X-Men: Origins – Wolverine

 

18/10 2009

 

De flesta håller nog med om att Wolverine av alla populära seriefigurer är en av de mest fascinerande någonsin. Jag är ingen Marvel-expert men jag växte upp med X-Mens äventyr och godkände verkligen Hugh Jackmans nu vida kända porträtt av den ruffige Logan. Jag tyckte om den första X-Men-filmen, fann att uppföljaren var för tung och rörig och gillade trean som hygglig underhållning.

Genom alla tre filmerna tyckte jag nog om Jackman mer än något annat. Tanken på en ”origins”-film om Wolverine kunde mycket väl ge upphov till en film som var bättre än alla tre X-Men-filmerna. Om vi koncentrerar oss på en karaktär tänkte jag att vi kunde ha en film som lyckas med vad tvåan inte klarade av – Att vara en hyggligt komplex, karaktärsdriven serietidningsfilm.

Att Wolverine-filmen misslyckas har inte att göra med att konkurrensen är hårdare efter The Dark Knight. Det har inte ens att göra med en story och intrig som är bortom uppenbar och rudimentär – även om det verkligen inte hjälper; nej, det har att göra med att filmen inte ens verkar försöka.

Det är dålig underhållning. Actionscenerna är fruktansvärt automatiska. Utan bra specialeffekter, utan spänning och när en händelse gör att du kan förutspå de följande fem, känns det nästan som en film av tyske skräpbaronen Uwe Boll. Det är inte en action- eller äventyrsfilm. Det är en film som halvdant imiterar ett action- och äventyrskoncept. Det är förstås hemskt orättvist att jämföra filmen med Uwe Boll, men när alla talar i klyschor som om de är del av en serie händelse som finns till för att vara oimponerande så drar man åtminstone kopplingen och det är illa nog.

Så finns ett ännu större problem. Även en generisk actionfilm är en generisk actionfilm och en sådan kan få en att glömma saker som story, intrig, karaktärsutveckling, helt basala kvalitetsmätare, om den är tillräckligt bra.

Men den här filmen titulerar sig med ordet ”Origins”. Verkligen? Hur tänkte dem här? Vad menas? Vill ni veta Wolverines ursprung? Han växte upp med sin bror. De rymde hemifrån, gick ut i krig. Alla krig. Amerikanska inbördeskriget, första och andra världskriget. Vietnam. Varför? Vem vet. Efterhand blev brorsan – Sabertooth, spelad av Liev Schreiber – ond. ”Hur” frågar du nu. Vet ej. Det hände nånstans mellan Omaha och Hanoi.

”Ja, men varför” frågar du fortfarande. Jag sa ju just att jag inte vet! Filmen förklarar inte; Sabertooth är bara ond, okej?

”Ja, men du vet… origins och allt…”

Ja, men det är ju ett ursprung, väl? Duh! Hursomhelst, de hamnar i ett superhemligt team med mutant-elitsoldater. Det har något att göra med regeringen, ho-hum. Wolvie får nog och lämnar sin bror. I sex år är han en munter skogshuggare som har en kärlek som blir lite försvarslös när Sabertooth kommer in i bilden igen – ”Jaaa meeeen vaaaarföööööör”; Tyst med dig! – och Wolvie bestämmer sig för att bli försökskanin åt ett gäng onda vetenskapsmän som gör honom till metalliskt krigsdjur täckt av människohud. Han ger sig på alla skurkarna och de kommer efter honom och efter alla slagsmål får han minnest raderat, cue första X-Men.

Tada! Där har vi ursrpunget. Du kan finna det på baksidan av DVD:n och på IMDb. Filmen visar ingenting mer än det jag just sagt. Utan bra action, utan bra hjältar, skurkar eller karaktärer överlag, utan en minnesvärd dialog och noll repliker att ha på en T-shirt, plus de många dumma saker som ruinerar trovärdigheten på en grundläggande nivå men som hade kunnat förlåtas om filmen var bättre… ja, det låter väl på det stora hela som ett slöseri på tid, va?  Fans kommer kolla upp denna, eller har redan gjort. Det går inte att förhindra. Men om du gillade X-Men-filmerna av ingen annan anledning än att de var välgjorda och underhållande – se dem igen och gör dig själv inga björntjänster genom att leta efter ursprung där inga går att finna.

 

FREDRIK FYHR