Sauve qui peut (la vie) 1980 FRANKRIKE/ ÖSTERRIKE/ VÄSTTYSKLAND/ SCHWEIZ 87 min. färg/35mm/1.66:1. R: Jean-Luc Godard. S: Isabelle Huppert, Jacques Dutronc, Nathalie Baye, Roland Amstutz, Cécile Tanner, Anna Baldaccini, Roger Jendly, Fred Personne, Nicole Jacquet, Dore De Rosa, Monique Barscha, Michel Cassagne, Paule Muret, Catherine Freiburghaus, Bernard Bazassus.
En av Godards mest självmedvetna och reflexiva filmer – närapå omöjlig att inte se i självbiografisk kontext, eftersom han med denna film lämnade sin kreativa ”exil” och började göra ”kommersiella” filmer igen; därav den kluvna titeln, som å ena sidan syftar till filmens (mer ”mänskliga”) innehåll och å andra sidan till regissörens egna inställning till sitt liv och sin karriär. Detta är dock inte en sell-out så mycket som det är en ”sell-in” – det finns tre figurer här (en vedervärdig filmregissör vid namn Godard, duh, vemodiga flickvännen Baye som kämpar med TV-karriären, samt slentrianmässigt prostituerade Huppert) och de knyts vagt ihop i någon slags intrig, men främst fungerar de som symboler och tematiska objekt som illustrerar vardagslivets vedermödor i kommersialismens nu rådande diktatur. Godard möttes av avståndstagande när han återvände till konventionella dukar, men han gjorde det med absolut här-och-nu-närvaro och en vilja att arbeta på sitt eget sätt utifrån rådande premisser; många assimilerade kritiker hade dock gett upp på konsten, och nöjde sig med att skrapa på ytan och missförstå Godards filmspråk från 60-talet som några slags menlösa ”effekter”. Detta är en av regissörens mest talande och dynamiska filmer, eftersom den manifesterar sig själv i en osannolik typ av trots; den utmanar inte bara samhället, och det av kommersen sövda kulturklimatet, utan går även upp mot sin egen upphovsman; man kan till och med spåra en dödslängtan här, som går hand i hand med en slags resignation över att kvinnorna fortfarande är ”det andra könet” och därför de enda som har något att kämpa för. Med mera. 4/5 8/10. 2017.
