Regi: Fede Alvarez
Kids. Stuga. Demoner. Splatter.
Det är ett skämt, va? Denna skrattretande film, med titeln Evil Dead, är som en parodi på alla dåliga skräckfilmsremakes som gjorts. Det är som att man tänkt: Vi gör allt precis lika karaktärslöst, platt kommersiellt och syntetiskt som ni tror vi ska göra det. Filmen jag kom att tänka på när jag såg den var Fair Game (1995), den där actionfilmen med William Baldwin och Cindy Crawford som såg ut som en Joel Silver-parodi producerad av Joel Silver.
Men nu är kanske inte målgruppen för den här filmen några som vet vilka de är; kanske var de inte ens födda då. För att inte tala om Sam Raimis originalfilm Evil Dead (jag ska inte säga något, jag var inte född när den kom). Man kan göra det enkelt för sig genom att säga att denna remake innehåller den billigast tänkbara uppbyggnaden av totalt syntetiska karaktärer. Det hela är byggt på ett exceptionellt dåligt manus och skådespeleriet är emellanåt extremt obegåvat. Det är samma film som Vittra, med andra ord. Sådana här filmer kan inte bli annat än variationer på varandra.
En viss publik undrar säkert vad filmens splatter-nivå är. Om gore-effekterna är bra. O ja. Kroppsdelar flyger och far, folk får blodspyor i ansiktet och demonansiktena har sådana där gula ögon och allt sker så fort att man inte kan ifrågasätta det. Är gorehunden hungrig? Go fetch!
Problemet är att filmen har en helt omöjlig inramning, där man försökt göra upplägget (kids i stuga) mer realistiskt och meningsfullt. Poängen i den här filmen är att Mia (Jane Levy) ska sluta knarka och hennes kompisar tar med henne till stugan i skogen för att hon ska kunna gå cold turkey. Men om allt ser ut som en reklamfilm, om skådespelarna är på såpa-nivå, om dialogerna är värdelösa och ständigt förklarar för publiken vad de går ut på och, främst, om den här filmen ändå bara handlar om splatter, varför anstränger man sig? Det kan ju inte bli bra under förutsättningarna. Det kommer inte funka. Det har inte funkat.
Det är ett tondövt systemfel där man cyniskt försökt klä upp sin meningslösa splatterfilm med nya kejsarkläder, rätt oengagerat för man vet att ingen ändå kommer att bry sig.
Ju längre tid som har gått, desto mer skeptisk har jag blivit till om Raimis originalfilm ens går att betrakta som en skräckfilm längre. Snarare kanske man bör se det som en halvt surrealistisk fantasyfilm. Det var, hursomhelst, en rolig och extremt studentikos, liten film. Den var gjord av ambitiösa kids som skyltade med sin låga budget och på så sätt var poängen att den var ”dålig”. Den innehöll humor i varje scen, om det så var genom hemmagjorda äckeleffekter, dumroliga repliker (”I don’t care what happens to her, she’s your girlfriend”) eller ren slapstick. Med ett ironiskt tonläge fungerade den enkla premissen, och genom sin självmedvetna humor fick det kackiga manuset sin poäng.
Den här gör liksom allt helt fel, som om man programmerat den att bli misslyckad på förhand. Premissen är lika enkel, men på allvar. Man vill säga till filmen: Alltså, filmen, vi kommer inte att tro på den här storyn. Manuset är lika kackigt, vad gäller karaktärer och dialoger (”I think it has something to do with the fucking witchcraft in the basement!”), men det saknar helt humor. Alltså, filmen, vi kommer inte att tro på de här karaktärerna. Du försöker, extremt desperat, lägga på en mer substantiell poäng (för ett lyckat försök, se Abel Ferraras The Addiction) men, alltså, va? Varför då? Vi tror fortfarande inte på något som händer. Skriv ett bra manus först.
Om remaken nu nödvändigtvis skulle vara en seriös skräckfilm med högre budget är det krav 1 att karaktärerna är realistiska, något i stil med huvudpersonerna i första Saw (vars första tjugo minuter är rätt spännande). Man kan inte bara skriva ihop ett skitmanus på en kafferast, satsa på en reklamfilmslook, hyra in de syntetiskt fotogeniska skådespelare som valt en ”tuffare” bana än att bli flick- och pojkbandsmedlemmar men som fortfarande ser ut som One Direction och S Club 7 och sen tro att man gör något som är värd någon vettig människas tid.
Splattret är välgjort, visst. Inte så mycket CGI (sådant är viktigt för vissa). Filmen är meningslös och den försvinner på en sekund men splattret är välgjort och analogt ”nörd-kosher”. Geggiga blodsspyor, avsågade armar, stirrande Exoricsten-ögon och de flesta tillhyggen man kan tänka sig (sprutor, kofotar, sprutor, nålpistoler, you name it). Men vapnen står för storyn och make up-effekterna genererar bokstavligt talat för bättre ”skådespeleri” än skådespelarna själva. Detta högljudda plast-splatter skapar aldrig någon spänning. Ingen rädsla. Det skapar en jävla massa blod, och det skapaBOGAdärhoppadeduallttill. Men om man ser igenom en sån här film från början, vilket man gör om man sett tillräckligt många, ökar aldrig adrenalinet. Man tittar på en zombiefilm, en Evil Dud.
De enda som kan tilltalas av den här filmen, misstänker jag, är kidsen (och de som är obstinata med att försvara en underutvecklad smak). När man är ung har man ingen erfarenhet, så man har inte tröttnat på formula. Man kan fortfarande bli underhållen av klyschor och man föredrar fortfarande de senaste specialeffekterna via missförståndet att teknologi har något med konst att göra. Förr eller senare har det gått tio eller tjugo år och nya skräckfilmer har kommit och gått, lika usla som den här. Specialeffekterna blir bättre och bättre – även när de är på en rätt medelmåttig nivå – men det är just det. Det är bara effekter. 2013 års Evil Dead är inte en film. Det är en 90 minuter lång specialeffekt, gjord av människor som tror att du är dum. Den är både ond och död.
FREDRIK FYHR
4 svar på ”Evil Dead”