Regi: Haifaa Al-Mansour
Tioåriga Wadjda bor i det religiösa kvinnoförtryckets Saudiarabien men är glatt oviss om det. Allt hon vill ha är en fin grön cykel, så att hon kan tävla med kvarterspojken Abdullah, och för att få ihop pengar till den deltar hon i en tävling för flickor som går ut på att läsa Koranen på finast sätt. Prispengarna är desamma som priset på cykeln och hennes enda chans att få den.
Jag är egentligen inte mycket för att referera till politiska konnotationer – symbolism och representation är överskattat, som jag brukar säga – men ibland går det inte att göra något annat. Berättelsen i Den gröna cykeln är i grund och botten välkänd, men miljön och omständigheterna gör hela skillnaden. Den typen av moralkaka som låt säga en amerikansk film med samma story – en liten tjej är med i en talangjakt för att spara ihop till en cykel – skulle ge har inte samma innebörd som en från Saudiarabien. Det är som att de gamla, nötta historierna återfår sin betydelse när de används på en plats där de verkligen behövs.
I det här landet existerar ingen filmindustri. Inte en enda biograf. Ändå existerar här en Saudiarabisk film. Som om det inte var nog är den skriven och regisserad av Haifaa Al-Mansour, vars utmärkande drag är att hon är kvinna. Medan en sådan ”komplimang” kan kännas lite nött om man ger den till Kathryn Bigelow så går den inte att förneka i Al-Mansours fall. I Saudiarabien är kvinnor beslöjade och de kan inte ta sig från punkt a till b utan en manlig bilförare.
Det är bland annat insynen i detta samhälle – gerillafilmat av Al-Mansour, ibland ifrån skåpbilar med walkie-talkie – som gör den till något speciellt. Hur måltiderna blir till. Giftemålsprocesser, skillnaden mellan en gift hustru och en ”extra-fru”. Hur det går till när man shoppar en röd klänning iklädd heltäckande burka. Det är inuti en mycket påtaglig, dokumentär här och nu-upplevelse som Wadjda, vår huvudperson, försöker få ihop pengar till sin cykel.
Wadjda själv, spelad av Waad Mohammed (en av många amatörer i filmen), är en annan orsak till att filmen fungerar. Att hon vill ha en cykel anses naturligtvis befängt eftersom hon är en flicka, och det oroar mamman (Reem Abdullah). Wadjda går i en skola där foton är förbjudna, där man inte får vara på skolgården om män finns i närheten och där korrekt artikulering av Koranen-passager lästa utantill symboliserar den bästa eleven. Hennes lärare miss Hussa (Ahd, en av filmens något mer etablerade skådespelare) ser henne som ett problembarn.
Dynamiken ligger i att Wadjda inte framstår som någon rebell. Hon är smart, begåvad, reagerar intuitivt och är mänsklig, lika intelligent som emotionell. Hon vill inte ha en cykel för att bevisa något. Hon vill bara ha en cykel. Det är motståndet hon möter, och de för henne så självklara strategierna att komma runt motståndet, som gör henne till en slags otippad revolutionär figur. När hon deltar i Koranen-tävlingen tror Hussa att hon tagit sitt förnuft till fånga och blivit en god underdånig muslimsk kvinna. Wadjda är inte ute efter att såra hennes känslor, men hon bryr sig inte om någon trist bok. Hon vill ha en cykel.
Storyn är som sagt inte något nytt under solen. Eftersom filmen handlar om en tjej som vill ha en cykel vet vi att den bara kan sluta på två sätt, och ju längre filmen pågår desto tydligare blir det att den kommer sluta på det ena sättet och inte det andra.
Men det finns så mycket känsla i det. Inte bara feel good-sentiment; Wadjdas vilja att få sin cykel är en förlängning av Al-Mansours vilja att göra den här filmen. Utan ont uppsåt. Detta är inte någon punk-film. Det är bara ett lufthål, en möjlighet att få andas i en förtryckande stat; en film som vänder andra kinden till och sedan utnyttjar konsekvenserna. Filmen kryllar av fint placerade detaljer och små scener som alla utstrålar tematiken; Wadjdas vän Abdullah (Abdullrahman Al Gohani) är ett bra exempel. Han har en cykel och det är på grund av att Wajdjda vill tävla med honom som hon också vill ha en. En sådan enkel betraktelse – en tjej inser, med barnets självklara logik, att hon vill vara som killarna eftersom de har det bättre.
Man skulle kunna tro att en sådan här film skulle vara deprimerande eller svartsynt, men tvärtom är den en fin film som utstrålar ett hopp, om än vagare än ett avlägset ljus i en becksvart tunnel. Om en tioårig flicka i Saudiarabien kan, vill och vågar cykla tillsammans med pojkarna så är det ett blygsamt men tydligt steg i rätt riktning. Den gröna cykeln är en film som försöker belysa det hoppet, och på samma gång väcka omvärldens empati och förståelse. Den öppnar en stängd värld, tvingar fördomar att bli nyanserade i ett nyktert ljus och uppmuntrar oss till att se varandra som ett släkte människor i en enad värld. Du har nytta av att se den.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Den gröna cykeln”