AVPR: Alien vs. Predator – Requiem

avpr videosöndag

2starrating

 

30/11 2008

 

Många människor har gnällt på AVPR: Alien vs. Predator – Requiem (en titel jag inte tänker upprepa) och jag har egentligen inget att säga för jag tycker det är galet att ens närma sig denna film på ett seriöst sätt. Den första filmen, Alien vs. Predator (jag ser på IMDb att den numera kallas ”AVP” – aha!), var inte bara ett hån mot en serie bra filmer den var inte ens en okej B-film. Det var en tacky, slarvig, ful, extremt tråkig och bortom idiotisk, rutten återanvändning av ”Ditt versus Datt”-genren. Att ens en minoritet människor tyckte om den gör att jag skäms å mänsklighetens vägnar.

Det värsta med den var att den tog sig själv på ett töntigt allvar. Precis som alla filmer av Paul Worst Shit Anderson. Den handlade om Aliens som slogs mot Predators men Worst Shit Anderson behövde göra något stort, högljutt, rentav pretentiöst, som om han trodde sig skapa ett nytt kapitel i en mytologi startad av Ridley Scott, John McTiernan och James Cameron. The nerve…!

Kanske vissa tror att dessa filmer är del av den tidigare franchisen men nej. Glöm det. De är spin-offs. Lev med det.

Hursomhelst. Den första filmen sög. Naturligtvis kan man därför inte kalla mina förväntningar på tvåan för något annat än att jag trodde det skulle vara årets sämsta film. Man kan ändå inte göra en bra film om Aliens som slåss mot Predators. Hade jag varit tretton – som jag var när PC-spelet kom – kanske jag hade tyckt om båda dessa filmer mer. Men fan tro’t. Jag har min nördiga sida förstås, men även en nörd kan ha god smak.

Exploaterade på detta sätt betyder dessa två karaktärer ingenting. Anledningen till att de fungerade var för att man aldrig såg dem ordentligt. När de väl var ute i det öppna, som i tredje Alien-filmen, var de tråkiga, deras ursprungliga hot var borta och det var ”game over”. Predator-karaktären är till och med kamouflerad för det mesta. Alien-monstret lever i skuggorna. De är inte designade för att puckla på varandra i dagsljus som två leksaker i händerna på en åttaåring. När Alien-monstret använder sin ”andra mun” för att äta… då krälar skam på torraste av land.

Men okej, jag ska väl inte klaga på att en film som heter Alien vs. Predator har aliens som slåss mot predators. Den första filmen sög för att den var en usel film.

Den andra filmen, låt oss kalla den AVPR, tar vid där den första slutade… har jag hört. Jag minns inte vart den slutade, jag minns bara att jag var glad att den gjorde det. De två våldsraserna ska slåss igen, hursomhelst, och denna gång ska de göra det i den amerikanska småstadsidyllen.

Och jag känner mig som hemma. Vi introduceras för våra standard-karaktärer – Arbetarklasssnuten, den ex-kriminella hjälten, kvinnan med dottern, den nördiga killen som är kär i en sådan där blondin som har den konstiga vanan att hänga med nördar bara så att hennes aggro-pojkvän kan hitta dem och slå ner nörden. Naturligtvis måste de alla försöka samsas när de inser att stan är full av monster. Det är milt uttryckt bekant.

Men vet ni vad? Hade jag varit en spoling hade jag älskat den här filmen. Detta är också vad den första filmen borde ha varit – En B-film som inte försöker vara något annat. Och för att vara det är den inte pjåkig. Karaktärerna är papp, men vi får lära känna dem och må det så vara på TV-såpanivå så handlar halva filmen om uppbyggnad, om att vi ska lära oss vem som är vem så att vi senare vet vem som förgås – vi kanske till oc med bryr oss lite grann!

Jag hatar filmer som har femton minuters setup i början och sen hoppar ut genom fönstret – som första AVP – varpå vi bara ser en serie anonyma ansikten dö. AVPR vågar sig på – flämt! – konventionella metoder att berätta en historia på, även om det bara rör sig om något som skulle kunna klämmas in mellan Death Proof och Planet Terror.

 

Okej, AVPR är en överlevnads/actionfilm á la monsterskräck. Vad finns att säga mer?

Tja, jag har en eller två saker att poängtera. Filmen är rated R i USA, till skillnad från ettan som var PG-13; en annan definitiv brist, och tvåan utnyttjar det på ett bra sätt. Inte bara är våldet mer explicit, men det finns en subversiv attack mot den trygga kärnfamiljen här so jag gillar. Våra huvudsakliga hjältar är två bröder som har problem med sina sociala roller; hjältinnan är en Ripley-liknande kvinna som varit i Irak-kriget och det visar sig att hennes familj ska slitas sönder av ett krig – ett krig mellan utomjordingar!

Faktum är att filmen är full av familjer som separeras – främst förgörs fäder och söner men i en fenomenal, ”oh no they didn’t”-scen går en alien loss på en gravid kvinna på en förlossningavdelning.

Därutöver har vi mindre scener med den onda regeringen och en del fenomenalt corny repliker (”but that’s crazy! The governement doesn’t lie to the people!”[sic]). Som med de flesta action- och äventyrsfilmer i dag – från Wanted till Iron Man, Bourne Ultimatum, The Dark Knight, till och med Wall-E – finns tung självkritik på bordet angående USA:s utrikespoliitk och krigsmaskinens baksmälla.

Och fastän snubbarna som gjort den här filmen är klara över att de gör en B-film finns gott om interna skämt för franchise-fans. Den sista scenen är rentav ett intelligens-test. Hur många små brats som gillar denna typ av filmer registrerar namnet Yulani i slutet, och vad det betyder?

På det stora hela är AVPR inte ett mästerverk. Ha! Det trodde ni inte jag skulle säga? AVPR är inte ens en bra film. Men det är en okej B-film. Den har stereotypa karaktärer som springer omkring och levererar standard-dialoger i en standard-apokalyptisk monsterfilm. Spänningen avbryts ofta av tråkiga titelmatcher mellan de klumpiga monstren i fråga.

Men det är acceptabel underhållning om man inte är den som är den. Och tack och lov var det inte en till marinkåren-åker-ut-i-rymden-som-i-Aliens-gäspning. Inget mer sånt tack. Obama är president nu, för den som inte noterat.