Regi: Olaf de Fleur Johannesson.
Serbgangstern Sergej förlorar sitt ofödda barn och ger sig på hämnd på gangsterskurken Gunnar som i sin tur ska lägga ner verksamheten på grund av sin dåliga hälsa; när han försöker bli av med polisen Rúnar blir Rúnars älskarinna/kollega Andrea arg och ger sig, i sin tur, på Gunnar. Hennes chef Margeir är dock korrumperad och i maskopi med Gunnar. Alltsammans är bäddat för en skräll – men det hela blir mest en rundgång där ingen kommer någonstans.
Många filmer börjar starkt för att sedan gradvis bli sämre, men det var längesedan jag såg en film som börjar med att skapa så pass bra karaktärer för att sedan överge dem. På utsidan verkar den isländska gangsterfilmen City State vara en typisk film av sitt slag och ungefär halvvägs är man besviken över att den är det.
Den börjar bra. Den typiska intrigen om den tuffa polisen, den korrumperade chefen, den gamla gangsterkungen och utmanaren på uppgång har här förärats med realism och skådespelare med kött och blod. Ta Andrea till exempel (Ágústa Eva Erlendsdóttir), en hårdnackad snut som sysslar med kickboxing på helgerna (inte filmat i montage dock); hon har ihop det med kollegan Rúnar (Björn Thors) som har fru och barn, men Andrea ”känner sig inte som en hora” för att citera henne själv. När gangsterungen med det lite ofrivilligt komiska namnet Gunnar Gunnarsson (Ingvar Eggert Sigurðsson) lejer ett par torpeder att kasta ut Rúnar från en balkong förstår vi att Andrea kommer ta det personligt och slå tillbaka.
Att slå tillbaka är också målet för Sergej (Zlatko Krickik) som förlorade sitt ofödda barn, också i samband med att Gunnars lakejer kom på besök. Hans plan är att hämnas på Gunnar genom att göra det värsta tänkbara; ta över hans business och livsverk. Gunnar själv lider nämligen av dåligt hjärta och vill sälja hela verksamheten – något som blir svårare att göra när alla inser att juggemaffian nafsar honom i hälarna. Ingen behöver heller förklara för Gunnar att de har en god chans att ta kål på honom. Om hans dåliga matvanor är livshotande för honom så talar det sitt tydliga språk. Gunnars days are over.
I filmens första tredjedel förklaras storytrådarna för oss pragmatiskt och underhållande, i något omkullkastad kronologisk ordning. Inte för att detta är något originellt – man kan inte ens säga att det är ”inspirerat av Tarantino” vid det här laget, utan snarare är det en konvention för sig – utan för att skådespelarna är så pass bra som de är. Fastän det är många karaktärer i filmen så gestaltas de av skådespelare med nog med karisma för att vi ska hänga med. Det är korrupta polischefen Margeir (Sigurður Sigurjónsson) som ser ut som vilken anonym farbror som helst. Det är dryga lakejen Ingolfur (Björn Hlynur Haraldsson) som har kokain-backslicket och lyfter blaséartat på armarna när polisen haffar honom. Det är Sergejs gäng, med erfarenheter från Balkan-krigen, som konstaterar att Island är ett ”Disneyland” fullt av oskuldsfulla lantisar som man kan härja fritt i om man nu av någon anledning vill syssla med organiserad kriminell verksamhet ute på en ö alldeles intill polcirkeln.
Intriger i gangsterfilmer har sett likadana ut sedan 30-talet och det krävs vanligen något nytt utöver klyschorna för att göra dem intressanta för någon annan än våldsjunkien. Vanligen gör man något intressant med karaktärerna, vilket varit åtminstone den amerikanska traditionen med Gudfadern vidare genom Sopranos och så vidare. Det verkar som att regissören och medmanusförfattaren Olaf de Fleur Johannesson med City State också förstår det, för han sätter upp ett gäng karaktärer som alla vill ha blodshämnd och alla… tja, misslyckas, mer eller mindre.
Karaktärerna vill alla hämnas på varandra, men ingen lyckas egentligen fullt ut. Det är snarare som i ett avsnitt av Scooby Doo där karaktärerna jagas igenom olika dörrar – alla är på jakt efter varandra, allt snurrar runt och ingen kommer någonstans. I verkligheten är det ju så att blodshämnd är simplare än det låter. Även om en människa är inställd på att döda en annan människa kan det finnas hur mycket som helst som kommer i vägen. Är det inte det ena (Sergej kan inte döda kvinnor och barn, fastän det vore den ultimata hämnden för honom) så är det det andra (Andrea kan inte ensam gå upp emot gangsterbossen, eftersom hennes jobb och säkerhet vilar på det). Peter Dalles ”tänkte inte på det” kan höras i bakhuvudet på alla karaktärer i filmen.
Denna idé – att blodshämnden inte går att genomföra – skulle ge upphov till en riktigt intressant film om den var bättre utförd. Problemet med City State är att Johannesson inte låter karaktärerna, som inledningsvis verkar intressanta, ta någon plats. Istället slösar han hela mittenhalvan, på en intrig med alla de vanligaste klyschorna som genren har att erbjuda. Den personen skvallrar på den, varpå saker går snett, hämnd sker på hämnd, den och den personen kommer allt närmare, det är ett smussligt krig bland bordeller och mörka hamnar, knippsa ett finger, skjut för att döda, knäck ett pannben et cetera, et cetera. Om detta nu inte ska vara en typisk gangsterfilm – varför är större delen av filmen det? Det saknas tillräckligt med kött på benen och merparten av filmen (som är 87 minuter kort) slösas på generiskt gangsterdrama som blir ännu mer ointressant när man vet att filmen på något sätt vill vara något helt annat, något mer. Men, jag vet inte, inte vågar?
Det är som att Johannesson lider av en slags passiv-aggressiv inställning. Å ena sidan är det en vanlig gangsterfilm, å andra sidan handlar den om riktiga karaktärer och hur moraliska problem i verkligheten kan se ut, även för en gangster, en korrupt polischef eller en hämndlysten snut. Den låga budgeten, som bidragit till ett okaraktäristiskt digitalfoto, gör det inte direkt lättare att engagera sig för en film som hade behövt vara ett seriöst, våldsamt karaktärsdrama om råa människor. Inte en rå och klyschig film om seriösa, våldsamma människor. City State är en typ av ”halv” film, typ som en två femtedelar isärmonterad bil på en sådan där grå bilverkstad som finns i filmen. Vissa delar sitter där dom ska men motorn går inte igång för det.
Ett svar på ”City State”