Ref: Neorealism

rösRom – öppen stad (1948).

Ser man på de italienska neo-realistiska filmerna på 1940-talet, som hade ett specifikt mål att vara realistiska, så ser man att de är tekniskt statiska, skådespeleriet är ofta amatörmässigt och klippningen ofta lite konstig: Det har att göra med att dessa filmer inte alltid hade den största budgeten, eller de främsta hantverkarna bakom kameran; det var ett konstnärligt “DIY-projekt” i efterkrigstidens ruiner (för att använda en modern vulgarisering). Steven Spielberg – Mördaren.

Den italienska neorealismen är omgiven av vissa missförstånd – ett har att göra med just begreppet “realism”. Filmerna som gjordes i Italien efter andra världskriget, i ruiner och fattigdom och med icke-professionella skådespelare, var inte strikt taget realistiska. Även i mästerverk som Rom – öppen stad (1945) och Cykeltjuven (1948) påminner miljöerna en om att man tittar på fiktion, ett drama, inspelad på en verklig plats. Traditionen att använda icke-skådespelare ger också typiskt ojämna resultat – ofta är det bara vanliga människor som säger repliker utan vidare engagemang.

De neorealistiska filmerna handlade allt som oftast om “riktiga” (läs fattiga) människor och deras vardagsproblem. Med det i åtanke blir stilen inte så mycket realism som den blir anti-fantasi. De neorealistiska filmerna har ingen påkostad scenografi och inga skådespelare som lyfter materialet till det romantiska – vanliga människors bristfällighet syns mitt i bild, i det bristfälliga skådespeleriet. Skönheten vi kan se i filmen är verklighetens skönhet. Denna brist på extra hjälp till fiktionen går ihop med berättelserna om bitter kamp och krass verklighet. De neorealistiska filmerna handlar i stort om att gå upp ur sängen och orka med en icke-önskvärd tillvaro. Filmerna hjälper varken sina karaktärer eller åskådarna på vägen. Du är i sängen, du måste upp. Det finns ett jobb att göra. Kanske du har ett hus. Kanske du har en familj. Det finns riktig mat som måste hamna på ett riktigt bord. Solen står mitt på himlen på eftermiddagen och går ner på kvällen. Istället för att fly denna ohjälpliga verklighet – som en typisk narrativ eskapstisk film gör – vill denna “anti-fantastiska” film dra dig tillbaka till den, konkretisera den, tvinga dig att erkänna den. Jorden skälver (1948).

Den relativa termen ”realism” nämns också ihop med neorealismen på följande platser på denna sida:

VISIONEN: Illusionen tar formOm realism på film (ett stickspår).

Killer of Sheep (1978). Recension.