Apornas planet: Uppgörelsen

Regi: Matt Reeves

Framtiden. Mänskligheten är nästan utrotad efter ett virus. Genmanipulerade apor lever i skogarna. När en grupp människor vill ha energin från en närbelägen damm möts deras viljor och kriget är nära förestående.

 

Jag har en fråga. Om en apa kan läsa, skriva, räkna och tala – är det inte en människa då?

Jag vet inte om det finns ett budskap i den nya Apornas planet-produkten som går på bio nu, men mot slutet inser karaktärerna något storartat: Människor och apor är ganska lika varandra! Wow, vilken grej!

Jag finner mig ställa frågan man inte ska ställa i sådana här sammanhang – ”Varför?” – och jag inser att det mer och mer börjar kännas som att filmbolagen, inte publiken, vill att frågan ska utrotas. Hur många exakt likadana filmer kan man se i hur många olika förklädnader?

Dawn of the Planet of the Apes, som den heter på riktigt, är en snygg uppvisning av Krigsfilm Med Apor. Du har sett Braveheart? Detta är Braveheart med apor. Du har sett Avatar? Detta är Avatar med apor. Det är tredje Matrix-filmen med apor. Vilken film som helst som består av ett krigsscenario mellan två tydligt definierade sidor – med apor. Det är Ronja Rövardotter med apor.

Det är en fasansfullt snygg film. (Inte undra på, eftersom föregångaren var en ganska otippad framgång och denna films budget legat på 70 miljoner dollar). Och som många snygga filmer börjar den som om det också vore en bra film. Regnet faller tätt över skogarna och vi lär känna apor – vissa datoranimerade, andra inte – som faktiskt verkar ha en mysig gemenskap. Den första kvarten eller så består bara av apor som kommunicerar via grymtningar, teckenspråk och undertexter. Vi möter huvudpersonen, och ap-ledaren, Caesar som spelas av den datoranimerade renderingen av Andy Serkis. Han – den – är också riktigt bra.

Till och med när vi träffar filmens människor håller filmen en spänd och desperat undergångsstämning intakt. Gary Oldman leder en grupp överlevare i en karantänszon som blivit människornas sista samhälle – kärnkraften har tagit slut och barbariet är nära förestående. Oldman talar till sitt folk i en megafon om att inte förlora hoppet. Jag tänkte på George A. Romeros filmer – där jag misstänker att många kommer tänka på The Walking Dead – och kände hopp för filmen.

Sedan börjar intrigen tuffa igång och människor börjar bete sig orimligt och apor likaså. De är ju trots allt nästan samma sak, vilket Caesar ska bli varse. De står inför varandra, aporna på sina hästar och människorna rädda och smutsiga på marken: Vill. Inte. Ha. Krig, förklarar Caesar. Kommer. Slåss. Om. Måste.

Ett av många tidiga logiska problem är att människornas ledare (Oldman) inte leder människorna. Den gode Gary har bara några scener, och i majoriteten av dem skriker han alla sina repliker som om han är arg och vill gå hem. Karaktären verkar märkligt oberörd av faktumet att talande apor står för dörren och det blir istället ”hippie dippie”-karaktärerna Malcolm (Jason Clarke) och Ellie (Keri Russell) och deras ekipage som ger sig av i skogarna för att medla fred med Caesar.

Och där någonstans stannar filmen. Alla ambitioner upphör. Maskinen tar över. Varenda replik existerar för att förklara något för oss, i synnerhet de som ropas i megafon. Efter att ha sagt lite taskiga saker tittar en av människorna rakt in i kameran och – jag skojar inte – säger: ”I’m the asshole”. Okej. Tack. Då vet vi.

Manuset är emellanåt provocerande dåligt och här begår filmen samma misstag som föregångaren (inte konstigt, eftersom det är samma manusförfattare). Det är en helt meningslös och innehållslös film; den handlar inte om något. Det är en parad av ”plot points” och intriglösningar utan existensberättigande – den enda anledningen till att den här filmen finns är för att fylla utrymmet för en lukrativ franchise. Filmen är som en robot, vars enda mål är att vara påslagen.

Dialogen består som sagt mest av påståenden – ”They are animals!” – ”Didn’t you have a wife?” – ”I didn’t know you had a daughter” – ”Just give me three days!” – ”We haven’t much time!” – ”We are humans” – ”They are not men!” – och dessa matchar faktiskt aporna ganska väl som pratar. Ord. För. Ord. Som. Tarzan.

Enkelt. Att. Höra. Vad. Som. Sägs.

Alla. Kan. Förstå. Apa. Som. Pratar.

Publik. Är. Dum.

Publik. Är. På. Apnivå.

Intrigen tuffar på i obligatoriska spår – mysteriet från förra filmen måste uppdagas; karaktärer måste nämna sorgliga saker i sina liv och se lite ledsna ut som om detta är detsamma som ”karaktärsutbyggnad” och allt det här händer exakt när det ska hända i nätverket av obligatoriska händelser.

Så finns det förstås, mot slutet, en del apor som slåss, har ihjäl folk med maskingevär och försöker förslava mänskligheten. Det finns krigande apor för den som vill betala för det. Om Caesar är en Apornas Lenin så kan man säga att hans kompanjon Koba (Toby Kebbell) är en Apornas Stalin. Det förklaras inte riktigt på det sättet – det hade ju krävt ett intellekt, och manusförfattarna (som också är filmens producenter) använder inte sådana inkomstsnåla saker – men det är ungefär så det blir. Även apor behöver hjältar och skurkar.

Men såväl apor som människor beter sig vårdslöst och korkat i den här filmen, och de inser aldrig de enklaste sätt att förhindra en konflikt. Man skulle kunna tro att läget mellan aporna och människorna är spänt men utvecklingarna dem emellan blir väldigt sömniga och mänsklighetens hopp står och faller på Ruskprick och Knorrhane-stereotypa dumskallar som säger ”Va vadå?” och skrattar dumt. Såväl apledare som människoledare låter sina undersåtar fritt ranta runt och rentav råka starta krig – men det står ju så i manus, så vad kan de göra.

Vad du än tror du kommer se i denna film kommer du se det. Inte en enda överraskning väntar. Tar man bort aporna så är detta vilken annan Hollywood-film som helst. Filmen är, likt sin föregångare, så generisk att inte ens titeln lyckas vara utmärkande. Förra filmen hette ju Rise of the Planet of the Apes och denna heter Dawn. På vilket sätt handlade den förra filmen om ett ”rise” där denna är en ”dawn”? Till den mån det ens är olika ord borde väl gryningen komma före resningen? Jag klagade över den svenska titeln förra gången – Apornas planet – (r)Evolution – men jag inser nu att de svenska titlarna är till filmernas fördel. En revolution skedde faktiskt i förra filmen och en uppgörelse sker faktiskt här.

Man har kallat detta för en av de bästa Apornas planet-filmerna och det stämmer. Originalet Apornas planet från 1968 med Charlton Heston ledde till filmhistoriens mest populära b-filmserie – ärligt talat är inga andra filmer än originalet speciellt minnesvärda (även om Flykten från Apornas planet är lite kul).

Och det är så av en enkel anledning: Uppföljarna handlar om en massa apor. Vem bryr sig? Den första filmen handlade inte om aporna, eller om deras ”planet”, ironiskt nog. Den handlade om att människorna utplånat sig själva. Aporna behövde inte skiljas från människorna för de är nästan biologiskt samma. Deras berättelse är vår – och har vi berättat vår har vi redan berättat deras. Skillnaderna mellan apa och man var i den första filmen därför mest ett slags skämt.

Men strunt samma. Vi lever inte i innovationernas tid. Vi lever i de kommersiella kannibalernas tid. Mer än någonsin tidigare ser jag i denna film ett oerhört välsminkat och noga balsamerat lik som tusentals människor betalar pengar för att ta en tugga på. Den är ingenting. Ingenting, med en jäkla massa skrikande apor.

 

FREDRIK FYHR

 

*

APORNAS PLANET: UPPGÖRELSEN

Originaltitel, land: Dawn of the Planet of the Apes, USA.
Urpremiär: 26 juni 2014 (San Fransisco).
Svensk premiär: 18 juli 2014.
Speltid: 130 min. (2.10).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Andy Serkis, Jason Clarke, Gary Oldman, Keri Russell, Toby Kebbell, Kodi Smith-McPhee, Kirk Acevedo, Nick Thurston, Terry Notary, Karin Konoval, Judy Greer, Jon Eyez, Enrique Murciano, Larramie Doc Shaw, Lee Ross.
Regi: Matt Reeves.
Manus: Mark Bomback, Rick Jaffa, Amanda Silver.
Producent: Peter Chernin, Dylan Clark, Rick Jaffa, Amanda Silver.
Foto: Michael Seresin.
Klippning: William Hoy, Stan Salfas.
Musik: Michael Giacchino.
Scenografi: James Chinlund.
Kostym: Melissa Bruning.
Produktionsbolag: Chernin Entertainment, Ingenious Media, TSG.
Svensk distributör: Twentieth Centry Fox.