fredrik fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

  • Das Blumenwunder (1926)

    Bara under tyska stumfilmseran kunde denna film bli till – en parad av blommor och växter som filmats i snabbfilm för att sedan kunna bli till framför våra ögon; lövverk kränger sig upp och slokar mot marken, klängrankor klättrar uppför pelare, blomblad viker ut sig i visuella kaskader, etc, allt till tonerna av en pampig,…

  • Kicking & Screaming (2005)

    Tjatig och oinspirerad familjekomedi där Will Ferrell spelar familjeman hunsad av sin pappa (Robert Duvall) som är macho fotbollstränare. I ett förvirrat försök att nå fram börjar han träna sin (av farfar nyligen degraderade) pojkes kassa fotbollslag och blir snart lika illa själv. Långsökt och oformulerad, slentrianmässig feel-good med ytterst svag sting.

  • Shock Wave (Chak dan juen ga, 2017)

    Gammaldags (läs 1998) actionfilm om bombspecialister i Hongkong som får det svettigt när bitter terrorist tar gisslan i en högtrafikerad tunnel. De verkliga skurkarna är parodiskt giriga börshajar som vill få upp sina aktier, men detta är nu inte någon överdrivet djup eller ens särskilt intelligent historia, utan tvärtom en publikfriande popcornfilm som tar vad…

  • Detective Chinatown (Tang ren jie tan an, 2015)

    Kaotisk kinesisk buddycop-film om en ung, stammande, tystlåten (men i hemlighet genialisk) kille som anländer i Bangkok för att bo med en ”farbror”, i verkligheten en avlägsen släkting, som under eptietet ”detektiv” sysslar med att svindla folk och spela bort pengar till höger och vänster. De ramlar såklart in i en verklig mordhärva där de…

  • Lotta på Bråkmakargatan (1992)

    Anspråkslös filmatisering av Astrid Lindgrens berättelser om trilsken femårig som gör som hon själv vill, till familjens förtret. Lindgren själv var skeptisk till om någon vettig film kunde göras av detta, och det hade hon visst fog för – filmen består av tre episoder (tydligt utformade för att stuvas om till TV-serieavsnitt) som aldrig riktigt…

  • Nabou – Indigo (2026)

    Det finns något resonerande i den belgiske trombonisten Nabou Claerhouts musik. Trombonens röst, och jag vill mena (till den mån jag kan göra mig begriplig här) att trombonen är det blåsinstrument som har mest röst, sitter hos Claerhout som en nära vän sitter i en fåtölj i ett vardagsrum. I Indigo – Claerhouts tredje album…