Divergent

Regi: Neil Burger

I ett framtidssamhälle där människor är uppdelade i fem olika ”fraktioner”, baserade på människotyp, får tonåriga Tris (Shailene Woodley) veta att hon är en ”divergent”; en som inte passar in i någon fraktion. Divergenter jagas av överheterna, så hon får hålla det hemligt medan hon lär sig bli krigarbrud i ”de djärvas” fraktion. Och snart, märker Tris, är det revolution på gång.

 

Den förutsägbara reaktionen på Divergent vore påståendet att vi inte behöver fler Young Adult-filmer. Det finns redan åtta Harry Potter-filmer, fem Twilight-filmer, två Hunger Games-filmer och ännu fler enskilda filmer i samma stuk (somliga riktigt usla). Vad är en till filmatisering av en till Young Adult-bestseller om inte bara en maskinell produkt gjord för att generera pengar?

I teorin håller jag med. Jag har dock ett mycket enkelt argument för denna films rätt att existera – Divergent är mycket bättre än alla de där filmerna jag nämnde (utom några Harry Potter-filmer, en serie vars standard förblev rätt hög).

Vad är det Divergent gör som de andra Young Adult-berättelserna inte gör?

Inte mycket, tekniskt sett. På många sätt kan man säga att Divergent tar alla subgenrens klyschor och blandar ihop dem till en inte speciellt originell produkt – Återigen, jag håller med i teorin. Men filmen behandlar klyschorna effektivt,  funktionellt. Världen som denna fantasy-film bygger upp – och karaktärerna i den – känns mindre pajiga än i Hunger Games, till exempel, och skådespeleriet mer angeläget. Det finns mer kött och blod här, något mer känsligt och berörande. Filmen har ambitionen att nå ut med så mycket som möjligt – och att tilltala så många som möjligt – och med tanke på hur spretigt det brukar bli är det imponerande vilket bra flyt Divergent ändå lyckas få fram.

 

Jag tror det har att göra med att filmen är trogen Veronica Roths romanförlaga – Jag har visserligen bara läst första sidan av första boken, men fann att den första sidan var väl representerad i filmen. Mer specifikt noterar jag att filmen är 140 matiga minuter lång – vilket gör att den placerar sig mellan Noah och The Amazing-Spider Man 2 i sommarens ”vem kan göra den längsta filmen”-tävling – vilket gör att jag tänker mig att den hunnit plöja mycket mark från boken.

Och den tar vara på sina minuter. Filmen känns verkligen inte kort, men det händer alltid något, inget känns meningslöst eller onödigt och vi slipper dras med onödiga upprepningar eller utdragna montage. Visuellt är filmen ganska tråkig – främst består den av medium-shots och närbilder – och detta gör den för att sätta storyn i fokus: Överhuvudtaget finns det en stark TV-serie-känsla över hela Divergent, men jag fann att jag inte hade något emot det den här gången.

Som i alla typer av fantasy-äventyr utspelar sig Divergent i en värld som bygger på detaljer som går att koppla medan man ser filmen men som inte skulle framstå som speciellt vettiga när man ska försöka förklara dem i efterhand. Grundstoryn är densamma som i tidigare filmer av samma stuk – vi har en, eller ett par, ”chosen ones”  i ett framtida förtryckarsamhälle som bryter sig ut ur sin fålla för att slå tillbaka på överheten. Det blir lättare att prata om hur Divergent gör de här sakerna bra.

Om vi tar världen först. Filmen utspelar sig i ett framtida Chicago, isolerat med elektriskt stängsel från resten av världen som ”förlorats i ett krig” (en setup för uppföljare som vi tack och lov inte ödslar tid med att fördjupa oss i den här gången). I detta framtidssamhälle blir människorna i tonåren uppdelade i olika ”fraktioner” – beroende på vad de är för ”människotyper” – och samhället är följaktligen uppdelat i dessa fraktioner. Det finns fem och – liksom i Harry Potter – hamnar vår huvudperson i de ”djärvas” fraktion.

Men de ”djärva” (Dauntless, på engelska) är inte några snälla humanister utan agerar polis-kraft i samhället; de är militaristiska soldater som tränas som vore det tal om en Paul Verhoeven-film: Strikt fascistisk ideologi, döda eller dödas, lär dig slåss eller bli hemlös (eller en av de ”fraktionslösa” – som sagt, det är mycket detaljer här). Mitt främsta problem med första Hunger Games-filmen var att den skapade en ofrivillig romantisering av samma fascism den skenbart vände sig mot men Divergent är mer lyckad. Vi får en huvudperson som går igenom en massa skit i de djärvas fraktion, men hon har nytta av de bra erfarenheterna när hon ställs inför de dåliga.

Vår huvudperson heter Tris Prior (Shailene Woodley) och hon är en mycket mer mångfasetterad och intressant karaktär än Jennifer Lawrences’ egentligen ganska monotona krigarinna i Hunger Games. Hon växer upp hos ”de osjälviska” – som vigt sitt liv åt att hjälpa andra och osjälviskt strunta i sig själva – och lämnar sin familj för att gå med i ”de djärva” – En intressant fråga är varför?

Jo, Tris är inte lika enkelspårig som de flesta av oss andra stackars dödliga varelser; hennes hjärna fungerar på ett annat sätt – hon har ”för mycket fri vilja” i sig, för stor fantasi, hon är en divergent; en som egentligen inte passar in någonstans och som därför jagas av överheterna i ”de lärda” – ledda av en kall skurk spelad av Kate Winslet, som gör ett sedvanligt, liksom självklart, fint porträtt.

Sättet Divergent balanserar olika saker samtidigt är ganska skickligt. Inte nog med att Tris måste hålla sin divergent-identitet hemlig, hon måste lära känna nya kompisar, hitta ett kärleksobjekt i hunkige ledaren med det kryptiska namnet Four (Theo James), hitta ett sätt att återfå kontakten med sina föräldrar (Tony Goldwyn och Ashley Judd) och sin bror (Ansel Elgort), sluta vara så mesig och bli en kick-ass-brud som kan slåss och kriga och på något sätt även lista ut vad ”de lärdas” stora plan är, samt bli den som tar tag i ett uppror mot överheten.

”De lärda” är alltså skurkarna. Och, ja, jag märker själv hur mycket det är att försöka sammanfatta här. Att storyn flyter på så pass smidigt och underhållande som den gör blir mer och mer imponerande ju mer jag tänker på det.

Skådespelarna är många, och många av dem är bra. Jag blir ständigt överraskad av gardet 80- och 90-talister i Hollywood; Shailene Woodley är en av de mest begåvade i sin generation och hon ger Tris den sårbarhet som gör att vi dels blir rädda för att hon ska råka illa ut, och dels lite pinsamt involverade i hennes oskuldsfulla crush på Four – Det är Twilight-varning på repliker som ”I don’t want to go too quickly” men hon gör dem som ett proffs.

Och samtidigt utstrålar Woodley så mycket intelligens och styrka att det är lika kul att se henne övervinna sina rädslor och bli en stabil soldat-rebell och frihetskämpe. Med tanke på att hon är med i praktiskt taget varje scen av filmen beror mycket av filmens styrkor på just henne.

Många andra skådespelare är också kul att se – Jai Courntney, en bra actionskådis som varit med i alltför många usla filmer, har en fin biroll som svinig skurk, Mekhi Phifer backar upp honom; Zoë Kravitz, Maggie Q och Ansel Elgort fungerar också fint; Judd och Goldwyn som Tris’ föräldrar är faktiskt nästan rörande på riktigt.

Mest av allt var jag dock fascinerad av att se Miles Teller i en Draco Malfoy-liknande roll som dryg, mobbande snubbe i Tris’ kull av dauntless-rookies. Teller och Woodley, som var ett så övertygande och realistiskt ungt kärlekspar i den sublima The Spectacular Now, har en scen här där de står i en ring och spöar upp varandra. Det känns lite skumt om man sett den filmen, och jag tror de måste haft kul när de spelade in den scenen.

Jag vet inte om det är en Pepsi- och Cola-diskussion men jag gillar Divergent bra mycket mer än Hunger Games och Twilight. Där Twilight var en osympatisk hyllning till osunda romantiska ideal och Hunger Games ett ganska charmlöst, våldsförhärligande spektakel för kids är Divergent mer intresserad av frågor som vad utgör en människas identitet, hur fungerar samhälles maktstrukturer, på vilket sätt är vi delar av ett samhälle och på vilket sätt är vi individer, vart går gränsen för sund idealism och militaristisk fascism. Hur fungerar våra rädslor, kontra våra drömmar, och hur kommer vi fram till vad våra ambitioner är.

Jag gillar också den enkla självklarheten i Shailene Woodley, sättet hon gör Tris inte bara till en ”helt vanlig tonårstjej” utan helt enkelt en trovärdig människa. Få saker hon gör känns självklara eller automatiska; detta är en karaktär som överväger sina handlingar och försöker göra så gott hon kan. Hon befinner sig i en värld där mycket är fel – vi har alltid hennes perspektiv så vi lär oss inte hur mycket fel förrän mot slutet – och vi följer stegen hon tar, och ser äventyret veckla ut sig tillsammans med henne.

Det finns helt enkelt mycket hjärnsubstans under ytan av den rappt berättade intrigen och Divergent är ett äventyr som lämnar en med många funderingar. Tidigare filmer i det här stuket – som Hunger Games – har gett mig liknande vibbar, men Divergent är den första film som tar steget ut och lyckas med alla sina ambitioner utan trassel eller krångel. Det är ett ungdomsäventyr på två och tjugo och även om jag inte är målgruppen så tyckte jag om den en hel del, och bättre beröm än så kan jag nog inte ge.

 

FREDRIK FYHR

 

*

DIVERGENT

Originaltitel, land: Divergent, USA.
Urpremiär: 18 mars 2014 (Los Angeles).
Svensk premiär: 30 april 2014.
Speltid: 139 min. (2.19).
Åldersgräns och lämplighet: 15, på grund av fighting och krigsscener; dock inget blod; PG-13 i USA. EDIT: Sedermera ändrat till 11 år.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Shailene Woodley, Theo James, Ashley Judd, Jai Courtney, Ray Stevenson, Zoë Kravitz, Miles Teller, Tony Goldwyn, Ansel Elgort, Maggie Q, Mekhi Phifer, Kate Winslet, Ben Lloyd-Hughes, Christian Madsen, Amy Newbold, Ben Lamb, Janet Ulrich Brooks, Clara Burger.
Regi: Neil Burger.
Manus: Evan Daugherty, Vanessa Taylor byggt på boken av Veronica Roth.
Producent: Lucy Fisher, Pouya Shabazian, Douglas Wick.
Foto: Alwin H. Küchler.
Musik: Junkie XL.
Klippning: Richard Francis-Bruce, Nancy Richardson.
Scenografi: Andy Nicholson.
Kostym: Carlo Poggioli.
Produktionsbolag: Summit Entertainment, Red Wagon Entertainment.
Svensk distributör: Nordisk Film.