Sátántango

st

1994 UNGERN/TYSKLAND/SCHWEIZ 450 min. färg/35mm/1.66:1. R: Béla Tarr. S: Mihály Vig, Putyi Horváth, László feLugossy, Éva Almássy Albert, János Derzsi, Irén Szajki, Alfréd Járai, Miklós B. Székely, Erzsébet Gaál, György Barkó, Zoltán Kamondi, Barna Mihók, Péter Dobai, András Bodnár, Erika Bók.

Béla Tarrs kompromisslösa, över sju timmar långa film om en grupp tröstlösa bybor i en stillastående landsbygd, och deras lealösa färd mot frälsning via en charlatan, är en studie i långsamhet, lervälling och dystopiska, existentialistiska stämningar. Uppdelad i sju episoder och två pauser (men Tarr föredrar förstås att man ser filmen i ett svep) där vi får de magra händelseförloppen från olika synvinklar och platser – en stor del av poängen är att tukta åskådaren till att komma in i filmens värld och uppleva en berättelse i en helt annan takt. Den hypnotiska filmen har också en psykisk påverkan för åskådaren, med långa monotona sekvenser som pågår exakt så länge de behagar – allt är vackert på ett stenhårt sätt, gjort med extrem integritet och ofta fängslande. Men när allt är sagt och gjort är filmen också mer poserande än drabbande, mer snygg än gripande, och filosofiskt monoton i sitt upprepande av existentiella och nihilistiska budskap på ett sätt som, med tanke på speltiden, blir ofrivilligt absurt. Drabbas man personligt av Tarrs stil kan dock filmen vara hur bra som helst, och vissa ser det som en av filmhistoriens stora mästerverk. 7/10. 2016.