New York, New York

nyny

mini15star 1977 USA 163 min. färg/35mm/1.66:1. R: Martin Scorsese. S: Liza Minnelli, Robert De Niro, Lionel Stander, Barry Primus, Mary Kay Place, Georgie Auld, George Memmoli, Dick Miller, Murray Moston, Leonard Gaines, Clarence Clemons, Kathi McGinnis, Norman Palmer, Adam David Winkler, Dimitri Logthetis.

Påkostad och obegriplig ”anti-hyllning” till storbandstidens musikaler med Minnelli och De Niro som sång- och saxofonspelande par, både i kärlek och karriär, och deras otrevliga förhållande som pågår genom årtionden – De Niro gör samma typ av egoistiska svin som i Scorseses Taxi Driver (och senare Tjuren från Bronx) men vi vet inte varför; det finns ingenting som materialiserar den tilltänkta (?) tematiken om självdestruktiv kärlek och viljan till berömmelse; De Niro övertygar aldrig som passionerad/begåvad musiker och Minnellis karaktär är helt och hållet tom – de spenderar hela filmen lika förbryllade över varför de är ihop som alla i publiken. Vid det laget den överdrivet långa filmen kommit halvvägs blir det mer lindrigt – eftersom den hopplösa etableringen är avklarad och det finns mycket påkostat ögongodis att vila ögonen på (inklusive finfina småroller och cameos och en uppsjö av filmhistoriska blinkningar), samt att huvudrollerna är fascinerande i sig (trots, eller kanske på grund av, karaktärernas sammanhangslösa ensidighet) plus ett och annat ögonblick som man önskat en bättre film till; denna är och förblir ändå Scorseses kanske enda rejäla magplask, och det är svårt att inte se den som regissörens bidrag till den sena New Hollywood-erans våg av hybris-produktioner (se även Spielbergs 1941 och Michael Ciminos ökända Heaven’s Gate). Klipptes ursprungligen ner till 136 minuter, därefter 155 minuter och till slut den nuvarande speltiden, i en återutgåva 1981 där man lagt till det fantastiska numret ”Happy Endings”, en verklig höjdpunkt som symptomatiskt nog inte passar in i resten av filmen. 2/5. 4/10. 2016.

försökigen