Don Jon

Regi: Joseph Gordon-Levitt

Porrmissbrukaren Jon (Joseph Gordon-Levitt) försöker skärpa till sig och ”lösa livspusslet” genom att bli ihop med idealiserade drömkvinnan Barbara (Scarlett Johansson). Men det blir svårt att leva livet när man bara följer ideal och inte tänker själv.

 

Don Jon är en söt film om sex och i synnerhet samlevnad. Den är förvånansvärt underhållande och intressant; charmig men ändå seriös, med ett sunt budskap och ett par nyskapande ambitioner. I själ och hjärta är det en sedelärande saga för vår tid om faran i att följa strömmen, leva efter ideal och att låta marknadsekonomin bli del av ens liv, ens språk. Att förstå att de där personerna på affischerna inte har något med dig och din verklighet att göra. Om du börjar tro det så kommer det bli så här.

Jag kände en gång en kille som var ihop med en tjej som frågade honom om han brukade titta på porr – varpå en annan kille (inte jag) avbröt henne och sa att hon inte fick fråga sånt: Man frågar inte en kille om hur mycket han tittar på porr, eller vad han gör medan han tittar. Det är den enda regeln i ett förhållande (trodde han ja).

Don Jon förintar det tabut på en gång och fokuserar på en porrmissbrukaren Jon (Joseph Gordon-Levitt) som bor i New Jersey (uttalat ”Nudjejsey”) och hänger med sina polers osv. Han kallas Don Jon eftersom han är så bra på att få till det med tjejer – jag utgår dock ifrån att det mest rör sig om one-night-stands för så fort han får nobben av ”tian” Barbara (Scarlett Johansson) så blir han besatt av att bli ihop med henne. Därutöver har han aldrig haft sex som varit så pass bra att det går upp mot porr – i porren kan han ”försvinna” och nå en idealisk extas han inte kan förklara, och som inte kan matchas av verklighetens kvinnor som oavsett hur ”snygga” de är inte ger honom den där andra dimensionen.

Jon och Barbara ses för lunch och ett ganska intressant förhållande följer. För vad är det egentligen de här två människorna är ute efter? Varför är så Jon otillfredsställd? Inte sex med Barbara kommer heller visa sig matcha porren. Vad är det som inte stämmer?

Tillåt mig göra ett sidospår. I sin nya essäfilm The Pervert’s Guide to Ideology talar den (i den akademiska svängen) berömda slovenske filosofen Slavoj Zizek om just det där ”extra” som behövs för att vi ska tillfredsställa våra neuroser. En Coca-Cola är inte längre Coca-Cola när den blivit avslagen, inte på riktigt; bara när den är kall och ny och fräsande kan den matcha det där som reklamen säger att den ska vara: Ungdom, färger, glädje, sommar, samt synonymen för att avnjuta något (”Enjoy!”) och nu senast själva synonymen för våra egna tilltalsnamn (utom Mohammed).

I Jons fall så rör det sig om att han må ha en kvinna, de må ha sex, men det ger honom inget. Han behöver det där extra, själva illusionen manifesterad, som gör att han kan förlora sig själv och knäppa upp brallorna i extas.

Sen har vi självgoda bimbon Barbara, med fjäderlätt elegans nailad av Scarlett Johansson. Hon förväntar sig av Jon att han har jobb, utbildning, pengar, städerska, tid över samt förstås det viktigaste, att han alltid kommer skämma bort henne med överraskningar och presenter för det gör man när man ”älskar” någon. Hennes drömmar och fantasier kommer från romantiska komedier och Cosmopolitan-språk och är inte mindre världsfrånvända än Jons – han får jobba hårt för att hon ska vara nöjd och så fort något inte överensstämmer med illusionen hon vill ha så freakar hon ut. Som när hon hittar hans porr, till exempel; Jon säger att han aldrig mer ska kolla, och bestämmer sig sedan för att göra det bara när hon inte är där. ”Wella figure, whät shäwon’t knaw waant heartah!”

(Ja, det är mycket överdrivna dialekter i den här filmen, det är lite kul).

Jon och Barbaras relation är så absurd och komisk för att de är helt ointresserade av varandra egentligen – De spelar bara sina pojk- och flickvänsroller som de tror de måste se ut. Och när något saknas, i Jons fall, kan han fylla hålet med porr. En räddare i nöden kommer i form av Esther (Julianne Moore), en äldre kvinna med sorger i bagaget som Jon träffar på en kvällskurs som Barbara tvingat honom att gå på. Jag ska inte förklara hur, men det är via henne som Jon börjar förstå att livet måste levas, inte runkas, och det går ut på mer än att bara sitta och konsumera sina fantasier. Liksom med Johansson levererar Moore framträdandet professionellt och helt perfekt och vill man studera enkelt, prestigelöst och fulländat skådespeleri kan man notera henne i hennes längre scener i den här filmen. Hon anländer bokstavligt talat som en gammal vän man vill introducera för sin nya, yngre, dummare, kompis. Han behöver råd man själv inte kan formulera i ord men som man vet att hon kan.

Don Jon är Joseph Gordon-Levitts regi- och manusdebut och det är ett klassiskt ambitiöst debutverk. Filmen är sådär lagom skev och ojämn; den följer inte riktigt en komplett treaktsstruktur, men han ser ändå till att bli klar med varje tråd i intrigen; vilket bland annat skapar lite långsökta förlängningar som har med andra saker att göra. Jons föräldrar, hans kyrka, hans kompisar: Okej, vi förstår, man ska inte låta någon annan bestämma över en. Det hade räckt med Barbara, men okej då Joe, vi förstår nu att du inte längre bara är den där killen från Tredje klotet från solen. Filmen formligen skriker efter att vilja bli berättad; den är rörig ibland, den har toppar och dalar, man kan gnälla på klippningen här och var men överlag är det en film som har hjärta och originalitet; den har något att säga, den ger en skratt på vägen och den är väl värd ett litet biobesök.

 

FREDRIK FYHR

 

*

PS. The Pervert’s Guide to Ideology recenseras nästa vecka.