Actionscenerna i The Expendables-filmerna är otroligt tråkiga. Arnold säger ”Get to da choppa” men de har inte ens orkat hitta på ett sätt för Sly att kunna säga ”I am the law”. Istället säger han ”I am The Hauge”, vilket ju inte har samma klang.

Anledningen till att actionscenerna är tråkiga – och att skådisarnas charmiga potential aldrig tar till vara på – är förstås för att Expendables-filmerna är designade för att vara produkter, inte filmer. Oavsett om du är en snubbe som inte läser recensioner eller om du är en filmnörd eller någon slags hipster som tycker sånt här är kul, så vill Sly att du ska köpa en biljett. Då räcker det för gubbarna att bara dyka upp; om det är gediget hantverk eller inte, är inte så noga.

Han måste ha blivit mäkta sur när filmen läckte ut på Internet veckor innan premiären, men ärligt talat så hade han haft lite mindre att oroa sig för om det inte var så uppenbart att dessa filmer bara finns för att tjäna pengar. Det, i sig, blir extra uppenbart när en sådan här sak händer.

För Expendables är ingen ”hyllning” till gammal 80-talsaction – varken ettan, tvåan eller trean (tvåan är däremot en indirekt hyllning till Hot Shots); det är den slutgiltiga sell-outen, actionhistoriens svar på Jake LaMottas stand up-rutiner i slutet på Tjuren från Bronx.

All potential som Expendables 3 ändå har försvinner i en saggig andra akt och en långtråkig final där en till anonym byggnad förvandlas till schweizerost i förbifarten, för att sedan demoleras i en gigantisk explosion som är helt datoranimerad.

De här filmerna brukar ju sluta på baren. Den här gången är det så många karaktärer att den scenen tar hur lång tid som helst. Alla ska ju få varsin rolig replik. Och ändå slutar filmen aldrig visa sin bortslösade potential ens då. Vi får skämt om att Jet Li och Arnold (i Hawaiiskjorta) kanske är bögar – och sen börjar alla kidsen sjunga Neil Young på karaoke-maskinen. Lagom till att filmen inte alls kan rädda sig på något som helst sett, förstås.

Jag skulle vilja se Expendables 4. Jo, jag menar allvar. Men bara om den handlar om en av de där barrundorna. En slags Sista natten med gänget fast med de här figurerna istället. Och bara om vi får se Arnold och Jet Li get a room, Kellan Lutz klä ut sig till tjej, Stallone få prostatacancer, Dolph dö av en hjärtattack efter för mycket alkohol och Statham och Snipes fyllehångla på biljardbordet. Annars kan det vara.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

THE EXPENDABLES 3

Originaltitel, land: The Expendables 3, USA/Frankrike.
Urpremiär: 4 augusti 2014 (London).
Svensk premiär: 13 augusti 2014.
Speltid: 126 min. (2.06).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Red 5K;4K DI/35 mm; D-Cinema/ 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sylvester Stallone, Jason Statham, Harrison Ford, Arnold Schwarzenegger, Mel Gibson, Wesley Snipes, Dolph Lundgren, Randy Couture, Terry Crews, Kelsey Grammer, Glen Powell, Antonio Banderas, Victor Ortiz, Ronda Rousey, Kellan Lutz, Jet Li, Ivan Kostadinov, Robert Davi.
Regi: Patrick Hughes.
Manus: Sylvester Stallone, Creighton Rothenberger, Katrin Benedikt.
Producent: Avi Lerner, Danny Lerner, Kevin King Templeton, John Thompson, Les Weldon.
Foto: Peter Menzies Jr.
Klippning: Sean Albertson, Paul Harb.
Musik: Brian Tyler.
Scenografi: Daniel T. Dorrance.
Kostym: Lizz Wolf.
Produktionsbolag: Nu Image, Millenium Films, Davis-Films, Ex3 Productions, Fipex Holding.
Svensk distributör: Noble Entertainment