The Body

Regi: Oriol Paulo

En ung läkare tror sig ha förgiftat sin fru, men en ruskig natt försvinner hennes kropp från bårhuset. Han blir ställd. Polisen kallar dit honom, märker att han är skum, och ett snårigt mysterium uppstår.

 

När man utesluter det omöjliga måste det som finns kvar – oavsett hur orimligt – vara sanningen. Det var Sherlock Holmes som sa det, och jag har alltid med mig den sanningen i bakhuvudet varje gång jag ser en film som The Body – där regnet spyr ner från natthimlen och en stor gåta tar upp all plats; karaktärer står förbryllade och svettiga och det känns som att en klocka tickar ner för dem; de måste lösa gåtan, men varje ledtråd gör den ännu mer förbryllande. Mörkret, stressen, regnet, allt är där som för att dölja lösningen – som borde vara enkel.

Är den det? Kanske, jag vet inte. Jag spelar inte schack och är inte medlem i MENSA. Jag ska erkänna att jag inte ansträngde mig så mycket heller, för den främsta fördelen med The Body är inte storyn utan skådespelarna, regin och stämningen. Storyn, vet man redan på förhand, kommer inte spela så stor roll när den väl är avklarad. Vägen är målet.

Det börjar nog så ordinärt med ett lik som försvinner från ett bårhus. Vakten har blivit påkörd av en bil och ligger i koma. Kvinnoliket som försvunnit var, medan hon levde, en ekonomiskt oberoende femme fatale som förgiftades av sin unga läkarmake Alex (Hugo Silva). Det är dock bara Alex, och hans flickvän Carla (Aura Garrido), som vet det.

Alex blir kallad till bårhuset av en nikotingul, likgiltig kommissarie vid namn Jaime (José Coronado) som har hand om fallet; en deprimerad änkling sedan tio år tillbaka, nu en sådan där som lever för sitt jobb och därmed inte lever alls. Det är en ruskig natt. Stämningen är mysig. Jag kom att tänka på Brian De Palmas (i övrigt bristfälliga) Snake Eyes (1998). Inför Jaime måste Alex spela oskyldig. Han har, trots allt, kommit undan med mord. Men nu har liket försvunnit. Jaime stirrar på honom och förstår att något är fuffens och håller honom kvar. Om Alex dödat sin fru har han ett motiv att vilja få bort kroppen.

Alex är stressad, men inte av samma orsak. Omringad av poliser, i en pressad situation, börjar psyket spela spratt med honom. Har någon stulit liket för att sätta dit honom? Eller kan det vara så att hans döda fru, mot förmodan, lever? Som sagt: När man tar bort det omöjliga…

I flashbacks får vi se hur hans liv var med denna högst lynniga kvinna. Hon spelas av Belén Rueda, som hade huvudrollen i den oväntade spanska rysarhiten Barnhemmet (2007; samma producenter här). Då var hon vår härdade huvudperson. Nu är hon en slug, intelligent, eventuellt psykopatisk person som hånar sin lilla toyboy-pojke till man genom att oavbrutet utsätta honom för irriterande practical jokes och påpeka att han är pank om de skulle skilja sig.

Debutregissören Oriol Paulo (som även skrev manus till Rueda-ledda Julias ögon) behandlar de olika segmenten med stor elegans. Han vet att han inte kan köra på för stora växlar (för då skulle det komplexa intrignätet bli rörigt) så han smyger igång filmen – högst oansenligt – för att sedan lägga lager på lager av förvirring utan att någonsin driva med åskådaren. Det är den begåvade antitesen till en obegåvad film som Oculus där en massa random saker bara händer för att det är coolt – The Body vet att man kan leka med huvudpersonerna, och åskådaren, och göra saker kaotiska och förvirrande men inte utan en känsla av att det hänger ihop någonstans; inte utan regler.

Istället vet man alltid att det måste finnas en anledning – oavsett hur absurt det kan tänkas vara – till att saker händer som de gör. Och så regnet som smattrar och åskan som slår. Alex försöker desperat lista ut mysteriet, för att rädda sitt skin. Han pratar i mobilen med flickvännen Clara, som kan sväva i fara; hon står i en sådan där gammal schackthiss som bara finns på film. ”Vänta, hissen jag står i har fastnat” säger hon. ”Det känns som att jag inte är ensam”. Åskmuller, regnsmatter, något lurar i skuggorna…

Jaime försöker bli klok på mysteriet medan hans team hittar fotspår ute i regnet och andra ledtrådar här och var. Någon slår av strömmen till byggnaden. Någon slår på brandlarmet så att även korridorerna inomhus täcks av vatten. Är de måhända inte ensamma?

The Body håller en sysselsatt, den saken är klar. Det finns en del riktigt gamla klyschor på vägen – det förgiftade glaset som personen inte dricker ur, till exempel – som jag störde mig på och upplösningen är väl kanske inte direkt helt tillfredsställande. Man skulle kunna visa The Body för unga filmvetare: Det är egentligen inte storyn som håller en gissande, utan klippningen.

Men vill man bara ha en aftons thriller-underhållning är The Body högst sevärd. Den behandlar en komplex story på ett begåvat sätt. Den är regisserad med nerv och kunnighet och skådespelarna är fina; Coronado, som polisen, är fantastiskt sammanbiten och Silva, som huvudpersonen, skildrar snyggt hur en läkare, van vid press, får allt svårare att hålla tillbaka psykbrytet.

Så regnar det. Åskan mullrar. Polissirenerna blinkar och kaffeautomaten går varm. Någon har stulit ett lik. Eller har det bara vaknat upp och gått iväg? Svaret finns där inne i de täta skuggorna som ständigt omger karaktärerna. Och slutet kommer, för den delen, som en hjärtattack.

FREDRIK FYHR

 

*

THE BODY

Originaltitel, land: El Cuerpo, Spanien.
Urpremiär: 4 oktober 2012 (Sitges Film Festival).
Svensk premiär: 13 november 2012 (Stockholm International Film Festival);  18 juni 2014 (DVD).
Speltid: 108 min. (1.48).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (barnförbjuden).
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: José Coronado, Hugo Silva, Belén Rueda, Aura Garrido, Miquel Gelabert, Juan Pablo Shuk, Oriol Vila, Carlota Olcina, Patrícia Bargalló, Mia Esteve, Sílvia Aranda, Manel Dueso, Aina Planas, Montse Guallar, Nausicaa Bonnín.
Regi: Oriol Paulo.
Manus: Oriol Paulo, Lara Sendim.
Producent: Mercedes Gamero, Mikel Lejarza, Joaquín Padrón, Mar Targarona.
Foto: Óscar Faura.
Klippning: Joan Manel Vilaseca.
Musik: Sergio Moure.
Scenografi: Balter Gallart.
Kostym: Maria Reyes.
Produktionsbolag: Rodar y Rodar, Antena 3 Films, Canal+ España, Televisió de Catalunya (TV3).
Svensk distributör: Play.