La notte. 1961 ITALIEN/FRANKRIKE 122 min. sv/35mm/1.85:1. R: Michelangelo Antonioni. S: Marcello Mastroianni, Jeanne Moreau, Monica Vitti, Bernhard Wicki, Rosy Mazzacurati, Maria Pia Luzi, Guido A. Marsan, Vittorio Bertolini, Vincenzo Corbella, Ugo Fortunati, Gitt Magrini, Giorgio Negro, Roberta Speroni.
Mastroianni och Moreau är ett priviligierat, uttråkat par som går på fest och finner att de ”inte kan kommunicera” längre. Mer specifikt går de runt som nickedockor medan fotot och scenografin tar över hela filmen, i ett förvirrat och ytligt försök att skapa en metafor för alienation. Antonionis andra del i en trilogi (efter Äventyret, följde gjorde Feber) är oerhört välgjord, förmodligen väldigt personlig, rent fotografiskt ett intelligent och sofistikerat mästerverk. Filmens självupptagna psykologi är däremot generande tunn och världsfrånvänd; varför gör de inte bara slut och går vidare med sina liv? Vad är den stora katastrofen? Det finns helt enkelt mindre än vad ögat ser i Anotonionis genomtänkta, men otillräckliga och fundamentalt tomma, kompositioner, där skådespelarna förväntas vara passionerade skyltdockor; Fellini fann däremot Nietzsches avgrund genom jetsetlivet i Det ljuva livet, en överlägset bättre version av denna.