Regi: Scott Stewart
Mystiska saker händer en medelklassfamilj. Är huset hemsökt? Är någon besatt av en demon? Är de på väg att bli övertagna av utomjordingar? Spelar det någon roll?
Oj, oj, så kan det gå. Dark Skies är en film av en ambitiös manusförfattare som tyvärr saknar talang för att syssla med regi. Inte nog med att den klämmer in för mycket idéer i en och samma film, alla idéerna är hämtade rakt från andra filmer. Resultatet blir att man säger ”Jaha, det är en till sån här film” bara för att sen säga ”Okej, det är en sån film också” för att till slut säga ”Men det kan väl ändå inte var en sån film… också?.”
Det bästa Dark Skies har att gå på är att vara en konventionell spökhusfilm i Huset som Gud glömde-stuk. Vi möter inledningsvis en familj som har det ekonomiskt svårt och börjar vara med om obehagliga saker i sitt hus. Right. Yngsta sonen Sam (Kadan Rockett) ritar teckningar, påstår att han får besök av ”The Sandman” om nätterna, och så vidare.
Det hela är inte gjort speciellt övertygande utan står mest som formalia. Varför familjen har det svårt får vi aldrig riktigt veta. Mamma Lacy (Keri Russell) är mäklare och försöker alltså sälja hus till andra människor, vilket skulle kunna fungera som en metakommentar. Eller inte. Tonårssonen Jesse (Dakota Goyo) försöker bli ihop med en jämnårig tjej (Annie Thurman) vilket gör att Dark Skies då och då växlar om till någon slags indie-ungdomsfilm, men det är bara början av åksjukan.
Grejerna som händer är strikt formalia. För att underlätta kan man förenkla det genom att säga att filmen snor hela intrigen från första Paranormal Activity. Läskiga saker händer i huset om nätterna, saker förflyttar sig á la Poltergeist, så pappa Daniel (Josh Hamilton) installerar övervakningskameror. Aja, okej då. Vad händer sen?
Nä så släpper vi den tråden, det finns inte mycket att se på de där videorna, mest blur och någon slags skugga som väl är lite hotfull eller så, beroende på hur få såna här filmer man sett tidigare. Lite gräl i sängkammaren mellan Hamilton och Russell och en och annan ytterligare bild på det yngsta barnet och det börjar kännas som att vi vet vart det tar vägen om det bara började ta vägen dit någon gång.
Men som om han är ängslig för att bli för konventionell gör manusförfattaren Stewart och gör en vurpa och filmen börjar handla om utomjordingar istället. JK Simmons hasar trött in i filmen för en biroll; han spelar specialist på utomjordingar som bor i en lägenhet som ser ut som något Mulder skulle ha skakat på huvudet åt. Slött förklarar han att, tja, tjo, utomjordingar va, dom finns ju. Dom är redan här. *Mullrande stämningsmusik*
Men va? Hur då? Filmen har redan plagierat Paranormal Activity, Poltergeist, Huset som Gud glömde, hällt på rågade decilitermått av Exorcisten och The Ring och börjar nu gå in på M. Night Shyamalan och Signs-territorium. Snälla. Sluta. Det räcker.
Första halvan av filmen ger upphov till en ordniär, men potentiellt okej, film av det slag man sett förut. Lite trovärdighet i skådespeleriet, lite spänning i berättandet, allt skulle lösa sig och Dark Skies skulle kunna bli en trevlig liten mysrysare. Nu lider dock filmen av sitt karaktärlösa manus redan från början – Karaktärerna pratar tråk-klyschor, spänningen är löst sammanhållen och till och med filmens jump-scares känns omotiverade (det är, kort sagt, en ”lame” film i sin genre). Och inget, inget, inget, blir bättre av att manuset avslöjar sina egna tvivel genom att baka in en utomjordingsstory och sen, som om vi är helt bortkollrade nu, avsluta med ett öppet slut som bara irriterar eftersom det är uppenbart att ingenting vettigt ändå hänt så varför skulle vi börja bry oss nu.
Skådespelarna gör väl vad de kan. Vissa av de äldre kidsen i den här filmen visar också prov på viss begåvning. Men man tycker synd om dem när de måste stå still i plötslig trance, gapa stort med munnen och börja banka sina huvuden i väggen. Det ska vara läskigt antar jag, deras kroppar blir övertagna av högre väsen och så. Men det var längesedan jag skrattade så gott åt en ny film.
Bonk, bonk, bonk, huvudet in i väggen. Dark Skies är dum och dålig.
FREDRIK FYHR
PS.
See what I mean?
2 svar på ”Dark Skies”