Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

X-Men 2

xmen2

2starrating

4/3 2003

Medan allsköns uppföljare, nyinspelningar och filmatiseringar attackerar bioduken som en pest, spottar Hollywood regelbundet ut nya actionfilmer baserade på seriehjältar ur Marvels magiska mutantvärld.

Anledningen till det sistnämnda är för att människorna i Hollywood för ungefär tre år sedan insåg att det fungerar. Bryan Singers X-Men blev en oväntad storsuccé och den bäddade vägen för Spider-Man, DareDevil och Hulken i sommar.

Med viss rätt, måste man erkänna. En del av tjusningen i X-Men var visserligen rejält fåniga dialoger, men den hade ett finurligt manus med intelligent handling, livlig regi, bra specialeffekter och fina skådespelare. Den lämnade också dörren vidöppen för en uppföljare.

Och vad passar inte bättre i våra skåpmatstider än just en sådan?

X-Men 2, eller ”X2” som smeknamnet lyder, tar vid ungefär där den förra filmen slutade. Professor Xavier leder sin kombination av mutantskola och laboratorium i godan ro, galningen Magneto sitter säkert inspärrad och romansen spirar mellan mutanter gamla som unga.

Filmen inleds med ett mordattentat mot presidenten av en synnerligen kvick mutant – i en actionscen som slår en som ett knytnävesslag i ansiktet. Därefter brakar helvetet löst, och medan Magneto rymmer från sin plastkammare attackerar myndigheten, ledd av den extremt hänsynslöse generalen Stryker, professor X:s residens – också det i två makalösa actionsekvenser. Våra mutantvänner drar på rymmen och tvingas slå ihop sig med Magneto för att rädda den sedermera kidnappade Xavier och förhindra Strykers plan att utrota all världens mutanter.

X-Men 2 är otroligt ambitiös, i synnerhet för att vara en uppföljare. Regissören Bryan Singer, som vi återser i regissörsstolen, är verkligen varken en slöfock eller effektsnarkoman och X-Men 2 är verkligen ett ärligt försök, trots att cynikern knappast höjer på ögonbrynen angående filmens budget.

Men medan jag ser filmen börjar jag klia mig i huvudet och undra vad som känns fel. Mellan filmens häpnadsväckande actionscener, då filmen försöker återgå till föregångarens inslag om främlingsfientlighet och rädsla för det okända, får jag en känsla av att dessa scener endast är transportsträckor till nästa häpnadsväckande scen, även om det inte ser ut som det. När filmen är slut är jag mer övertygad om vart det egentliga felet ligger.

För att återgå till mitt tidigare konstaterande: detta är en ambitiös film. Den vill verkligen ta originalfilmen och göra den mer storskalig, inte bara rent budgetmässigt. Den vill vara mörkare, häftigare, allvarlige, och med mer av den sardoniska humor som präglade Marvels serietidningar. Inte nog med det, den vill dessutom fördjupa karaktärerna vi såg i den första filmen och ge dem mer kött på benen i reflektion till de aningen pappfigursliknande identiter de hade i den första filmen.

Problemet är snarare att den vill göra allt på en gång. Alla bildmässiga försök till förbättring tar ut varandra och alla manusmässiga försök till fördjupning luddar ihop sig till en gröt, varav logiken stundtals är rent obegriplig. Bandet som skapas mellan mutanterna Storm (Halle Berry) och Nightcrawler (Alan Cummings) är svår att urskilja, triangeln mellan Cyclops (James Mardsen), Wolverine (Hugh Jackman) och Jean Grey (Famke Janssen) likaså. Den enda intrig vi förstår är tonårskärleken mellan Rogue (Anna Paquin) och Bobby ”Iceman” (Shawn Ashmore) som i princip kastas upp i ansiktet på oss.

Intrigen om hjälten Wolverine och hans kamp för att hitta sin bakgrund ska vara en av de största intrigerna i filmen, men den står mest och trampar omkring och får inget ljus alls på sig. Hela mutantvärlden hotas att gå under, men vad eller vem är det man egentligen ska bry sig om? Alla dessa intriger kör ihop sig med varandra och resultatet blir faktiskt rätt rörigt.

Filmen fungerar första timmen, då denna schizofreni inte gör sig hörd så mycket mellan de riktigt underhållande actionscenerna. Men därefter, och i synnerhet mot slutet, gör den sig påmind rejält. Förutsättningarna för en eventuell ”X3” har förstörts en aning. Hade ”X2” verkligen lyckats med att fördjupa alla sina karaktärer hade ännu en uppföljare kunnat satsa på ren och skär actionunderhållning. Som det ser ut nu skulle åtminstone hälften av en X-Men 3 gå ut på att förklara vad som egentligen hände i del två.

FREDRIK FYHR

2 svar på ”X-Men 2

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *