Devil’s Pass

Regi: Renny Harlin

Found-footage-skräckfilm om college-studenter som gör film om ryska skidvandrare som försvann uppe i bergen 1959. De råkar själva illa ut förstås.

 

Jag antar att jag tar de här filmerna på för stort allvar. Det är väl för mycket begärt av en found footage-film att övertyga om att vi faktiskt ser på ”found footage”. I verkligheten är det väl så att subgenren resulterar i så mycket skräp för att den kombinerar två omöjligheter: Det är produktion av skräckfilm med extrema krav på realism. Och skräckfilmshistorien är väl kanske inte full av storartade skådespelare.

Inte heller i Devil’s Pass, en film jag inte hade bemödat mig att se om det inte var så att (djup suck…) Renny Harlin faktiskt gjort den. Men mer om honom om en stund.

En found footage-film kan överleva med ett dåligt manus, tror jag, så länge skådespelarna är bra. Hur många tveksamma repliker kan en found footage-film ha innan den fallerar? Två-tre? Devil’s Pass har bara tveksamma repliker. Det är faktiskt för det mesta en störtlöjlig, ofrivilligt komisk skräckfilm som ibland inte ens är logisk på sina egna grunder; i bästa fall påminner den om något M. Night Shyamalan skulle göra om han försökte sig på denna subgenre och i värsta fall snackar vi Tommy Wiseau.

Mer än i de flesta found footage-filmer fungerar Devil’s Pass som en remake på The Blair Witch Project; här har vi ett college-team som ska ut och filma i snötäckt, rysk vildmark för att gå det så kallade Dyatlov-passet och undersöka ett femtio år gammalt ”mysterium”.  Liksom i Blair Witch börjas det med intervjuer, fortsätter med osämja och trasiga kompasser, urartar till… well, i det här fallet ett mer Arkiv X-osande mysterium fullt av mumbo jumbo-vetenskap som bara gör saker ännu mer absurda.

Mysteriet har verklighetsförankring, vilket är en av få intressanta aspekter av filmen. Dyatlovpasset syftar till en olycka 1959 där nio skidvandrare ledda av en man vid namn Igor Djatlov, dog i den iskalla snön efter att ha lämnat sitt läger mitt i natten. Ingen vet hur det gick till.

Jag tror det är lite långsökt att föreslå att de kom på en hemlig militärplan och jag tror inte att någon någonstans på allvar tror att det hade att göra med mordiska mutanter inlåsta i ett laboratorium där man experimenterar med telepati och resor i tid och rum.

Men…… hehe… ursäkta, jag tänker fortfarande på de där mutanterna och tidsresorna… ja, men hursomhelst, även om det nu säkert inte var så det gick till så skulle det väl inte nödvändigtvis spela någon roll om filmen var bra. Och Devil’s Pass är, tyvärr, en typiskt dålig found-footage-film av samma gamla anledningar jag varit inne på förut (här, här och här, och här…). Skådespelarna är fejk, deras repliker är fejk. Omständigheterna är långsökta och fejkiga. Intrigen är en helt vanlig skräckfilm, med riktigt typiska slasher-inslag (tjejen i huvudrollen blir ihop med den lite känsliga killen medan den busiga tjejen blir ihop med den busiga killen). Allt är egentligen filmat så att vi ser precis allt som händer. Inte en sekund passerar då detta framstår som något man hittat och klippt ihop.

Och, naturligtvis, som i alla vanliga skräckfilmer, gör karaktärerna enbart dumma saker. Detta är en film där huvudpersonerna jagas av män med gevär och tar skydd i ett isolerat gruvschakt vars enda in- och utgång de vet är en stor järndörr som stängs och låses utifrån… ”They locked it!”… SMACK…! Det sistnämnda ljudet kommer från handflatan när den når pannan.

Filmen är som sagt regisserad av Renny Harlin, en gång i tiden ett finskt varumärke att ställa jämte Marimekko, som mitt hjärta ömmar för eftersom han verkar vara en så sympatisk person. På 90-talet gjorde han ett litet pärlband av dumma men infernaliskt underhållande och skickligt gjorda actionfilmer (Die Hard 2, Cliffhanger, The Long Kiss Goodnight och mitt guilty-pleasure Deep Blue Sea) men efter att ha gjort två av Hollywoods största floppar – först Cutthroat Island (1993) och sen, just när han var på fötter igen, det usla Formel 1-dramat Driven (2001) – har han förpassats till direkt-på-video-landskapet och undermåliga produktioner som, tyvärr, bara blivit mindre engagerade för varje ny titel.

Det är så himla tråkigt att se regissören till Cliffhanger återvända till bergen för ett slöseri på tid som det här. Och det är inte utan att man tycker synd om de där nio skidvandrarna. Inte nog med att de dör en kall död som aldrig uppklaras, femtio år senare gravskändas deras minne med en så här pass dålig film, vars enda behållning är den ofrivilliga humorn i dåligt skådespeleri och i synnerhet första tredjedelens ryska landsbygdssightseeing bland dunkla barer där ryska män dricker vodka i stickade tröjor och utbrister saker som ”No problem, I am Sergei!”.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

DEVIL’S PASS

Originaltitel, land: The Dyatlov Pass Incident, USA/Storbritannien/Ryssland.
Urpremiär: 28 februari 2013.
Svensk premiär: 5 februari 2014 (DVD/BluRay).
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: DCP. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Holly Goss, Matt Stokoe, Luke Albright, Ryan Hawley, Gemma Atkinson, Nikolay Butenin, Nelly Nielsen, Valeriy Fedorovich, Aleksey Kink, Sergey Lobanov, Jane Perry.
Regi: Renny Harlin.
Manus: Vikram Weet.
Producent: Sergei Bespalov, Renny Harlin, Kia Jam, Sergey Melkumov, Alexander Rodnyansky.
Foto: Denis Alarkon-Ramires.
Klippning: Steve Mirkovich.
Scenografi: Fyodor Savelyev.
Kostym: Varvara Avdyushko.
Produktionsbolag: Aldamisa Entertainment, K. JAM Media, Future Films, Midnight Sun Pictures, Non-Stop Productions.
Svensk distributör: SF.