L’Eclisse. 1962 ITALIEN/FRANRKIKE 126 min. sv/35mm/1.85:1. R: Michelangelo Antonioni. S: Monica Vitti, Alain Delon, Francisco Rabal, Lilla Brignone, Rossana Rory, Mirella Ricciardi, Louis Seigner.
Mestadels lyckad Antonioini-film, sista delen i en trilogi om utanförskap (de andra är Äventyret och Natten). Vitti spelar deprimerad kvinna som vandrar runt i ett Rom befolkat av materialistiska zombies som bryr sig mer om börsmarknaden än om varandra. Som om inte det var nog stundar 60-talets kärnvapenapokalyps, en katastrof som Antonioni inte är sen att ta ut i förskott. Filmens symbolism är övertydlig och pretentiös, men via Vitti lyckas Antonioni här skapa en ofta fascinerande vision av depression och utanförskap, och stadsmiljöerna får ofta en hägrande effekt som blandar sig med känslan av mänsklig litenhet och existentiell tomhet. Det är en fåfäng film som inte riktigt håller ihop (eftersom den trots skenbart dystra teman är rakt igenom vacker, njutbar och bekväm; mest uppenbart är kärleksobjektet Delon, som Vitti trots allt bara älskar på grund av hur snygg han är) men den är också effektiv. 2021.