Blondie

Regi: Jesper Ganslandt

Tre systrar med sina vardera problem återvänder till sitt familjehem för att fira deras mammas födelsedag. Pinsam stämning runt middagsbordet är att vänta.

 

Jag försöker i regel vara så kort som möjligt, i synnerhet med filmer jag finner dåliga, men ibland är det omöjligt. Blondie är en väldigt medioker film som tycks felkalkylerad och lite publikföraktande – den är befolkad av bra skådespelare som levererar omöjlig dialog som inte känns som skriven av någon som bryr sig. Många dåliga filmer är så. Men jag ville verkligen att den här filmen skulle vara bra. Jag tyckte om Jesper Ganslandts kvasi-experimentella Apan, trots sin gimmick-artade premiss (den var till stor del improviserad). Länge har jag sagt att det vore en bra idé om filmskapare som Ganslandt vågat sig på fiktionen, en ordentlig historia – och detta gäller även till det dubbla för Ruben Östlund, Sveriges andra 70-talist-auteur – så Blondie, ett drama som helt enkelt måste vara bra för att fungera (till skillnad från filmer som De ofrivilliga, Play och Apan, där själva idéen bakom filmerna räcker rätt långt i sig) verkade vara steget i rätt riktning att gå.

Det är just därför det är en så stor besvikelse. Det är ett mycket ängsligt steg Ganslandt har tagit, och denna ängslan gör att större delen av filmens (kort)hus rasar ihop väldigt tidigt. Fortfarande, trots att det här finns karaktärer att arbeta med, tycks han vilja undvika att berätta någon historia, som om han är rädd för att komma med någon personlig sanning (konstnärlig, politisk eller bara rent emotionell) och istället hoppas att det ska uppstå kvaliteter i det sublima om han håller en låg profil. Men istället skapas bara en statisk känsla, inte bara av att man inte bryr sig om något som händer utan kanske i synnerhet att Ganslandt själv inte gör det.

Det överväldigande problemet med filmen är att karaktärerna inte är intressanta nog för att man som åskådare ska undra vad deras grej är – och inget blir bättre av att Ganslandt placerat dom i ett landskap minerat av dramafilmens allra mest till döds drivna klyschor: De tre till synes lyckade systrarna som återkommer från sina vardera kaotiska liv. Det stora huset där de växte upp. Den bristfälliga modern som ska anordna Det Stora Födelsedagskalaset. Den läskiga demensen. Och, den här är riktigt illa, filmen är bokstavligt talat uppdelad i tre akter (I, II, III) vilka avlöser varandra i vykortsliknande stillbilder där skådespelarna poserar som inför fotografi. Det finns ingen som helst anledning till detta (inte minst eftersom filmens egna tre akter inte överrensstämmer med dessa tre ”påhittade” akter) och den fick mig osökt att minnas Johan Klings extremt överskattade Darling, som hade samma generande romerska siffror vars påtaglighet bara överglänstes av deras meningslöshet.

Så redan inramningen är bekant: Nu ska vi titta på självutnämnt konstnärliga ambitioner, allesammans – kom ihåg att detta är ”djupt”. Jag antar att man får skylla på Tjechov, vars Tre systrar har hemsökt auteurer sedan filmens begynnelse. Bergman gjorde Viskningar och rop. Woody Allen gjorde Interiors. Robert Altman gjorde 3 kvinnor. Jag vet inte om Ganslandt ser sig själv i tredje person som en ”stor regissör” som nu gjort sin film om de tre kvinnorna? Det vore väl nåt, om nu inte så mycket annat i filmen – familjesammankomsten, clashen mellan landsbygden och det urbana, det moderna relationsdramat, den dåliga stämningen runt middagsbordet, den pinsamma stämningen när någon håller tal etc etc – också känns som urtypisk skandinavisk mark nedstampad i så pass skilda filmer som storartade Festen, melodramatiska Födelsedagen och campy Änglagård. Eller ja, förmodligen majoriteten av alla svenska filmer som någonsin gjorts.

 

Jag tror det på papperet ska se ut så här: Elin (Carolina Gynning) är äldst, hon är en tuff och ”äkta” survivor-typ som lever det ännu hårdare supermodell-livet och har svårast relation med mamman. Katarina (Helena af Sandeberg) är det mediokra mellanbarnet som gjort en ordentlig karrär som läkare men hon är förstås uttråkad av det och har en ”affär” på jobbet och hon har en mindre svår, liksom dipomatisk, inställning till mamman. Lova (Alexandra Dahlström) är yngst och klämd i mitten, totalt förvirrad och helt utan något omdöme, samt med en brist på beslutsamhet som kommer ihop med panikångestattacker. Eftersom hon inte växt upp och blivit cynisk än så utgår hon fortfarande ifrån att alla människor har för avsikt att vara goda och hon verkar inte förstå hur människor egentligen pratar med varandra. Sen vid sidan av allt sitter Katarinas man Janne (Olle Sarri) och tittar på. Han är desperat i sin passivitet och på god väg att bli alkoholiserad. I övrigt tjänar han inget syfte i filmen annat än vad jag antar ska vara en slags självändamålsenlig uppvisning av manlighetens så kallade kris. Han blir en slags möbel, typ en ömklig fotpall ingen längre bryr sig om att lägga upp fötterna på.

Man kan säga att karaktärernas problem är att de inte kan prata med varandra. Det bör tolkas nästan bokstavligt. Så fort de hamnar i samma rum så uppstår grova kommunikationssvårigheter som gör att man undrar varför de ens träffas överhuvudtaget. Ibland misstänker man att dialogen inte varit direkt svår att komma på:

– Du får sluta hålla på. Sluta larva dig.

– Men vadå hålla på?

– Håll käften!

Sicket stycke verklighet! Nä, vi är tyvärr inne i det klassiskt svenska filmterritoriet av psykologiska stereotyper: Man ska kanske förstå att ”hon är en sån där” medan ”hon är en sån där”, men karaktärerna pratar till varandra i godtyckliga klysch-dialoger som inte ger dom några specifika karaktärsdrag. Här verkar Ganslandt gå i samma fälla som Björn Runge gjorde i sin senaste (sista?) film Happy End, en film som också kämpade hårt med att dölja sin banalitet med lager av konstnärlig ambition. Varje mening i dialogen försöker vara så snygg den bara kan vara, samtidigt som den kommer hand i hand med sin intention. Det är karaktärer som förklarar – ”Jag har en affär på jobbet”, ”Du lämnade mig i Milano när jag var femton år!”, ”Du är en psykopat!” – när de inte säger sådana fräckheter som ”Har du blivit lite tjock?” och ”Har Janne äntligen gett dig lite oralsex?”. Aj i örat.

 

Det kan vara så här enkelt: Kanske teatral melodramatik helt inte fungerar på svenska. Detta i så fall på grund av Ingmar Bergman och, för att vara rättvis, även Hasse Ekman och Gustaf Molander under 40-50 och 60-talet. Därefter kan man kanske säga att 80 och 90-talets TV-såpor (Varuhuset, Rederiet, Tre kronor etc) var spiken i kistan  – med detta arv i bagaget är det ohyggligt svårt att ta på allvar filmer där skådespelare med exakt hår och kostym ska prata allvar, efter manus, i överdrivet möblerade rum. Syret försvinner innan någon ens öppnat munnen.

Här ett memo till SFI, om det finns något intelligent liv där: Det en svensk publik hungrar efter, skulle jag tro, är realism, något som gör att man upplever att man ser på verkligheten, filmer där folk pratar som folk faktiskt pratar. Det är inte kvalitativt i sig men det är vad som behövs här och nu i dag, och det behöver inte vara socialrealistiskt eller deprimerande bara för det (Äta sova dö är det senaste förslaget för tesen). Det är främst detta som sänker så många svenska filmer. Tillgjorda dialoger fungerar inte på svenska. Det liksom bara är så. Så fort man ser Drama med stort D – inklusive de där fundamentalt icke-fungerande ”tre akterna” – blir man genast medveten om att man ser på skådespeleri, scenografi, foto, ja ingenting utom själva filmen gör sig påmind. Till och med musiken är iögonfallande pretentiös och ibland (som när den där ack så sällsamma melodin ur Vertigo används) skrattretande kryptisk.

Det är inte skådespelarnas fel. Det går inte att klaga på Marie Göranzon i rollen som matriark – hon är stabil som en klippa och gör exakt vad hon ska och inget mer. Som ett äkta proffs tycks hon utstråla ren yrkesmässighet: Filmen må vara skit, men hennes jobb är inte att regissera den utan att göra sin roll så bra hon kan. Vilket hon gör som om hon gjort det hundratals gånger. Entré, agerande, sorti. Snyggt.

Carolina Gynning är våghalsigt placerad kontra i synnerhet henne och en överraskning för många var att hon inte är så pjåkig alls. Hon är åtminstone helt okej i filmen. Men jag vet inte hur överraskad jag var när jag började tänka efter, eftersom jag tyckte hon var det redan när hon var med i Big Brother, där hon var storartad i rollen som sig själv.

Helena af Sandeberg spelar här en läkare som har en massa sex. Det innebär att hon återigen placeras naken i säng, ovanpå en snubbe. Det innebär även att jag trodde hon spelade samma roll som hon gjode i Hypnotisören – och den gången kändes det som samma roll i Mörkt vatten, en film som via hennes nakenhet återigen gör sig påmind här. En loop av tilltänkt frisläppthet som mest blir en halvhjärtad svensk Sharon Stone-effekt; ska Helena af Sandeberg bli indirekt pinuppa för fredagsmyspubliken? Hon är ju egentligen bra, och det är förstås inte hennes fel att filmerna hon varit i inte varit bra, men jag tycker hon allvarligt måste fundera på att försöka få en ny roll.

Alexandra Dahlström är den enda i filmen som verkligen tycks vilja vara där och ha på agendan att göra något slags arbete med sin karaktär. Hon levererar med den genuina talangens klassiska självklarhet och trots att manuset ger henne dialoger som bara kan uttryckas med hundögon så gör hon det utan att det känns forcerat eller desperat. Jag var tolv när Fucking Åmål kom så jag har i och för sig alltid gillat henne – men eftersom hon inte gör så mycket roller kan man misstänka att hon valde att vara med här på grund av karaktären. Och det är ju inte hennes fel heller att filmen inte fungerar. Så, enkelt uttryckt, kan jag säga att jag sympatiserar med alla skådespelare i filmen.

Men, alltså: När det blir realistiskt i svensk film fungerar det. Bästa exemplet i Blondie är en fantastisk liten scen, som känns halvt improviserad, där de tre systrarna dricker tequila på en bar (där man tydligen får röka inomhus) och pratar svamligt med varandra om gamla minnen. Här finns spåret av något briljant. Exakt det som gjorde Apan så bra var Ganslandts intuitiva talang för improvisation. Det som skulle kunna vara experimentell gimmick växte till något mer organiskt och kännbart. Man kunde se skådespeleriet i Olle Sarri men man kunde även se en karaktär i vår verklighet, och filmen började utspela sig i någon slags drömsk gränstrakt mellan det realistiska och cinematiska.

Samma effekt uppstår i denna korta lilla scen runt tequila-bordet. Plötsligt tror man att det här är tre systrar och det som i synnerhet fångas är syskons förmåga att fylla i varandras luckor; den ena minns det den andra var för liten för att komma ihåg, alla retar varandras svaga punkter på ett kärleksfullt sätt, alla står i samma viska-bakom-ryggen-relation till mamman och alla runt bordet vet vem som är äldst och alla vet vem som är yngst – om man någonsin suttit och pratat med syskon runt ett middagsbord så vet man ungefär vad jag menar.

Denna scen är som en ö av frisk luft i en i övrigt syrefattig film. Det är den enda stunden i filmen då Ganslandt verkar angelägen att berätta något och det är den enda stunden då skådespelarna får det utrymme de förtjänar. Under resten av filmen verkar Ganslandt vara mer intresserad av sitt foto och sin scenografi, när han inte (som under eftertexterna) anstränger sig med att dekorera stillbilder. Det är väldigt mycket energi lagd på helt fel sak. Det är ju trots allt när bilderna rör sig som film blir till. Blondie står still, och faller så fort den försöker ta ett stapplande steg.