Ryan’s Daughter. 1970 STORBRITANNIEN 195 min. färg/65mm/2.35:1. R: David Lean. S: Sarah Miles, Robert Mitchum, Trevor Howard, Christopher Jones, John Mills, Leo McKern, Barry Foster, Marie Kean, Arthur O’Sullivan, Evin Crowley.
Fascinerande, mycket underskattat romantiskt drama som utspelar sig på 1910-talet i en liten irländsk by befolkad av idel nationalistisk pöbel; Miles spelar ung kvinna som förhastat gifter sig med snäll lärare (Mitchum) men blir senare djupt förälskad i deprimerad engelsk officer (Jones) som lider av posttraumatisk stress. Mycket långsam film, men också mycket tillfredsställande för den som tillåter sig själv hypnotiseras. Ett intelligent manus av Robert Bolt som diskuterar människans sämre sidor – småsinthet, patriotism och främlingsfientlighet – parerat med Leans perfekta utförande som stundtals ger en rysningar; det Oscarsbelönade fotot av Freddie Young, i synnerhet de mer symboliska naturbilderna, är nästan äckligt intensivt. Den romantiska intrigen får en dystopisk kvalité, hela filmen är suggestiv och långt ifrån feel-good utan snarare en sällsam, karg och hård film med en hisnande kontrast i de vackra och ofta ödsliga bilderna. Fint skådespeleri av Howard som nött whiskeypräst och främst den magiske John Mills som fick en Oscar för sin fenomenala byfåne. En film som tragiskt nog blev sågad när den kom – en ointresserad kritikerkår ansåg att intrigen var för tunn kontra den enorma längden, i synnerhet efter Leans tidigare filmer (Bron över floden Kwai, Lawrence av Arabien och Doktor Zjivago); men denna films konstnärliga ambitioner är mycket högre än de filmernas och långsamt har den börjat återfå den respekt den förtjänar. Lean blev mycket sårad av all den negativa kritiken, och gjorde inte någon mer film förrän 1984 års En färd till Indien som blev hans sista. 4/5 8/10. 2013.
