Sinister

Regi: Scott Derrickson

Det här kommer att låta lite schizofrent. Sinister är en sån där skräckfilm som är så effektiv på en ren ”gut level” att alla ens invändningar blir ogiltiga. Det betyder inte att dom inte finns, utan bara att dom går att förbise. Filmen är genuint creepy från början till slut, och emellanåt läskig på riktigt, så vad spelar det för roll att den har en intrig som är så rörig och ologisk att den nästan är något slags absurt skämt. Jag kände samma sak när jag såg den amerikanska versionen av The Ring på bio 2002, och Shyamalans Signs samma år. Jag hade uppenbara invändningar, men jag kunde inte säga att filmerna inte var effektiva medan de varade.

Filmen börjar med att sätta upp en situation som kombinerar ett par skräckfilmsklyschor: Vi har en familj som flyttar in i ett nytt hus dom fått extra billigt eftersom familjen som bott där förstås mördats under mystiska omständigheter. Naturligtvis är pappa Ellison (Ethan Hawke) en något misslyckad författare som ser sig ha en chans att skriva om mordet på den tidigare familjen för att få en hit igen. Huset har en sån där vindsvåning med en utdragbar stege upp och redan första natten låter det som att mystiska saker händer där. Ellison hittar en liten flyttlåda med övergivna Super 8-filmer och, likt till exempel Nicolas Cage i Eight Millimeter, finner han sig snart sitta och titta på hemmagjorda mordinspelningar. Naturligtvis dröjer det inte heller länge förrän Ellison blivit mer eller mindre besatt av inspelningarna och satt igång en egen utredning – under tiden försummar han, naturligtvis, sin familj mer och mer. Frun gnatar. Den lilla dottern ritar på väggarna. Den tolvåriga sonen går i sömnen. Allt tycks mystiskt. Pjäserna är traditionellt uppställda i början av Sinister och den som sett många mysterieskräckfilmer känner att det kommer leda till en uppseendeväckande final. I vilket fall som helst kommer det finnas många mörka passager och utdragna nätter att härda ut igenom, medan filmen tar sig dit.

På den allra mest primitiva nivån är därför Sinister en lyckad skräckfilm: Den är kort sagt rätt läskig. Mission accomplished för manusförfattaren och regissören Scott Derrickson. Men det är också en film som blir bättre ju mindre man funderar på den, och ju mer man bara väljer att acceptera händelseförloppen. Det är en till film i raden av alla de mer ambitiösa filmer som görs idag som fått mig att undra om filmer idag vill handla om något överhuvudtaget för medan större delen av intrigen i Sinister innehåller mängder av villospår och lösa trådar så är de just det; villospår. Nästan ingenting av Ellisons undersökningar i filmen leder honom någonstans, nästan inga av de ledtrådar som filmen ger åskådaren till en möjlig upplösning har någon substans och upplösningen är som någon slags flummig nödlösning som Derrickson låtsas vara vad filmen varit på väg fram till från början.

Det är vad jag brukar kalla för en fuskig film, eller ”the bullshit horror movie”, och jag hade exakt samma invändning mot Derricksons – avsevärt mycket sämre – The Exoricism of Emily Rose (2008). Det var en rätt snygg film, men inga av dess enheter höll ihop; karaktärerna hade ingen riktig kontakt och händelseförloppet kändes meningslöst och poängen verkade bara vara att gröta på med så mycket effekter och skrämselattacker som möjligt. Sinister kör på samma spår, med skillnaden att effekterna och skrämselattackerna den här gången fungerar. Derrickson utnyttjar det anamorfiska scope-widscreen-formatets vida ytor på ett briljant sätt och låter Ethan Hawkes karaktär spendera många scener omringad av komplett mörker där vad som helst kan dyka upp, vart som helst ifrån, och han använder ofta kompositioner där det finns så mycket bakgrund att vi vet att något måste hända där… ibland gör det det, ibland inte. Det finns inte en enda jumpscare i filmen som inte fungerar, och det kan man inte säga ofta om en skräckfilm. Det leder till en film med en tjock, mörk atmosfär genom filmen som gör att den lätt går att leva sig in i.

Om man, som sagt, inte ifrågasätter den. Den första halvtimmen av filmen är i synnerhet stark, eftersom den i det läget bara har frågor att bjuda på. Det är inledningsvis spännande att Derrickson inte förklarar alla omständighter. Varför måste till exempel Ellison flytta in i huset morden skett på, och vad är han för människa som inte berättar det för sin fru? I vilket fall som helst vet vi att obehagligheter kommer att hända: Han är ju trots allt en författare i ett Amityville-hus med en oanande familj. Frågan är vad som komer att hända, och hur det kommer gå till.

Svaret på detta var och hur är: Allt kommer hända, hipp som happ. Ellison studerar sina snuff-filmer och får hjälp från en menlös polis-snubbe (som vi inte vet är viktig i handlingen eller inte) och länge tror vi att han, därmed vi, är på jakt efter en seriemördare. Filmerna avslöjar flertalet familjemord, där det visar sig att ett barn alltid överlevt… Vad kan det betyda? Samtidigt föreslår Derrickson att huset är hemsökt – det går inte en natt utan att mystiska ljud låter någonstansifrån – och att det dessutom kan ha att göra med någon slags poltergeist-ande. Ah, nej, sen visar det sig att det har något att göra med en demon av något slag – via såna där läskiga barnteckningar får vi veta att det är en boogieman, men samtidigt får vi veta att det finns någon slags ockultistisk bakgrund till denna demon; det blir aldrig helt definitivt. Spökbarn börjar synas lite här och var, ett av dom kontaktar Ellisons lilla dotter men det verkar inte spela så stor roll… eller så kanske det visar sig att det gör det i slutändan i alla fall (Ellison har inte sett många skräckfilmer, för han är helt aningslös vad gäller barnens konstiga beteende, eller möjligheten att det kan ju ha något att göra med att ett barn alltid ”överlevde” och försvann, från dom där familjemorden).

Ju längre filmen pågår, desto mer förvirrande blir intrigen och desto mer omöjlig är den att försöka få något grepp om och när det visar sig att snuff-filmen i sig – eller om det bara är bilder överhuvudtaget (vadå ”bilder överhuvudtaget”, tänker du? Well, jag är inte helt säker själv) – kan leda till en portal till ett ”netherworld” där barn luras in i (även om vi inte vet hur, eller på vilket sätt) och att denna demon – som förresten heter Bughuul och är något så abstrakt som the eater of children – på något sätt kan vara en intermedial lieman á la The Ring så… Alltså, ja, vem vet. Filmen kommer fram till den punkt den vill komma fram till, men den gör det med ett ordentligt pokerface, som om allt i filmen varit helt solklart. Intrigen är, medan den pågår, en rörig och högst odisciplinerad bullshit horror-intrig, kort sagt, som Derrickson tycks ha hittat på medan han skrivit den.

Om det låter förvirrande så är det bara för att det är det. Intrigen i Sinister är en sådan som hålls ihop av så mycket lim att ångorna påverkar en och man blir yr i huvudet. Men just i det här fallet så låter jag det passera. Jag är till och med så pass generös att jag bortser det andra problemet med filmen: Karaktärernas psykologi är rätt klen och inte speciellt trovärdig – Ellisons familj har tydligen sociala problem på grund av hans arbete, men detta får vi aldrig se något av, och hans fru Tracy (Juliet Rylance) verkar inte känna eller förstå sin egen man överhuvudtaget, och han tycks lika förvånad över vad hon än säger. Det är två karaktärer som tycks befinna sig i två helt olika filmer, och här har vi återigen problemet med de orealistiska och bortkopplade karaktärerna från Emily Rose; de är där, men de kopplar inte med varandra.

Det här kom tydligen att bli en sådan recension där jag får det att låta som att filmen är jättedålig. Icke så. Vad gäller den tekniska bedriften är den oklanderlig. Derrickson visar en oerhörd självkänsla vad gäller förmågan att greppa tag i en publik och leda oss igenom ställen vi egentligen inte vågar gå igenom. Som sagt, jag skulle kunna göra en rätt lång lista på de rent logiska och analytiska invändningarna jag har mot filmen, men när allt kommer omkring är det svårt att med hela hjärtat klaga på skräckfilmer som faktiskt är läskiga.

*

Jag rekommenderar även Spoonys sedvanligt ramblande rant. Han har kommit fram till samma sak som jag – ungefär – men väljer tummen ner istället för upp. En skön spegling.