Godzilla

Regi: Gareth Edwards

Folk står och glor medan Godzilla slåss mot flygande monster som kallas MUTO:s. Inte har de tur med vädret heller.

 

Att det ska vara så svårt att göra en amerikansk Godzilla. Gillar de kärnvapen för mycket? Har de redan King Kong? Spökar Hiroshima ännu? När japanska produktionsbolaget Toho släppte rättigheterna i slutet av 90-talet gjorde Roland Emmerich en Hollywood-Godzilla som verkade anstränga sig för att vara så lite Godzilla som möjligt och så mycket generisk monsterfilm som det bara gick. Som om ingen vågade göra det på riktigt. Som om de inte visste hur de skulle göra.

Och nu, 2014, kommer andra försöket och det är praktiskt taget samma sak igen.

Visst, denna film är naturligtvis bättre än den usla filmen från 1998. Det som var generiskt då var en typ av oseriös, kommersiell popcornunderhållning som redan då blivit ganska stel. Det som är generiskt nu är militarism, Nolan-allvar och serietidningsvåld med ”seriös” framtoning. (Är det bättre eller sämre?). Och denna Godzilla är åtminstone en kaiju-film (monsterfilm á la Japan) som originalet från 1954 och Pacific Rim förra sommaren.

Men det är väldigt snålt med Godzilla i den här filmen. Överhuvudtaget är han inte med speciellt mycket i den och när han dyker upp visar det sig att han är en opersonlig, korvformad dinosaurie med små obetydliga ögon och ett generiskt vrål. Det man inte förstår – hur man än försöker, verkar det som – är att Godzilla är en karaktär. Godzilla har personlighet. Godzilla är inte bara en köttklump som vrålar och är läskig. Godzilla är en ostoppbar fantom från det undermedvetna; han krossar allt han kommer i kontakt med och kan inte stoppas; Godzilla ödelägger vår värld och signalerar till oss att det på något sätt är vårt fel och rätt åt oss.

I den här filmen? Bara ett vanligt dinosauriemonster. Ett av tre. Det är de andra två – som förkortas MUTO:s, men som i övrigt inte får några namn – är ”onda” blandningar av kackerlackor och rovfåglar och efter ett tag verkar det som att Godzilla är det ”goda” monstret eftersom… tja, de ser läskigare ut antar jag.

MUTO-monstren snor Godzillas tid i rampljuset ganska ordentligt och faktum är att vi fokuserar på dem större delen av filmen. Det är en besvikelse. Men en lika stor besvikelse är regissörens Gareth Edwards (Monsters) obegripliga fokus på de mänskliga karaktärerna i filmen.

Vanligtvis hör man från monsterfilmfans att monsterfilmer inte ska bry sig så mycket om människorna utan fokusera på monstren. Jag håller inte med, vanligen, men i denna film blev jag inte riktigt klok på vare sig de opersonliga monstren eller de opersonliga karaktärerna. Gänget i den här filmen är de mest blaséartade jag någonsin sett i en film av det här slaget. Tre monster kommer från ingenstans och ödelägger storstäder överallt – och alla går mest runt och pyser. Beter sig som om de är lite bakis på jobbet, bara. Gnuggar sig i ansiktet. Stirrar handlingsförlamat på varandra med trötta ögon. Rycker på axlarna. ”Ett monster? Tre?” – ”På väg att ödelägga civilisationen, tror jag” – ”Aja, vi får göra vad vi kan då”.

Det känns aldrig någonsin som att någon karaktär bryr sig om något som händer i filmen – vilket ger den ett tungfotat, ofta ganska långtråkigt lunk. Byggnader raseras och hjältarna verkar tänka ”Okej, det där var ju inte så bra”. Alla har käkat glo-soppa till frukost. Läpparna hänger. Reaktionsförmågan är seg. David Straitharn spelar amiralen som leder kampen mot Godzilla. Han säger knarrigt till vår hjälte – Aaron Taylor-Johnson – att det är på liv och död. Han nickar uttryckslöst och säger med halvklar stämma att han ska göra så gott han kan. På monitorn har de bilder på hur monster välter Eiffeltornet. Alla i rummet sitter som spaningsledningen på Efterlyst och ingen verkar reagera.

Jag var beredd att gilla filmen, för buzzen har varit god och den har ackompanjerats av en läcker trailer. Kanske därför gillade jag också filmens första tjugo-trettio minuter ganska väl. Jag har alltid gillat uppbyggnader till sådana här filmer, och en av charmen med Tohos filmer var att de kunde handla om lite vad som helst så länge det slutade med att Godzilla stompade ner stan – gärna i batalj med ett annat monster.

Bryan Cranston har ett av få emotionella framträdanden i filmen som förman för en kärnkraftsreaktor i Japan. I början av filmen är han gift med Juliette Binoche och året är 1999 – Något går snett och femton år senare är han en sådan där tokig utböling som bor i ett skjul, besatt av att ta reda på sanningen. Sanningen, som ju finns där ute. Myndigheterna håller ”något” hemligt. ”Det var ingen jordbävning, ingen tyfon. Det var seismiska stötar! Och samma sak är på väg att hända igen!” Regnet smattrar på plåttaket och ljuset faller dunkelt på hans psycho-vägg full av tidningsutklipp. Ännu en god timme kvar innan saker händer, säkert. Jag myste lite i biosalongen. Gillar’t, gillar’t, tänkte jag.

Taylor-Johnson – Mr. Kick Ass – spelar hans son, som kommer för att hämta hem honom eftersom han varit ute och tokat för länge i Japan. Själv har han varit ute och desarmerat bomber i ett obenämnt krig. Efterhand kommer det naturligtvis visa sig att pappan har rätt och att världen är på väg att stifta bekantskap med otrevliga monster – och Taylor-Johnson får suita upp med militären – men från och med att vi möter våra första MUTO:s börjar filmen långsamt tappa luft, tempo och underhållningsvärde.

Och Taylor-Johnson är helt enkelt inte den mest karismatiska hjälten en film kan ha. Men han är hjälten vi får dras med. Det enda han egentligen gör är att – likt många andra i filmen – stirra och gapa lite halvt, samt rusa in i handling utan att man egentligen förstår varför eller får någon känsla för att han svävar i fara. Han går i täten för militära förband och siktar med sina vapen ut i mörkret väldigt mycket. Ibland känns denna Godzilla mer som en grå krigsfilm – eller en ”combat movie” – än en monsterfilm.

Ken Watanabe slösas också bort i en biroll som vetenskapsmannen som kunde varit galen och rolig – eller filosofisk och insiktsfull – men nu också mest bara står och glor hela filmen igenom. Jag har faktiskt aldrig sett en film där karaktärerna så ofta är på filmad kafferast! Om det ändå fanns något för dem att stirra på. Om det ändå fanns en känsla av ”ooh aah”, för att citera Ian Malcolm, men nu står de bara där. Watanabe mumlar någon klyscha om människans högmod och naturen. Jaja. Han håller tafatt i en klocka hans pappa gav honom från Hiroshima. Kom igen… Lite energi, för bövelen!

Godzilla själv dyker upp på Hawaii för att i nästa scen vara i San Fransisco. Han är en mycket bra simmare. Alla är upptagna med att jaga MUTO-monstren och jag undrade vad Godzilla tänkte på när han simmade omkring i Stora Oceanen i sin ensamhet, utestängd från sin egen film. Vid det laget det är dags att slåss mot de där MUTO-monstren har stora delar av staden redan ödelagts i damm, aska, regn och ånga.

Det också. Vädret i San Fransisco är värsta tänkbara svenska sommaren. Det regnar konstant. Det är dimma oavbrutet. Det är ett jädra skitväder filmen igenom och i slutet – när vi dessutom ska ha tre monsterkroppar som slåss i denna väderlek – kändes det som att sitta på en Drive in-biograf i ett oväder med klass 3-varning. Jag såg inte filmen i 3D, tack och lov, men behövde ändå gnugga mig i ögonen då och då för att försöka få tillbaka skärpan.

Till sist har även 2014 års Godzilla en trist syn på kärnkraft. Medan originalet hade ett anti-kärnkraft-budskap som var närapå hela poängen med filmen signalerar denna film att katastrofer på grund av kärnkraft eller kärnvapen är smällar man får ta om man vill ha ett schysst samhälle som kan funka på en global marknad och samtidigt vara en trygg och fin imperialist-stat. Och om vi råkar föda ett radioaktivt monster som är ”ont” så kan vi ju alltid förlita oss på ett ”gott” – bisarrt nog kallas Godzilla för ”saviour of the city” i slutet av den här filmen, samtidigt som man konstaterar att tusentals medborgare saknas och säkert hur många som helst dött.

Att militären, med den färglösa Taylor-Johnson i spetsen, står som karaktärslösa hjältar är smått obehagligt och att filmen så ofta hänvisar till kärnfamiljens ”säkerhet” är mögligt; han är ju pappa, vår GI Joe, till en liten son och en fru spelad av den fantastiska Elizabeth Olsen som här reduceras till sköterska som hyperventilerar, gråter och är rädd för att aldrig få se sin man och barn igen. Olsen utstrålar så mycket personlighet i sig själv att hon inte kan göra den karaktären ”rättvisa”.

Och detsamma gäller för Mr. Gojira himself, som återigen åkt på en bakis-behandling i USA. Detta är en grådaskig, fyrkantig och ganska trist Hollywood-kaiju-film långt ifrån den färgstarka, kitsch-poetiska ribba som Pacific Rim har satt. Jag gillade trailern, när jag såg den. Jag var verkligen beredd att gilla filmen också. Men låt säga att jag ligger hemma och är förkyld vid något tillfälle om några år. Kanske vill jag se något kul skräp medan febern går ner och värktabletten börjar verka. Vete tusan om jag inte då hellre ser Emmerich-filmen än den här.

 

FREDRIK FYHR

 

*

GODZILLA

Originaltitel, land: Godzilla, USA/Japan.
Urpremiär: 8 maj 2014 (Los Angeles).
Svensk premiär: 14 maj 2014.
Speltid: 123 min. (2.03).
Åldersgräns och lämplighet: 15; förmodligen okej för mindre känsliga yngre (mest monsteraction, inget explicit mänskligt våld).
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Aaron Taylor-Johnson, Ken Watanabe, Bryan Cranston, Elizabeth Olsen, Carson Bolde, CJ Adams, Sally Hawkins, Juliette Binoche, David Strathairn, Richard T. Jones, Victor Rasuk, Patrick Sabongui, Jared Keeso, Luc Roderique, James Pizzinato.
Regi: Gareth Edwards.
Manus: Max Borenstein.
Producent: Bob Ducsay, Jon Jashni, Mary Parent, Brian Rogers, Thomas Tull.
Foto: Seamus McGarvey.
Musik: Alexandre Desplat.
Klippning: Bob Ducsay.
Scenografi: Owen Paterson.
Kostym: Sharen Davis.
Produktionsbolag: Warner Bros, Legendary Pictures, Disruption Entertainment, Toho Company.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox.