Regi: Stephen Elliott
Ung tjej i LA börjar göra porr och upptäcker att det är en fantastisk bransch. OBS: En helt adevkat och seriös beskrivning av handlingen.
Denna väldigt irriterande film gör för porrindustrin vad Michael Bay gjorde för Pearl Harbor och Nationens födelse gjorde för Ku Klux Klan – ger det en glättig solskenssaga med karaktärslösa huvudpersoner som går igenom viss melodramatisk intrig men alltid befinner sig tryggt inuti filmens lyckliga bubbla, långt utanför verkligheten.
Om man gör en film som är pro-porr måste man naturligtvis vara medveten om komplikationerna, men det är inget som framgår när man ser denna lilla bagatell. I den här filmen går nittonåriga Angelina (Ashley Hinshaw) från att extraknäcka med att tvätta folks tvätt till att bli porrstjärna. Whoops, så kan det gå!
Det är på sätt och vis en fascinerande gräslig film som hade kunnat vara provocerande på ett bra sätt om den vågat sig på att säga vad den vill ha sagt istället för att smussla. Manuset är skrivet av porrstjärnan Lorilei Lee, hon har även en biroll i filmen, och jag är övertygad om att detta är en film med budskapen: A) Att bli porrstjärna är bara ett karriärval bland alla andra, B) Porrindustrin är schysst och kul och C) Porr är en bransch för coola människor som vill vara fria på riktigt, och inte leva ett konventionellt tråk-Svensson-liv.
Låt mig vara djävulens advokat en stund och poängtera att detta inte är problemet med filmen – jag menar, man får väl göra en film om vad man vill – utan problemet är att den inte handlar om det. Man ska istället dra sina egna slutsatser: Det är en story om en tjej som börjar göra porr och alla karaktärer som sysslar med porr är glada. Istället för att vara en film som förändrar människors syn på porr (vilket har varit agendan) så fungerar filmen mer effektivt som en direkt rekryteringsvideo för industrin.
Manuset lider av en nästan mystisk avsaknad av karaktär. Ett tag är det svårt att få grepp om filmen överhuvudtaget. Den innehåller grunderna för en typisk socialrealistisk anti-porrfilm – Angelina är fattig, har inga pengar men är söt; hennes mamma är alkoholiserad loser som spelas av en proffsig men i sammanhanget väldigt automatisk Lili Taylor; hennes pojkvän spelar i band och nämner en kompis som kan ge henne fem hundra dollar för en fotosession, etc.
Men det är knappast Lilja 4-Ever, det här. Ändå är About Cherry så pass straight gjord – med handhållen, närgången kamera och rätt nyktert perspektiv på karaktärerna – att man måste leta efter psykologin, efter de riktiga människorna, efter motivation i karaktärerna.
Och då hamnar man i en återvändsgränd, eftersom Angelina (som senare får artistnamnet Cherry) inte har någon personlighet. Nykomlingen Hinshaw är inte dålig, utan tvärtom så pass bra att man blir nyfiken på att följa henne. Men aldrig förklarar hon varför hon vill syssla med att vara naken på kamera – vilket blir en gateway för att onanera på film, vilket till sist leder till direkt knullande (kom ihåg; det är inte en downward spiral detta, utan hon gör det när hon är ”redo” för det). Karaktären leds framåt genom händelserna utan att någon egen vilja blir synlig, vilket tycks gå emot hela poängen med filmen.
Det hela har förmodligen bara att göra med ett dåligt manus, som snart utvecklar sig till tråkigast tänkbara tonårsromantiska upplägg: En romans med ständigt pårökt snubbe (James Franco) samt en typ av storasystersrelation med regissör (Heather Graham) som i sin tur är ihop med en kvinna med konventionellt jobb (Diane Farr). Som för att göra det ännu mer Twilight-anpassningsbart har Angelina en pojkvän till, snälla Andrew (Dev Patel) med en arabisk enticitet som står som elefant i rummet. (Det ska vara ”edgy”, återigen i smyg).
Här någonstans börjar man inse att filmen är ett slags luftslott som innehåller ett stereotypt drama som aldrig lyfter. Det är inte bara de tråkiga dialogerna, och de totalt förutsägbara utvecklingarna i intrigen, som sätter käppar i hjulet för filmen utan även skådespelarna. Franco, en bra skådespelare med rätt regissör, är ofta ofrivilligt komisk i rollen som sömnig snubbe; ofta får man känslan av att han inte ens är medveten om att han är med i filmen. Graham är också stel och högst icke-övertygande när hennes karaktär står vid kameran och överanvänder meningen ”Oh my god, you’re so hot! Yeah you’re so hooot!”
Jag ska erkänna att jag blev tvungen att googla lite mer än vanligt för att få grepp om den här filmen. Inte förrän jag läste en intervju med Lorilei Lee och en presskonferens med henne och regissören Stephen Elliott (vars debutfilm detta är) var jag säker på att About Cherry faktiskt ska vara en film som propagerar för porrindustrin. Tanken har varit att göra en film om hur en person börjar med porr eftersom det är en sådan härlig bransch. Det enorma problemet med filmen är att tjejen i fråga inte har någon personlighet, vilket snarare spelar den motsatta tanken (att porrindustrin är en högst tvivelaktig bransch) i händerna.
Och även om About Cherry vill vara pro-porr så skulle den behöva gå in i tabut, erkänna att inte alla är med på noterna, och inte bete sig som om allt som händer är helt normalt. En tjej som börjar syssla med porr måste åtminstone resonera på något sätt. Människor som sysslar med porr måste ha något att säga om världen utanför, som denna film indirekt försöker nå ut till. Naturligtvis misslyckas den. Förutom att ruinera filmen så leder denna misslyckade strategi dessutom till ett par förbluffande scener som bara inte går ihop; som när Angelina kommer hem och ser att pojkvännen Andrew ligger och runkar till porr på hans dator och blir fly förbannad. Det är möjligt att det finns en poäng i den upprördheten, men det är svårt att se hur en porrstjärna kan vara så känslig över porr (och dess användningsområden). Och framför allt, detta är själva poängen, så förklarar aldrig filmen den här orimligheten. Den pågår i en bubbla, långt utanför verkligheten, som om den tänkt att allt ska bli bra om den bara ignorerar den helt rimliga kritik man har om man ser filmen som utomstående (läs: en som aldrig varit i närheten av en porrinspelning).
Frågan vad porr är och hur den ska förstås är naturligtvis inte huggen i sten. Är en porrkarriär resultatet av ett liv utanför samhället eller en narcissistisk personlighet? Är porrfilmer heterosexuellt hegemoniska och kvinnoobjektifierande eller är de, som till exempel Slavoj Zizek menat, i själva verket drivna av ett kvinnligt perspektiv där männen blir de ovidkommande objekten? I vilket fall som helst genererar porrindustrin tretton miljarder dollar varje år bara i USA. Det är lätt att se att förespråkare inifrån industrin klappar händerna för en film som About Cherry eftersom den idealiserar industrin utan att egentligen innehålla vare sig champagnesprutande lycko-montage eller nerknarkad, social misär. Den innehåller överhuvudtaget inte mycket alls, annat än en tråkig såpopera i en tvivelaktig miljö, och den som är intresserad av ämnet kommer inte hitta något här. Annat än passiv-aggressiv propaganda, som upprör lika mycket med sin tilltänkta målgrupp (tonåringar) som med sitt dåliga filmskapande.
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”About Cherry”